Hösten 1968 reser en grupp sociologer till gruvfälten i Norbotten för att undersöka gruvarbetarnas arbetssituation. Arbetarna visar sig i huvudsak vara nöjda med sina liv, med ett undantag: genomgående klagar de över arbetsmiljön. Några månader senare är den vilda strejken vid LKAB ett faktum.
Sociologernas resultat gick i linje med en större undersökning av arbetsmiljön i Sverige som LO dragit i gång. Resultaten sände chockvågor in i det svenska samförståndets hjärta - runt 80 procent av de tillfrågade ansåg att deras arbetsmiljö var riskfylld. Hade 30 år av socialdemokratisk politik inte nått längre?
Flera andra undersökningar pekade i samma riktning. 1966 skrev makarna Inghes om "den ofärdiga välfärden", 1968 visade SSU att inkomsterna inte hade blivit jämnare fördelade sedan kriget och låginkomstutredningen lyfte fram den fortfarande stora ojämlikheten i välfärdssamhället.
Hela arbetarrörelsen radikaliserades, framför allt LO - som inledde en stark offensiv för en bättre arbetsmiljö. När arbetsgivarna stretade emot valde man att gå lagstiftningsvägen via partiet. I dag är allt fler överens om att den svenska modellens samförstånd därmed började upplösas.
I sina memoarer 13 år beklagar i dag till och med Stig Malm LO:s vägval på 70-talet. Att LO valde lagstiftning och den under 70-talet allt positivare inställningen till vilda trejker fick SAF att undra varför de över huvud taget skulle träffa avtal. Tillsammans med utsikten till borgerliga regeringar och löntagarfonderna blev detta sista droppen till SAF:s adjö till kollektviavtal och den svenska modellen.
Fast enligt Malm kunde LO:s linje mycket väl ligga fast utan någon central motpart att förhandla med. "För den solidariska lönepolitikens skull behöver vi inget SAF. Vad som behövs är ett solidariskt uppträdande inom LO."
Men om LO dragit ett motspänstigt parti till vänster under 70-talet drog nu partiet LO åt andra hållet. Och hur skulle facket kunna hålla ihop, med en regeringen som inte bara ökade vinsterna i företagen men begärde återhållsamhet från löntagarna utan också som offentliga arbetsgivare gick ihop med SAF och drev på decentraliserad och individuell lönebildning. Resultatet? Rosornas krig och huggsexor.
Därmed hade allt för många av relationerna i det svenska triangeldramat mellan stat, LO och SAF råkat i kris. Men finns det någon återvändo? Hur såg egentligen grundbullten ut?
Det sena 60-talet var inte bara inledningen till en ny politisk period, en rad nya forskningsämnen öppnades också upp, bland annat arbetslivsforskningen. En av de ledande på detta område är historikern Klas Åmark, som i år samlat sin forskning i den något lättillgängligare boken Vem styr marknaden? (Tiden). Det är en mycket rik bok och nyttig att läsa i relief till Malms eller varför inte Kjell-Olof Feldts memoarer.
Vem styr marknaden? spänner över vida fält och tidschok. Här skildras initierat de senaste 20 årens forskning om arbetslivet, Åmark utvecklar en egen teori om makten i samhället i kontrast till maktutredningens ensidiga, han skriver om makt och arbetsskador, hur de professionellas organisering skiljer sig från den vanliga fackliga organiseringen och det för folkhemmet så viktiga samspelet mellan LO och SAP.
Men bokens kärna utgör också den svenska modellens kärna. Enligt Åmark kan förhållandet mellan parterna på arbetsmarknaden bara förstås om man gör en åtskillnad mellan begreppen arbete och arbetskraft, där arbetskraft är en vara man köper och säljer på en (arbets)marknad medan arbete handlar om hela den process där arbetsgivaren ska tillgodogöra sig den arbetskraft han köpt.
Och, menar Åmark, arbetsmarknadens organisationer har utvecklats för att behandla just problemet med marknaden. Kollektivavtalen växer fram som ett svar på problem som båda parter brottas med, nämligen att marknaden ställer till en rad problem: dels undergräver den de olika parternas makt (om arbetare konkurrerar ut varandra eller arbetsgivarna gör det samma), dels minskar den kalkylerbarheten.
Här fann således parterna varandra. Utgången var inte från början given och LO och SAF växeldrog under olika perioder, men precis som så många andra forskare visar Åmark att distinkta drag i den svenska modellen låg för handen redan innan socialdemokratins 30-tal.
I samförståndets botten låg dock två viktiga vägval för facket. Dels att inte betrakta konflikten arbete/kapital som en statisk relation där den enes vinst är den andres förlust - det vill säga kamp om kakan - utan snarare som ett samspel där tillväxt i företaget kommer båda till del. Dels gavs kampen om arbetets utformning upp, åtminstone på central nivå.
På så sätt var facket med och skapade den rationella kapitalism som arbetarrörelsen sedan kunde utveckla ett samarbete med. En liknande slutsats har ekonomhistorikern Anders L Johansson dragit, senast i Den svenska modellen, där han menar att modellens rötter finns att söka i det sena 20-talet då en sorts terrorbalans upprättades mellan två så starka parter att ingen kunde vinna konflikten utan att samtidigt själv gå under. I 30-talets depression knakade dock samarbetet under den enorma arbetslösheten - som både bidrog till tvivel på det vettiga i rationaliserings- och tillväxtpolitiken, samt hotade fackets makt och sammanhållning.
I det läget mejslades statens uppgift ut. Den socialdemokratiska regeringen löste nämligen upp den gordiska knuten genom att ensidigt favorisera den ena sidan (!) då man genom arbetslöshetsförsäkringen på en och samma gång skyddade rationaliseringens offer, skapade en miniminivå för lönen så att låglönekonkurrensen kunde stävjas samt såg till att löntagarna hade goda skäl att organisera sig i facket.
Regeringen hade gärna sett att den fått lägga sig i ytterligare, men när väl denna konflikt var löst, när staten så att säga tagit över ansvaret för de arbetslösa, kunde LO och SAF ånyo sköta sina förehavanden utan statens inblandning; vi fick Saltsjöbadsavtalet.
En ingridiens saknades dock. Hur skulle förhållandet mellan LO och SAP se ut? Om denna sköra kontakt har Klas Åmark skrivit en uppsats som jag återkommit till gång efter gång, och som finns med i den nya boken. 30-talets politik var ju ägnat att lösa frågan om arbetslösheten, men hur skulle man göra när det var arbetskraftbrist och inflation som var det stora problemet? Om facket blev "för starkt", vilket faktiskt var finansminister Per Edvin Skölds åsikt? Att ensidigt begära återhållsamhet från LO skulle inte gå, eller ännu värre - skulle regeringen medvetet släppa upp arbetslösheten för att kyla ner LO? Då skulle definitivt samarbetet mellan arbetarrörelsen två grenar visna.
I tio år pågick detta rosornas krig, och fick inte sin lösning förrän Tage Erlander anammade den ekonomiska modell de båda LO-ekonomerna Meider och Rehn utvecklat: stram finanspolitik och aktiv arbetsmarknadespolitik. Kombinerat med välfärdststatens tillväxt hade man hittat den lösningen för samhällsekonomisk balans som Ernst Wiggfors efterlyst redan 1947: "en av alla erkänd norm för en rättvis fördelning av nationalinkomsten".
I dryga tio år höll i sin tur denna samförståndmodell. Sedan hann dess löften och skuggsidor ikapp den. För hur hade det gått med den rättvisa fördelningen? Och makten över arbetet? Dåligt. När sedan tillväxttakten växlades ner under 70-talet började själva kompromissens kärna att knaka, nämligen att strunta i kampen om den befintliga kakan. Fördelningskonflikten hamnade åter i centrum. Inflationen kom som ett brev på posten. Och arbetsgivarna valde att satsa på sig själva.
När Stig Malm beklagar LO:s arbetslivsoffensiv på 70-talet står han således djupt nedsänkt i i den fackliga traditionen. Så också i sin strid mot en socialdemokrati som försöker lösa konflikten mellan fack och arbetsgivare, samt återinföra en tillväxtorienterad politik, genom att ensidigt överföra resurser och därmed makt till arbetsgivarna och samtidigt begära återhållsamhet för att till sist låta arbetslösheten stiga.
Något recept har han emellertid inte. Att förneka de reela problem som låg bakom missnöjet i slutet av 60-talet lär inte hjälpa. Klas Åmark tror opimistiskt att LO till slut måste anpassa sig till den nya verkligheten och i stället ta upp kampen om arbetet på lokalplanet och Anders L Johansson drömmer om en ny period då parterna i fred och samförstånd satsar på tillväxt. Men där den ene nonchalerar nationellt samförstånd för tillväxtens skull struntar den andre i arbetets innehåll.
Frågan måste väl ställas så här: hur hitta den punkt där "rättvis fördelning" - vitt tolkat - inte innebär att kapitalägarna utmanas till den punkt där de överger samarbetet och samtidigt hitta ett läge där tillväxt förenas med ökad makt över jobbet?
Inget vet svaret - däremot riktningen. En sak står dock klar. Att bara satsa på att göra det så bra för marknaden som möjligt är inte en lösning på de här problemen, bara en förträngning av dem.
Stig Malm, 13 år (Brevskolan)
Klas Åmark, Vem styr marknaden? - Facket, makten och marknaden 1850-1990 (Tiden).
Anders L. Johansson, Den svenska modellen (Samtal om rättvisa nr 12, Brevskolan).
Tidigare opublicerad.
De galna åren - LYSANDE SATIR - OM DET INTE VORE PÅ RIKTIGT ©Peter Antman