I Annerstaskolan i Huddinge kommun pratar eleverna 31 olika språk. Turkiska och kurdiska är de dominerande språken, men här talas också berberiska, kantonesiska och urdu. Knappt två av tio har svenska som modersmål och mindre än var tredje elev har acceptabla kunskaper i svenska språket.
Av barnens föräldrar är 20 procent arbetslösa, 65 procent tillhör arbetarklassen, många behöver socialbidrag och bara 15 procent har högre utbildning. Grantorp, där skolan ligger, är det fattigaste området i Huddinge - den genomsnittliga barnfamiljen tjänar 227000 kronor om året. Tillsammans med förorter som Norsborg, Alby, Fittja, Rinkeby och Tensta - varav tre av dem ligger nästgårds - tjänar invånarna i Grantorp minst i Stockholm.
Ska Annerstaskolan kunna leva upp till devisen likvärdig utbildning så ställer det stora krav, skolan måste kompensera den dåliga språkkunskapen, föräldrarnas låga utbildning och deras många gånger jobbiga sociala situation. Men mellan läsåren 1991/1992 och 1993/1994 skars skolans resurser ner med 28 procent, enligt lärarförbundets lokalavdelning i Hudinge.
Är det möjligt att ta bort var tredje lärartjänst utan att kvaliteten på skolan minskar? Knappast. Hur är det över huvud taget möjligt att skära ner så mycket?
Svaret är enkelt. I Huddinge har man infört kommunal skolpeng (dessutom har man tagit bort den centrala resursgrupp som tidigare fördelade pengarna till skolorna efter deras behov). För skolpeng har just den ruskiga egenskapen att den främst drabbar skolor i tunga och utsatta områden. Ty ger man en skolpeng, lika för alla oberoende av var man bor, så måste - med obönhörlig automatik - de skolor som tidigare fick mest också skära ner mest.
Jag har flera gånger skrivit om hur det fungerar, bl a i Göteborg. Ju större andel högutbildade det bor i en stadsdel desto mindre har skolans resurser skurits ner. Eller omvänt. Skolor i områden med många låginkomsttagare, arbetare och lågutbildade har tagit mest stryk.
Ur lärarförbundets undersökning i Huddinge träder samma bild fram.
I genomsnitt har man sparat 10 procent inom skolan de senaste två åren. Men Vårbacka-, Haga-, Grindstu-, Annersta- och Visätraskolan har skurit ner mellan 18 och 36 procent! Samtliga skolor i utpräglade låginkomstområden.
Alla är inte förlorare - ett exempel är Utsäljeskolan i Huddinges näst rikaste område. Elevernas mammor och pappor har i princip dubbelt av allt jämfört med föräldrarna till barnen i Annerstaskolan. Här tjänar man dubbelt så mycket, dubbelt så många har högskoleutbildning och dubbelt så många är tjänstemän. På dessa barn har man däremot inte sparat ett öre, inte ens de tio procenten.
Man kan uttrycka det på andra sätt också. Exempelvis är sambandet mellan högstadieskolornas genomsnittsbetyg och nedskärningar glasklar. Ju lägre genomsnittsbetyg desto större nedskärningar. Så har alltså Flemmingsbergsskolan (betyg 3,08) förlorat 13 procent av sina resurser, Kvarnbergaskolan (betyg 3,21) förlorat 10 procent och Källbrinkskolan (betyg 3,35) förlorat 7 procent. Och eftersom betygsnivå och socialt ursprung ännu i dag hänger tätt samman är siffrorna ovan en god indikator på vilka som förlorar - arbetarbarnen.
Nu finns det förvisso några undantag i Huddinge: dels en skola i ett utpräglat låginkomstområde som fått ökade resurser, dels ett par skolor i högstatusområden som tvingats skära kraftigt. De är emellertid undantag som bekräftar regeln. Skolan som fått ökade resurser hade nämligen ovanligt glest med lärare med tanke på områdets karaktär - och högstatusskolorna ovanligt mycket lärare för att vara skolor i områden där i genomsnitt 30 procent av föräldrarna har högre utbildning.
Skolpengen skär blint oberoende av behoven. I några undantagsfall träffar den visserligen rätt, som i exemplet ovan, men eftersom den alltid drabbar skolor med hög lärartäthet är det i första hand skolor i våra miljonprogramområden som dräneras på resurser. Där har man nämligen haft mest resurser, helt enkelt för att kunna kompensera barnens sämre utgångsläge. I skolans värld är utjämning av resurser inte detsamma som minskade klyftor - tvärtom.
I Huddinge har spännviden mellan skolan med flest lärare per elev och minst lärare per elev mycket riktigt minskat med 36 procent under dessa år. Skolpengen fungerar som en spjutspets in mot den nya framtid där offentliga sektorn inte längre omfördelar pengar till de som behöver.
Men ingen bryr sig. Regeringen fortsätter tjata om att de skapar "Europas bästa skola", skolverket - i vars uppdrag det ligger att följa upp om skollagen efterlevs, det vill säga att alla får likvärdig utbildning - pysslar med annat och socialdemokratin och de borgerliga partierna träter om bidragen till privatskolorna.
Bortom offentlighet och debatt rullar överklasspolitiken vidare och klassklyftorna bara ökar.
Från Aftonbladet 10/9 1994.
De galna åren - Tillbaka till framtiden ©Peter Antman