Den politiska och ekonomiska debatten i Sverige präglas av en rad myter och outtalade förutsättningar som enkelt kan sammanfattas: Välfärdsstaten är en börda som sänker svensk ekonomi och socialdemokratiska regeringar förvärrar svårigheterna.
Men hur ser det ut om man studerar fakta?
Under 70- och 80-talet hade dåvarande EG ungefär samma inflation som Sverige men något större underskott i handelsbalansen och något högre investeringar. USA hade lägre inflation men större underskott i sin handel med omvärlden och lägre investeringar. Samtidigt blev varje svensk rikare än den genomsnittliga EG-medborgaren men inte fullt så rik som den genomsnittlige amerikanen. Knappast någon eftersläpning.
På några områden framstår dock Sverige som ytterst framgångsrikt.
På 70-talet hade EG dubbelt så hög och USA tre gånger högre arbetslöshet än Sverige. Under 80-talet stiger arbetslösheten i EG med över 100 procent och i USA ökar den från 6,5 till 7,3 procent. Men i Sverige ligger den kvar på cirka två procent.
Mellan 1970 och 1989 ökade också andelen sysselsatta i Sverige, från 73 till 82 procent. I EG sjönk den i stället, från 64 till 60 procent. I USA nådde man Sveriges sysselsättningskvot 1968 först 1990.
Sverige tillhörde också eliten även när det gäller att finansiera sin offentliga sektor. Både USA och länderna i EG ligger långt ifrån Sveriges starka offentliga finanser under dessa två decennier.
Nej, studerar man tillväxt, arbetslöshet och offentliga sektorns finanser ligger en annan slutsats än den vanliga närmare till hands. Det fanns aldrig något underliggande systemfel i svensk ekonomi. Det är den politik som bedrivs som påverkar Sveriges ekonomi.
Låt oss studera några vanliga antaganden.
1. Borgerlig politik främjar högre tillväxt
I själva verket förhåller det sig tvärtom. Under de två socialdemokratiska regeringsperioderna de senaste 20 åren - 1973-76 och 1982-1991 - växte ekonomin med 3,5 respektive 2 procent per år i genomsnitt. Däremot har tillväxten sackat under de år då olika borgerliga regeringar lett Sverige - 1976-1982 och 1991-1994 - under första perioden var tillväxten i genomsnitt 1,1 procent per år och under de senare åren minus 0,4 procent per år.
2. Borgerlig politik leder till minskad arbetslöshet eftersom tillväxten ökar
Även det är fel, vilket diagrammet tydligt visar. Mellan 1973 och 1976 nästan halverade den socialdemokratiska regeringen arbetslösheten, de följande borgerliga regeringarna fördubblade den sedan. När socialdemokraterna förlorade valet 1991 hade arbetslösheten sänkts med 10 procent igen. Under den senaste borgerliga regeringen ökade arbetslösheten på nytt - denna gång med 176 procent.
3. Borgerliga regeringar sänker de offentliga utgifterna
Fakta talar ett annat språk, se diagrammet. Under de två borgerliga regeringsperioderna ökade de offentliga utgifternas andel av BNP med 25 respektive 17 procent. Mellan 1973 och 1976 ökade förvisso också socialdemokraterna de offentliga utgifterna, med 12 procent. Men mellan 1982 och 1991 minskade de den offentliga sektorns utgifter med fem procent.
4. Endast en borgerlig regering kan göra något åt budgetunderskotten och den offentliga sektorns skuld
Inget kunde vara mer felaktigt, vilket diagrammen över offentliga sektorns budgetunderskott och bruttoskuld visar.
Under borgerliga regeringar har en explosiv skuldutveckling ägt rum. Första regeringsperioden ökade offentliga sektorns skuld med 128 procent, andra perioden med 73 procent.
Socialdemokraterna har däremot, under båda regeringsperioderna, sänkt skulden.
Ja, enligt den senaste statistiken från OECD har ingen av de 19 större OECD-länderna minskat den offentliga sektorns skuld så mycket som socialdemokraterna gjorde mellan 1985 och 1990 (Irland undantaget). Och i inget annat land har skulden ökat så mycket på så få år som under den senaste borgerliga regeringen.
Sett över de senaste 20, åren har socialdemokratiska regeringar således inte bara varit bäst på att hantera arbetslösheten, vilket knappast kommer som en överraskning. Också tillväxten och de offentliga finanserna har de skött bättre än de borgerliga.
Något mer än tur måste det vara, men vad?
Den troligaste förklaringen är denna: Socialdemokraterna kan sin välfärdsstat. de vet att den måste finansieras, ibland med höjda skatter, om inte skulden ska rusa i väg och i slutändan minska välfärden. De vet också att det allvarligaste hotet mot den ambitionen är ökad arbetslöshet.
De borgerliga partierna vill i stället främst skapa ett gott klimat för företagande. Därmed kommer två andra mål i fokus: minskad inflation och minskade skatter. Men genom att ignorera välfärdsstatens betydelse uppstår något man kan kalla de borgerliga regeringarnas paradox: genom att ensidigt försöka förbättra för näringslivet försämrar man i själva verket - eftersom man slår ut samhällsekonomin på vägen.
Men det är värre än så. Sedan åtminstone 1987 visste de borgerliga partierna - och alla andra insatta för den delen - vad som skulle komma att hända.
I princip hela krisförloppet förutsågs då av en grupp amerikanska nationalekonomer som bjudits in av näringslivets organisation SNS (Studieförbundet näringsliv och samhället) för att studera svensk ekonomi.
För det första slog de fast att något systemfel i svensk ekonomi inte förelåg. För det andra menade de att Sveriges något högre inflation än omvärlden borde betraktas som ett problem. Men, varnade de, detta kan inte lösas på det sätt som allt fler ekonomer rekommenderade i Sverige - nämligen fast kronkurs. Helt enkelt därför att arbetslösheten skulle explodera med svåra effekter på offentliga sektorns finanser. En procentenhet ökad arbetslöshet ger två procentenheter större budgetunderskott, menade de.
De varnade med andra ord för följderna av exakt den anti-inflationspolitik som regeringen Bildt med sådan konsekvens sedan genomförde.
Vidare skrev de att följderna med all sannolikhet skulle bli försämrad lönsamhet i den konkurrensutsatta delen av ekonomin med lägre investeringsvilja och konkurser som följd. "Under denna krisperiod kommer regeringen även att få problem med kapitalflykt från landet" konstaterade man profetiskt och "ingen rimlig räntenivå" kan rå på detta.
Men är verkligen alla förlorare? Nej, kapitalägarna firar triumfer. Inte bara får de fin avkastning på pengar man lånar ut till svenska staten (stora underskott fungerar som en privatisering av vårt gemensamma sparande och därmed av vår gemensamma förmögenhet) vinsterna har också skjutit i höjden. På 80-talet hade man kallat det övervinster, på 70-talet hade facket skrikit av vrede. I dag inte ett ord.
Kapitalägarnas del, vinstandelen, av inkomsterna hat inte varit större sedan 1961. 1994 var andelen 37,2 procent och, enligt OECD:s prognoser, 38,4 procent 1995. Inte ens under 80-talets hetsigaste dagar låg den över 33.1 procent. Genomsnittet 1970 till 1994 är knappa 30 procent. Skillnaden - det är uteblivna löneökningar som i stället går till den kapitalägande minoriteten i Sverige. Inte investerar de heller.
Sverige är inne i en djup kris, det råder ingen tvekan om. Frågan är emellertid hur mörkt läget är? Är Sverige den utfattiga bananrepublik hon så ofta utmålas som? Måste välfärdsstaten skrotas?
Här kan man ha två perspektiv, som delvis utesluter varandra. Det ena är lite ljust, det andra betydligt mörkare.
Låt oss börja med det ljusare. Den svenska offentliga sektorn är nämligen långt ifrån bankrutt om man jämför internationellt. Koncentrationen på det statliga budgetunderskottet döljer nämligen lika mycket som det avslöjar. I Sverige ligger en stor del av både den offentliga sektorns inkomster och utgifter utanför staten. Vi har inkomster och framför allt förmögenheter också i kommunerna och i socialförsäkringssektorn.
Förvisso hade vi 1993 en av västvärldens största bruttounderskott, slaget bara av Grekland, Belgien, Irland, Kanada och Italien. Men vi har samtidigt en av världens rikaste offentliga sektorer. Den offentliga sektorn har nämligen inte bara skulder utan också förmögenheter, inte bara ränteutgifter utan också ränteinkomster.
Ser vi till nettoskulden (lån minus likvida tillgångar) blir bilden således annorlunda. 1993 hade bara Japan, Finland och Norge lägre nettoskuld än Sverige. I OECD-länderna låg den genomsnittliga nettoskulden som procent av BNP på runt 40 procent, i Sverige på 20 procent.
Vi kan jämföra med en familj - om de har en bunden förmögenhet på en miljon och väljer att ta ett lån för att köpa en villa för samma belopp, är familjen då bankrutt? Knappast. Avkastningen på det egna kapitalet betalar med all sannolikhet räntan, de bor i princip gratis.
Hur ser det då ut för den offentliga sektorn i Sverige? Ännu 1993 var det bara Norge och Finland av de 19 länder som OECD publicerar sådan statistik över som betalade mindre nettoräntor än Sverige. 0,7 procent av de totala offentliga utgifterna gick då till att betala skuldräntor (det vill säga ränteinkomster minus ränteutgifter).
I Italien däremot gick 1993 18 procent av offentliga sektorn utgifter till att betala nettoräntor, i Belgien 16,3 och i Grekland 26,3.
I regeringens egen redovisning sr det till och med ännu bättre ut. 1993 hade offentliga sektorn 92,9 miljarder i kapitalinkomster men 87,7 miljarder i kapitalutgifter (räntor), således ett överskott på 5,2 miljarder.
Ser vi på familjen ovan är deras finansiella nettoställning noll. Ändå är de ägare av ett hus, som är värt en miljon kronor. De har en real förmögenhet. Det har den svenska staten (den stora) också, i form av vägar, mark och byggnader. Av rätt enorma mått - 1350 miljarder kronor. Även om man drar ifrån nettoskulden har vi alltså en betydande förmögenhet.
En del av vår reala förmögenhet ger ingen kapitalavkastning, men eftersom den höjer den produktiva förmågan i landet ger den i slutändan skatteinkomster. Våra offentliga investeringar i kunskapskapital har beräknats till inte mindre än 24 000 miljarder kronor - alltså cirka 17 gånger mer än ett års samlad produktion.
Ett problem med vår offentliga sektorns budgetar är att utgifter till investeringar (realkapital) inte skiljs från löpande konsumtionsutgifter. På Gunnar strängs tid delades åtminstone statens budget upp i en drifts- och en kapitalbudget. Till kapitalbudgeten kan man nämligen låna pengar, precis som normala företag gör när de genomför långsiktiga och dyra investeringar. Lånar vi till investeringar så ger det ju avkastning på lång sikt, med vilket vi kan betala investeringarna.
Gösta Bohman tog bort den indelningen, men hur ser det ut om vi i efterhand ändå gör denna uppdelning?
Då visar det sig att det vi kallar driftsbudgeten sedan 1973 i genomsnitt gått med ett årligt överskott på 1,4 procent av BNP. Cirka hälften av de offentliga investeringarna har således finansierats med löpande inkomster och inte med lån.
Eller annorlunda uttryckt: under två perioder, 1980-1985 och 1992 -1994 har vi lånat också till konsumtion. Men när det gått bra har vi i stället tagit in mer inkomster och finansierat även investeringarna med skatter. För att tala ekonomspråk: driftsbudgeten har varit balanseras varit balanserad sett över hela 20-årsperioden. Trots de borgerliga regeringarnas usla politik.
Det var den ljusare bilden.
Det finns som sagt en mörk också.
Problemet är nämligen att även om det är sant att det inte finns några belägg för att välfärdsstaten var en börda för ekonomin, att vi inte haft något "systemfel" i svensk ekonomi och att vi faktiskt fram till 1992 inte levde över våra tillgångar så är det inte säkert att det hjälper.
Den senaste borgerliga regeringens rasering av både samhällsekonomin och de offentliga finanserna har nämligen satt oss i händerna på de som lånar ut pengar till oss - marknaden eller kapitalisterna. Med avreglerade valuta- och finansmarknader har vi inte samma möjligheter att negligera eller styra marknadens reaktioner. Och kärnan i problemet stavas inflation.
Så fort inflationen börjar synas svarar marknaden med högre räntor, vilket ökar den statsfinansiella tyngden - vi tvingas automatiskt till traditionell anti-inflationspolitik.
Det svåra är att å ena sidan ligger det något korrekt i att bekämpa inflationen. Å andra sidan står det klart att inflationsbekämpningen egentligen inte är någon lösning på det verkliga problemet.
Det råder inget tvivel om att inflation är ett stort problem - framför allt för en ekonomi som är beroende av utländska marknader. Ihållande högre inflation än omvärlden underminerar konkurrenskraften om man har fasta växelkurser. Att devalvera sig ur det medför en överföring av inkomster från löntagare till kapitalägare och från inhemsk sektor till konkurrenssektorn. Att använda flytande kurser kan tyckas vara en lösning - i praktiken bidrar det dock till internationell valutaturbulens och osäkerhet. På sikt är det troligt att inflation därmed leder till högre arbetslöshet.
Relationen mellan inflation och arbetslöshet är mer intrikat än så. Jag har genomfört en egen liten statistisk studie av sambandet mellan arbetslöshet och inflation i 21 OECD-länder under perioden 1971 till 1991.
För det första existerar inget generellt länderövergripande samband mellan arbetslöshet och inflation. Sambanden och nivåerna är i högsta grad länderspecifika. För det andra finns det bara två länder där det inte tycks existera något samband alls - det vill säga vilken inflation tycks kunna samverka med vilken arbetslöshet som helst - alltså ingen Philipskurva, nämligen USA och Sverige. För det tredje finns enbart två länder där sambandet är det ovan antydda, nämligen att högre inflation leder till högre arbetslöshet, nämligen Grekland och Portugal. Till sist finns det ett klart negativt samband 17 av de 21 undersökta länderna. Nämligen lägre inflation är lika med högre arbetslöshet.
Land R R2
Holland -0,816 0,666
Tyskland -0,748 0,56
Japan -0,742 0,55
Irland -0,713 0,508
Österike -0,709 0,502
Schweitz -0,603 0,364
Italien -0,584 0,341
Danmark -0,575 0,311
Storbrittanien -0,57 0,325
Frankrike -0,542 0,294
Norge -0,539 0,29
Spannien -0,531 0,282
Finland -0,458 0,21
Nya Zeeland -0,448 0,201
Belgien -0,381 0,145
Australien -0,345 0,119
Kannada -0,217 0,047
Sverige -0,095 0,009
USA 0,032 0,001
Grekland 0,349 0,122
Portugal 0,602 0,362
Vad kan vi då lära oss av detta? Jo, att nationalekonomerna bara verkar ha studerat Sverige och USA, och möjligen Grekland och Portugal eftersom det är det enda länderna som stämmer in på teorin.
Men kan man därmed dra slutsatsen att inflation är inte så farligt och att Philipskurvan i själva verket fortfarande gäller - kan vi med andra ord köpa oss lägre arbetslösheten genom att tillåta lite högre inflation?
Nej, det är ytterst tveksamt om man kan tolka siffrorna så. I själva verket tycks de i stället säga detta åt oss. Philipskurvan gäller enbart åt ett håll: det går att få ner inflationen - men enbart till priset av hög arbetslöshet. Den säger oss också detta: Milton Friedmans och de andras teorier om hur det hela till slut stabiliserar sig runt en naturlig arbetslöshet tycks inte gälla generellt.
Anti-inflationspolitiken är en viktig skurk bakom massarbetslösheten - det är vad siffrorna visar.
Men - de visar också - om än inte lika klart - att det inte går att gå åt andra hållet. Följer man sambandet mellan inflation och arbetslöshet i tiden i Sveriges och USA så kan man se hur en inflations-arbetslöshetsspiral sätter i gång när man försöker köpa mindre arbetslöshet med högre inflation. Å andra sidan får vi inget klart samband mellan hög inflation och arbetslöshet förrän inflationen rusar under flera år i rad som i Grekland och Portugal.
Lärdomen är besk. Vi måste hålla nere inflationen. Men om vi vill ha full sysselsättning så måste en väg bortom den anti-inflationspolitik som varit legio i Europa de senaste 20 åren skapas.
Men hur ska det gå till?
Anti-inflationspolitiken har i alla länder undergrävt statens budget. Det i sin tur gör det mycket svårare att bedriva den renodlade Keynesianska modellen där staten med generella medel påverkar penningmängden - staten är både för blottlagt inför marknaden för att kunna agera på egen hand, och har från början för stora underskott för att ytterligare på ett trovärdigt sätt kunna späda på efterfrågan.
Till det kommer att ekonomier alltid går i otakt. Det kan på en och samma gång råda högtryck i en del och lågtryck i en annan. Att generellt späda på efterfrågan i ett sådant läge riskerar att öka inflationen.
På detta hade Sverige en lösning förut - den Rehn-Meidnerska. Men inte heller den är möjlig längre. Dels därför att den byggde på pressade vinstnivåer - en politik som inte fungerar på en internationellt avreglerad valutamarknad. Dels därför att den byggde på att avtalen på arbetsmarknaden ägde rum på central nivå mellan ett fåtal parter. Den situationen är sedan länge förbi.
Den fråga man då måste besvara är: på vad beror inflationen? Det finns goda skäl att tro att inflationen i själva verket har varit den översta toppen på en tilltagande fördelningskonflikt, nämligen hur en mindre snabbt växande kaka ska fördelas. Anti-inflationspolitiken har inte varit ägnat att lösa detta dilemma - utan har förträngt det.
Redan Ernst Wigforss förstod vad det handlade om i finansplanen från 1947:
"Ingenting kan hindra ett helt folk att bevilja sig själv ökade inkomster i pengar. Ingenting utom insikten att därmed intet vinnes för en höjning av den reala levnadsstandarden. Svårigheten att låta denna insikt bestämma handlandet ligger inte minst i svårigheten att finna en av alla erkänd norm för en rättvis fördelning av nationalinkomsten. Strävan efter samhällsekonomisk balans knytes sålunda samman med strävan att finna sådana anordningar inom det ekonomiska livet, som både tar hänsyn till behovet att främja företagsamhet och sparsamhet och samtidigt ge olika medborgargrupper känslan av att få ut sin rättmätiga andel av produktionsresultatet."
Vad vi således behöver finna är med andra ord ett sätt att fördela produktionsresultatet som upplevs som rättvist Vi behöver en ny kompromiss mellan arbete och kapital.
Förutsättningen för en sådan kompromiss vilar dock i ett så svårt dilemma att det finns skäl till nattsvart pessimism: För att en kompromiss ska bli möjlig måste löntagarna först bli starkare, vilket är omöjligt så länge arbetslösheten ligger kvar på höga nivåer; för att löntagarna ska bli starkare behövs därför statens medhjälp - men staten kan bara hjälpa till om den i sin tur blir starkare vilket medför att den måste minska sin exponering mot marknaden, minska underskotten således. Vilket i sin tur förvärrar den förtorkade åtstramningspolitiken och ökar arbetslösheten.
Först när vi tagit oss ur denna låsning kan folkhemmet åter tas fram som levande vision. Frågan är bara hur det ska gå till.
Texten är en omarbetad version av "Den rimliga vägen", Aftonbladet 21/8 1994, "Tillbaka till framtiden", TLM nr 2 1994 och ett föredrag seminariet "Full sysselsättning: Hur ska det bli möjligt", ABF 30/3 1995.
De galna åren - Den rimliga vägen ©Peter Antman