Behövs en ny Keynes? Frågan har fått förnyad aktualitet de senaste åren, men ska uppgrävandet av den gamla lorden bli något annat än en symbolhandling måste man börja i andra änden: Behövs en ny ekonomisk politik och i sådana fall varför?
Svaret är i och för sig givet. Något måste göras för att komma tillrätta med det mänskliga slöseri som arbetslösheten innebär.
Det finns emellertid redan en ekonomisk teori som tror sig kunna lösa arbetslösheten, den gamla vanliga neoklassiska teorin som förespråkar fullständig avreglering så att marknadskrafterna fritt kan spela. Marknadsekonomin innehåller, menar man, i sig själv incitament till högt resursutnytjande, stabila priser och full sysselsättning.
Problemet är att det är en omöjlig väg om man har några som helst jämlikhetsambitioner eftersom den leder till kraftigt ökade klassklyftor. Dessutom finns det inget exempel på att man verkligen nått full sysselsättning den vägen.
Här har Keynes fortfarande något att ge eftersom han, på en och samma gång, talar om att marknadesekonomin (kapitalismen) oftast inte - åtminstone på kort sikt - klarar av att skapa full sysselsättning, men att det genom offentlig inblandning är fullt möjligt att åtgärda problemen. Mycket längre än så räcker han dock inte.
Anledningen är, menar jag, att västekonomiernas problem inte är att hålla den effektiva efterfrågan uppe à la Keynes. Arbetslösheten är strukturell.
Grundproblemet är att behov inte kopplas ihop med resurser och att glappet ökar i takt med att vi blivr allt mer av en tjänsteekonomi. Varje nationalekonom ler nu, eftersom han tror att detta är just vad den fria marknaden är till för och är bäst på. Men han förväxlar efterfrågan med behov. Förutom det glapp mellan efterfrågan och behov som kanske alltid kommer finnas och som framför allt i kapitalistiska ekonomier görs synlig i klasskyftorna, så har glappet ökat i takt med att vi blivit allt mer av en tjänsteekonomi.
Anledningen är att den högproduktiva sektorn, tillverkningsindustrin, upptar en allt mindre andel av ekonomierna. Precis som jordbrukets andel av produktionen en gång sjönk som en effekt av rationaliseringarna, sjunker nu industrins andel, och ska så göra, som en effekt av dess rationaliseringar. Vi kan inte längre förvänta oss att industrin ska vara motorn i sysselsättningen.
1991 producerade industrin 33 procent mer än 1969, samtidigt hade antalet anställda minskat med 18 procent. 1994 producerar industrin lika mycket som 1990, men med kanske 200 000 färre anställda. Säkert kommer det nyanställas en del efter som svackan vi reser oss ur är så djup. Men på lite längre sikt tyder mycket på att Hans Werthén har rätt när han i en intervju menar att tillverkningsindustrin inte kommer behöva mer än 300 000 mycket högutbildade och genom robotisering och datorisering mycket högproduktiva arbetare.
Det är bra, ty det frigör resurser
Här inställer sig emellertid två frågor: Vad ska man göra med de frigjorda resurserna? Och hur ska de komma alla tilldel? I dag är allt fler överens om att när våra behov av mat, prylar och boende kan tillfredsställas av allt färre arbetare så återstår bara tjänsterna. Men hur ser de nya tjänsterna ut, hur ska de organiseras? Ställer man detta bredvid frågan hur de ökade resurserna ska komma alla till del framträder den välfärdens paradox som präglat västvärlden sedan början av 1970-talet. I takt med att allt mer resurser friställs från industriproduktionen, desto svårare blir det att uttnyttja dessa resurser till att ytterligare öka våra samhällens välfärd.
Anledningen är - oerhört chematiskt - två förhållanden. För det första är produktivitetsökningarna - grovt uttryck - en effekt av människans utträde ur produktionen. Produktivitet är, kan man säga, egentligen en statisk relation mellan människa och maskin. Ökad produktivitet bygger på ett kontinuerligt erättande av människokraft med maskinkraft. Nationalekonomen Anders Forsman uttryckte det så här i sin bok Det nya tjänstesamhället (Gidlunds, 1987): "Den mycket snabbt stegrande produktiviteten betyder helt enkelt att arbetarnas betydelse i produktionsprocessen minskar drastiskt i betydelse."
Följden är att allt färre löntagare får sin köpkraft direkt ur industriproduktionen. I industrisamhället var ändå hälften av den arbetande befolkningen direkt delaktiga i den högproduktiva produktionen och fick sin utkomst därifrån. En relativt stor andel fick således direkt njuta frukten av den. Så är det inte i dag och därför ökar fördelningskonflikten i samhället i takt med att tjänstesamhället expandera.
För det andra innebär paradoxalt nog den stora produktivitetstillväxten i industrin - att man kan tillverka mera varor med samma arbetsinsats eller samma mängd varor med mindre arbetsinsats - att prisrelationen mellan varor och tjänster förändras till tjänsternas nackdel. Tjänsterna blir i relation till varor allt dyrare. Det brukar kallas Baumols kostnadssjuka efter ekonomen med samma namn.
Det finns en invecklad diskussion om vad detta egentligen för med sig, om det leder till att tjänsternas andel av produktionen automatiskt ökar eller inte, om det leder till automatiskt ökad skattekvot eller inte. Jag ska inte ta upp den disksionen härutan konstaterar bara att det är beroende av om de friställda resurserna används till att producera mera varor, eller om de antingen ställs arbetslösa eller börjar arbeta i tjänsteproduktionen).
Vad vi däremot med säkerhet kan konstatera är att det uppstår en paradoxal situation. Nämligen att trots att industrin fortsätter att producera rikedom så generar det inte med någon automatik nya jobb - ty tjänsterna blir dyrare.
Detta gäller dock enbart under förutsättningen att löneutvecklingen i tjänstesektorn följer löneutvecklingen i industrisektorn.
Om den inte gör det, om lönerna ligger fast i tjänstesektorn samtidigt som de stiger i industrisektor, blir inte tjänsterna dyrare i relation till varor. Vi skapar då ett tudelat samhälle där de som producerar tjänster inte själva har råd att konsumera tjänster. I takt med att tjänstesamhället expanderar förstärks, menar jag, därför kraften mot ökade löneskillnader. Det är det vi ser i dag.
Därför är det en viktig fråga var tjänsterna expanderar. Om, nämligen, det sker i den privata sektorn finns det starka starka skäl att tro att det kommer ske till priset av ett nytt klassamhälle, en ny lågavlönad tjänsteklass. Och denna tjänsteklass kan i dag bara uppkomma genom omfattande skatteavdrag och därmed minskande intäkter till den offenliga sektorn. Om denna tjänsteklass inte uppstår och vi inte får en skattfinasierad offentlig sektorn kommer samhällena dels präglas av stor arbetslöshet, dels mycket ojämlik tillgång till välfärdstjänster.
Man kan grovt rita upp tre scenarior över utvecklingen, det är dessutom tre scenarier som redan förverkligats i tre olika länder: Tyskland, USA och Sverige:
1. Vi har för det första det tyska scenariet. Där har man ett tämligen reglerad arbetsmarknad och hyffsat starka fackföreningar. Dessutom är socialförsäkringssytemen uppbyggda på att kvinnorna är i hemmen. Vi har således ett läge där man inte tillåtit att stora löneskillnader vuxit fram, men man har inte heller låtit den offentliga sektorn växa. Facit: På tjugo år har inte ett enda nettojob tillkommit och arbetslösheten har rakat i höjden. I praktiken löste Tyskland sin arbetslöshet genom en följd av år genom förtidspensionering. Man fastnade med andra ord i välfärdsparadoxen.
För Sveriges del skulle vi således fortsätta som idag, bygger alltså inte ut den offentliga sektorn mer utan satsar på avreglering och privatisering för att låta tillväxtkraften öka i det privata näringslivet, men släpper samtidigt inte kraven på minimilöner och en hyfsad offentlig välfärd. Detta är den europeiska väg som leder till en permanent hög arbetslöshet som "vi lär oss leva med", dvs för att hålla majoritetens trygghet uppe betalar vi ut taskiga men överlevbara kontantbidrag till en ny underklass. "Det är ju egentligen en mardröm", som Palme uttryckte sina farhågor i mitten av 1970-talet.
2. Det andra, amerikanska, scenariot är väl inte så mycket mindre mardröm. Förvisso kan USA visa upp en imponerande tillväxt av arbetsmarknaden, ungefär i takt med Sveriges fast från en lägre nivå. I USA löste man dock dilemmat genom att tillåta ökade lönskillnader, en ny lågproduktiv och dåligt betald tjänstesektor växa fram. Till en mycket stor del är de nya jobben således "junk"-jobs. 1969 tjänade en outbildad tjänstearbetare 0,66 procent av medianinkomsten för hela arbetskraften, i slutet av 80-talet var siffran nere i 0,46 procent.
Det är nu inte hela sanningen, och kanske kunde man tänka sig en sådan väg bara man hade ett väl utbyggt socialförsäkringssystem. Problemet är att det är troligt att dessa båda ting inte är förenliga. Tjänarevägen bygger ju på att folk tvingas ut till de dåligt betalda jobben - då måste också skyddsnäten vara dåliga. I USA är det således en social katastrof att vara ensamstående mamma. 1986 föll hela 53 procent av dessa under fattigdomsgränden, att jämföra med 4,7 procent i Sverige. En av fem är i dag fattig i USA.
Man kan alltså följa det amerikanska exemplet och låta och därmed något få bukt med arbetslösheten men, som sagt, till priset av ett nytt klassamhälle. Detta är pigvägen. För att den ska vara möjlig krävs en kraftfull nedmontering av välfärdsstaten så som vi känner den.
3. Till sist återstår så den svenska vägen som har bestått i att man inte låtit ett nytt låglöneproletariat växa fram men heller inte gått med på att välfärdsparadoxen blommat ut i arbetslöshet. För kostnadssjukan går ju att lösa - nämligen genom att det offentliga bygger ut servicesektorn i stället och därmed i praktiken subventionerar en del löner.
Historiens ironi är att den svenska modellen med en expanderande offentlig tjänstesektorn var en tidig lösning på just tjänstesamhällets problem. För i princip finns det endast två vägar ur knipan.
Antingen låter man de höga produktivitetsvinsterna tillfalla den lilla elit som äger och arbetar med produktionskapitalet. Deras rikedom sprids sedan genom överklassens konsumtion av tjänster till övriga befolkningen - vi får ett tjänarsamhälle i stället för ett tjänstesamhälle. De amerikanska vägen således.
Eller så erkänner vi att produktiviteten egentligen är samhällelig, att tillverkningsindustrins produktionsförmåga bara är ena sidan av myntet, att den är beroende och betingad av en stor "lågproduktiv" omgivning av utbildning och omsorg, och att därför den höga produktiviteten måste komma alla till del. Den svenska modellen således. Bara så kan full sysselsättning skapas utan att klyftorna i samhället ökas. Ja, förmodligen är det över huvud taget det enda sättet att åstadkomma full sysselsättning.
Alltså bör Sverige fortsätta att bygga ur den offentliga servicesektorn för att bekämpa arbetslösheten och skapa ett mänskligt samhälle. Inte i all oädlighet, men att som de senaste åren sparka 100 000 människor är ett enormt slöseri. Jag skall dessutom visa att det är möjligt utan några större kostnader.
Det råder inget tvivel om att ekonomin är en stor restriktion. Samtidigt vore det kanske just här inte så illa med lite Keynes i bakhuvudet. Vad Keynes nämligen, eller Stockholmsskolan för den delen, säger är att om det råder undersyselsättning i ett samhälle så kan man späda på köpkraften i ekonomin utan att det leder till att pengar börjar jaga pengar, det vill säga inflation. För att det ska vara möjligt måste ny, helt ny, produktion skapas. När den totala kakan av varor och tjänster växer kan nämligen också penningmängden växa. Det här har stora följder för möjligheten att expandera offentliga sektorn när det råder stor, och framför allt strukturell, arbetslöshet. Här kan man komma runt en del av problemet med generella efterfrågestimulanser.
Låt oss göra ett litet räkneexempel. I exemplet bortser vi från alla andra transfereringar än a-kassa för enkelhetens skull. Vi hämtar siffrorna från vår egen ekonomi.
Låt oss säga att av 100 arbetade timmar utförs 30 i den offentliga sektorn. Dessutom är 10 procent av arbetskraften arbetslös, vi säger att 10 timmars arbetslöshet betalas genom a-kassa. Det här kan man ställa upp som ett skattebråk. I täljaren får vi då det antal timmar som finansieras offentligt och i nämnaren den totala produktion vi har i landet, det totala antalet arbetade timmar som köpkraften till både den offentliga produktionen och de offentliga transfereringarna måste tas ifrån. Vi får således 40 timmar genom 100 timmar, således en skattekvot på 40 procent.
30 + 10
----------- = 0,40
30 + 70
Det här är det korrekta sättet att se på ekonomin. På senare tid har det från en rad ekonomer och debatörer dykt upp uttryck som offentligt försörjda, en närande och en tärande sektor etc. För transfereringarna är det en i grunden riktig bild, ordvalen kan väl däremot diskuteras, men för den offentliga produktionen, för sjukvpård, skolor, dagis och annat är det helt fel. Dessa ingår nämligen i den totala kakan av varor och tjänster, det totala välstånd, som produceras i landet.
Det är inte den privata sektorn som i grunden betalar den offentliga produktionen. Den betalar nämligen sig själv. Anledningen till att man måste ta ut skatt för den är att konsumtionen av den är politiskt beslutad. På demokratisk väg har vi sagt att 30 procent av våra inkomster ska gå till tjänster som produceras i den offentliga sektorn. Därför måste också 30 procent av köpkraften i samhället dras in - annars skulle inflationen rasa i väg. Men det är en köpkraftsindragningen som gäller alla, offentliga som privat anställda. Av 100 kronor i plånboken måste 30 kronor gå till den gemensamt beslutade konsumtionen och produktionen.
Vi säger nu att penningmänden var 100 i exemplet ovan. I stället för att låta folk gå arbetslösa skapar vi jobb i den offentliga sektorn.Det råder knappast några tvivel om att behoven där börjar bli stora och eftersatta. Att det finns delar inom sjukvården där rationaliseringar görs så att mindre antal arbetare behövs är inget argument för att till exempel åldringsvården inte behöver mer personal. För att inte talaom skolor och dagis där det glesats ut rejält.
Samtidigt trycker vi upp 10 procent mer pengar. Vad händer? I täljaren finns fortfarande 40 timmar, nu enbart i offentlig produktion, men nämnaren har ökat till 110 timmat eftersom den offentliga produktionen har ökat. Vi skapar ju fler varor och tjänster sammanlagt. Samtidigt har, hokus pokus, skattekvoten minskat till 36 procent. Detta helt förutan alla de dynamiska effekterna på socialbidrag, bostadsbidrag, förtidpensioner, sjukvården.
40
---------- = 0,36
40 + 70
Nu är det kanske inte så realistiskt att tro att skattekvoten verkligen skulle sjunka. Troligtvis är lönerna i offentliga sektorn högre än arbetslöshetsbidragen, samtidigt är å andra sidan lönerna högre i den privata än den offentliga sektorn. Hur det precis skulle slå är svårt att säga, men det förtar inte slutsatsen: att det är fullt möjligt att utöka den offentliga sektorn (tjänsteproduktionen) utan någon inverkan på det finansiella läget. Förmodligen skulle det till och med bli bättre.
Så ser den rimliga vägen ut.
Annars återstår bara den amerikanska vägen med krossad arbetarrörelse och vidgade klyftor.
Peter Antman
Bygger på "S inledde systemskiftet", DN 21/9 1993, "Tillbaka till framtiden", TLM nr 2 1994 och seminariet "Full sysselsättning: Hur ska det bli möjligt", ABF 30/3 1995. De galna åren - Den nya inkomstklyftorna ©Peter Antman