Så har den äntligen kommit, boken om folkhemmets väg till avgrunden. Inte en av alla de där hemska högerprofetiorna åttiotalet var så fullt av. Utan en skildring inifrån politiken, utifrån något så ovanligt som en vänsteposition.
Egentligen borde jag gräma mig. För kanske ett halvår sedan satt jag en dag på riksdagsbiblioteket och drog igenom några statliga utredningar och propositioner. Bredvid mig satt Björn Elmbrant - journalist på Sveriges radio - och läste propositioner. Föga anade jag att vi jagade svaret på samma fråga: varför systemskifte? Historien låg där ute och väntade på sin berättare. Elmbrant hann först och det är bara att gratulera, ty det är en suverän skildring han presterar i Så föll den svenska modellen. Allt finns med så vitt jag kan bedöma.
Dessutom är det en realistisk roman av klass, med samma täthet som Jan Guillous skildringar av makten i hamiltonböckerna. Fast på riktigt. Det är helt enkelt det mest lyckade försöket att skriva New journalism - att använda litterära tekniker i reportage - på svenska som jag sett. Helt i klass med Bob Woodward. Elmbrant lyckas med enkla men smått geniala grepp få den torra prosan i de statliga utredningarna, propositionerna, PM:en, de akademiska uppsatserna att leva. Historien uppstår i detaljerna.
Finns det någon huvudtes i boken så är det att den svenska modellen gick under när samförståndsandan inte längre stod pall för den ekonomiska utvecklingen under sjuttiotalet och framåt. Partierna började allt mer tävla med varandra, arbetsmarknadens parter blev girigare - ingen ville eller vågade längre ta ansvar.
Och i detta vacuum ägde en överklassens eller nyliberalismens revolt rum. Elmbrant menar visserligen att någon revolution aldrig ägt rum, mycket är fortfarande vid det gamla. Den svenska utvecklingen har inbyggda trögheter och en märklig förmåga att gå i otakt. Nej, det som i grunden förändrat det politiska klimatet är, menar han, att "nyliberalismens tre andliga kusiner, ekonomismen, elitismen och anti-intellektualismen" fått "ett närmast totalt grepp över den svenska politiska kulturen, attityderna och tänkandet".
Elmbrants skildring är oerhört rik och bitvis mycket detaljerad - framför allt när han närmar sig de senaste åren - så det enda jag egentligen borde gör är att rekommendera var och en att läsa den.
Samtidigt pockar de mer övergripande frågorna på. Vad drev egentligen fram förändringen i den politiska kulturen?
Två centrala utvecklingar träder, enligt min mening, fram ur Elmbrants bok.
Själva grunden är att arbetsgivarna - SAF - lösgör sig ur samarbetstraditionen. Det börjar med en ny ordförande 1976, offentliga sektor-ätaren Curt Nicolin, som i löneförhandlingarna samma år går till frontalangrepp mot facket och av regeringen begär kraftiga förändringar av socialförsäkringarna. Och även om det var LO som, i övermod och frustration, inlett avvikelsen så innebar Nicolins tilltag att saltsjöbadsandan var bruten och borta - för evigt?
Det hela kulminerade i den extremt nyliberala SAF-kongressen 1980 och det jävliga är att i princip varenda förslag nu är genomfört.
Samtidigt pågick en första smygande men avgörande transformering av socialdemokratins ekonomiska politik. In i sina inre rum släppte man nu en uppsättning unga och framfusiga ekonomer utan någon närmare förankring i partiet. Med Erik Åsbrik i spetsen och Klas Eklund vid megafonen la sedan dessa grunden till det som Elmbrant beskriver som 80-talets katastrofer. Big-bangdevalveringen, avregleringen av kreditmarknaden och skattereformen. "En kapitalistisk revolution, framavlad av en socialdemokratisk regering" som en borgerlig chefredaktör jublade 1987.
Jag kokar av vrede under Elmbrant berättelse om intrigerna, hemlighetsmakeriet runt kreditavregleringen - om lojaliteten och den trosvissa föresatsen: detta kan inte bara gå fel. Nu gör vi det vi aldrig vågat fullt ut: litar på marknaden. Här gällde det bara att hålla sig undan socialdemokratins socialdemokrater. Sten Andersson fick inte till något pris förstå vad som i själva verket var på gång. När till slut någon utanför den inre kretsen fattade vad det handlade om var det redan för sent.
Elmbrant fångar vidden av eländet: "Vad man i praktiken gjorde var att avskaffa ransoneringen på krediter och samtidigt sänka priset. Resultatet kan liknas vid det man fått om man firat att motboken togs bort med en rejäl säkning av spritpriset." Det låter tragikomiskt, men i själva verket kom det att bryta sönder arbetarrörelsen inifrån.
Hur trovärdig var Feltds åtramningar mot överhettningen? Hans gnetande med statsbudgeten, besparingarna inom offentliga sektorn, gnölet på arbetsmarknadens parter att ta samhällsansvar och hålla ner löneökningarna? När 10 miljarders nedskärning i finansplitiken var en bragd - samtidigt som utlåningen till hushållen exploderade med 260 miljarder?
Allt negativt vi kan säga om de senaste årens ekonomiska utveckling och den nuvarande krisen hänger helt enkelt ihop först med 10 års devalveringar - så att näringslivet badade i pengar - och sedan en ofantlig kreditexpansion. Inflation, bytesbalans, överhettning, överkonsumtion. You name it.
Elmbrant betonar det inte, men det skymtar ändå fram. Vad vi bevittnade var en ekonomernas revolt mot folkhemmet, mot blandekonomin, mot politiken. Följden? "Ekonomerna rekomenderade enhälligt överbryggningspolitiken 1975-76 som gick snett, de bagatelliserade unisont de allvarliga konsekvenserna av de första budgetunderskotten, de gjorde helt felaktiga progoser av vad som skulle hända när kreditmarknaden och valutapolitiken liberaliserades, de förskönade konsekvenserna av en svensk ecu-anknytning och de gav förföriska råd som bidrog till att förvärra den värsta arbetslösheten sedan 20-talet."
Men först efter valet 1988 inleddes den liberala revolten på allvar. "Nu tutar och kör vi när de andra är utmattade" sa en av Feltds medarbetare. Samtidigt började socialdemokratins opinonssiffror sjunka. Stadigt. Månad för månad. Det var som en lättnades suck drog över landet när Feldt äntligen avgick 1990. I stället kliver Allan Larsson in och bortom uppmärksamheten gör han det Feldt aldrig mäktat, han sätter inflationen före arbetslösheten. Resten vet vi...
Det är lätt att bara gnöla på socialdemokratin, men Elmbrant undgår den enögda fällan och frågar sig var analysen av de "borgerliga partiernas inte särskilt konstruktiva roll i 80-talets Sverige" tagit vägen. Alla stod de bakom kreditavregleringen, moderaterna ville gå längre, ingen ville de ta ansvar för att strama åt ekonomin under överhettningen och ju längre höger ut man stod desto större dymaniska effekter - dvs underfinansiering - av skatterformen ville man räkna med.
Båda gångerna de borgerliga har regerat har budgetunderskotten skjutit iväg till orimliga höjder och nedskärningar i välfärden kommit som ett brev på posten.
Björn Elmbrant har således gjort en bragd. Ändå finns det problem med hans historieskrivning. När Elmbrant skildrar den verklighet som de politiska besluten äger rum mot måste han nämligen göra en egen tolkning, och det mäktar han inte alltid med. Vad innebär det till exempel när hans beskrivning av sjuttiotalets ekonomiska problem är hämtad från en av de centralaste aktörerna, Klas Eklund. Jo, att han i akt och mening legitimerar Eklunds beteende.
Så här är det på flera ställen. Å ena sida kan han skriva att det gamla skattesystemet var ruttet och måste reformeras, att åttiotalets problem i stort berodde på den (med hänvisning till Eklund), å andra sidan menar han att när den stora skattereformen drevs igenom så gick det skattesystem i graven som lyckats finansiera välfärdsstaten och gjort att även arbetare och lägre tjänstemän hade råd att köpa villa (med hänvisning till Sträng), vilket han beklagar. Hur ska han ha det? Likadant med den rosenröda skildringen av 50-talet, som i själva verket var ett svårt ekonomiskt decennium. Och så går de dubbla budskapen på.
Kanske är uppgiften övermäktig, att både skildra vad som i detalj ägde rum och bidra till bilden av den ekonomiska verkligheten. Men ska man förklara de olika aktörersnas beteende så räcker det inte med deras egen historieskrivning. I den meningen blir forskarens och journalistens örnblick omöjlig - den lämnar oss i sticket just när vi behöver dem som bäst: de kan nämligen bara riva ner.
Nu är Björn Elmbrants skildring inte alls utan politiska sympatier, men det är ändå märkligt att han i summeringen retirerar till anklagelser om tröghet och konformism som de stora orsakerna till Sveriges problem.
Möjligen följer det naturligt ur den analys han gör av vad som gick fel inom socialdemokratin. Nämligen att man aldrig lät alternativtankarna inom civildepartementet och SSU blomma ut; man begravde medborgaren, som Göran Rosenberg skulle kunna uttrycka det. Men om det nu finns något att hämta hos den socialdemokratiska kritiken av de stora systemen, ja då måste ju de organisatoriska lösningar som decentraliseringen påbjuder kunna hålla stånd mot marknaden - annars innebär de ju ingenting annat än abdikation inför marknaden. Om de nu inte gör det? Elmbrant undviker frågan och hoppar över själva grundproblemet när han i stället menar att det var av ren dumhet som inte dessa idéer blev vägledande i stället för ekonomismen.
Att detta är grundackordet tyder också den märkliga frånvaron av referenser till den systemskiftesdebatt som förts av bland annat tlm. Björn Elmbrants källföreckning är djupt gedigen, så det svarta hålet är verkligen förbryllande.
Först uppmärksammar jag det när han inte berör min debatt om Bo Holmberg och civildepartementet. Med det är OK, det handlar väl mest om min fåfänga. Men när han sedan tar upp kommunallagen och demonstranterna med papperspåsar över huvudet utan att nämna den person som skrivit allra mest om frågan, Margareta Norlin, då är det något som inte stämmer. Likadant med sekretesslagen - Johan Althoff hoppas över som om hans debatt med Inger Davidsson aldrig ägt rum. Och när han spekulerar om en överklassens revolt som för tillbaka utvecklingen till 1920-talet utan att referera till Göran Greider; eller diskuterar Carl Bildts antipolitik som just en medveten ideologi, men struntar i att tala om att det var Greider och Tomas Lappalainen som förde fram den tesen på bred front, då blir jag riktigt förbannad.
Elmbrant har skildrat ekonomismens revolt förträffligt. Men den medelklassens revolt som decentraliseringsivern i sin kärna var - med föjden att man mentalt öppnade upp SAP för omfattande förändringar - förblir han blind inför.
Därför har han heller inget annat recept inför framtiden än breda allianser, ett nytt kontrakt, som Odd Engstöm brukar mumla om.
Som historieskrivning är Så föll den svenska modellen dock den bästa som finns.
Björn Elmbrant, Så föll den svenska modellen (T. Fischer & Co, 1993).
Tidigare publicerad i TLM nr 31993.
De galna åren - GRAND OLD MAN ©Peter Antman