Sedan fem till tio år tillbaka har en mängd olika forskningsprojekt, uppsatser och av-handlingar skrivits om tiden i Sverige runt första världskriget. På något sätt ver-kar det här intresset för hur Sverige såg ut innan socialdemokratins verkliga genombrott under 30-talet ha att göra med just socialdemokratins, eller den svenska modellens, bortty-nade. Vad var det som glömdes bort? Vad fanns det för olika alternativ? Vad för-väntade sig människorna som levde då, utan facit i hand, av framtiden? Dessutom är säkert in-tresset för just den här perioden kopplad till den kritik av positivismen som på allvar började ta fart under 70-talet och som har lett till ett lite mer pluralistiskt universitet. Även där tycks rörelsemönstret gälla. Uppsalaskolan etablerades strax efter sekelskiftet, men dess verk-liga storhetstid inträdde under trettiotalet. Vad fanns det för alternativ till den? Var verkligen dess framtid så självskriven?
Om man kopplar bort segrarblicken och försöker se tiden från sekelskiftet fram till 30-talet lite mer ur dess eget perspektiv framträder en oerhört turbulent period där väldigt lite är självklart. Om vi, vilket ofta sker, ser på det nya Sveriges framkomst som kampen mellan ett progressivt arbetarparti och en konservativ och gammalsvensk tra-dition - ''klass mot klass'' - riskerar vi att missa någonting, småborgerligheten, libe-ra-lerna. För mig tycks de inte alls så obetydliga som eftervärldens historieskrivning ofta låtit oss tro. Denna småborgerlighet kan lite schematiskt sägas tro starkt på den en-skilde individens kraft och på utvecklingen i allmänhet, ofta med betoning på dess ideella si-dor. När man pysslar med den här tiden är det också lätt att slås av den furiösa ut--givningen av olika filosofiska texter. Aldrig har det väl översatts och introducerats så många filosofiska inriktningar tidigare i Sverige - ett drag vi kanske känner igen i dag. Utan tvekan gick debattens vågor höga - en osäker och sökande tid träder fram
En av de verkligt betydelsefulla personerna under den här tiden hette John Landquist. Han förde en intensiv kamp mot Uppsalaskolan och för sin egen filosofi, och med en stark position i svenskt kulturliv kunde han föra ut sina idéer på bred front. Kanske kan man till och med säga att han är ett tecken i tiden, just att han kunde agera som han gjorde säger något om tiden själv. Men vad har man haft att säga om Landquist de få gånger det har skrivits om honom? Jo, man har kopplat ihop honom med den konservative Fredrik Böök och sedan mer eller mindre avfärdat honom som förlegad och tillhörande historiens skräpkammare. [1] Men Landquist var liberal, en borg-are med en för tiden modern syn på filosofin, men samtidigt kan man finna många element som påminner om Böök och det gamla Sverige. Förmodligen var det lättare för de som levde då än för oss att se dessa skillnader, men ska vi skriva ärlig historia så bör vi trots det öva upp vår känslighet inför dessa skillnader.
Det finns inte mycket skrivet om John Landquist, han är en rätt bortglömd per-son. Men under de senaste åren har han börjat dyka upp lite här och var - inte som hu-vudper-son, - men som en referens och ett måste när man skildrar den tid det här handlar om. Det är som om 10- och 20-talets historia är omöjlig att skriva utan att ta med Landquist.
Hans biografi är ännu inte skriven, men är man nyfiken på Landquist finns det trots det ett del litteratur. Den självklara ingången är Staffan Björcks artikel om honom i Svenskt biografiskt lexikon och John Landquists sista och tredje fru, Solveig Landquists,bok Den goda viljan: Ett liv med John Landquist. Dessutom har han själv skrivit ett antal memoarliknande texter, framför allt i böckerna Som jag minns dem och I ungdomen. Den mest fullständiga - men därmed inte sagt bästa - biografin över Landquist är min John Landquist: Den bortglömde filosofen, som framför allt försöker påvisa hans stora betydelse under 10- och 20-talet. Om John Landquists filosofi och hans betydelse kan man framför allt läsa i Crister Jacobsons På väg mot tiotalet, som behandlar Landquists inflytande på tiotalisterna, och i Jean-François Battails Le mouve-ment des idées en Suède à l'âge du bergsonisme, där Landquist är huvudpersonen i hans skildring av den bergsonska filosofins inflytande i Sverige, samt i Kjell Krantz Alf Ahlberg-bio-grafi. John Landquists gärning inom psykologin har Jan Bärmark och Ingmar Nilsson skrivit om i Lychnos.
Men inte i någon av dessa texter har man ägnat något större utrymme åt Landquists filosofi, inte heller har man uppmärksammat det mottagande han filoso-fiska verk fick. Just om dessa två saker handlar denna uppsats.
För den som inte innan vet särskilt mycket om John Landquists person är säkert denna uppsats väl specialiserad och närgången källmaterialet, därför är en kort presen-tation av honom befogad.
John Landquist föddes den 3 december 1881 i Stockholm. Han växte upp i en ut-präglat borgerlig miljö - hans far, Axel Landquist, var kyrkoherde i Katarina för-sam-ling på Södermalm. Hösten 1899 skrev han in sig vid Uppsala universitet och bör-jade stu-dera litteraturhistoria, men bytte tidigt inriktning till filosofi. I Uppsala umgicks han mest i litterära kretsar. Tillsammans med författarna Sigurd Agrell och Sven Lidman, samt den blivande konsthistorikern Harald Brising bildade han vänskapskotteriet Les quatre diables. Även Sigfrid Siwertz kom att ingå i gruppen, och i utkanten figurerade den unge och arge litteraturkritikern David Sprengel och den blivande Bergsonöversätt-aren Algot Ruhe. [2]
Landquists tillvaro präglades av franska symbolister, flanörmentalitet och scho-penhauersk pessimism. Samtidigt var han engagerad i Verdandi i Uppsala och i Radikala klubben i Stockholm och han anger själv att han under tiden kämpade för att ta sig ur livsledan och för att finna en filosofisk motivation därför. [3] Våren 1907 till-bring-ade han i Paris tillsammans med bland andra Siwertz och författaren Anders Österling. Här fann han sin filosofiske mentor Bergson och tillsammans med Siwertz diskuterade han dagligen Bergsons doktorsavhandling Essai sur les données immédia-tes de la cons-cince. Nu hade han funnit sin filosofiska väg och på kort tid skrev han sin doktorsav-handling Viljan, som bemöttes med stor skepsis från filosoferna i Uppsala. [4] Däremot kom den att betyda mycket för författare och den bildade allmänheten. Crister Jacobson har i sin avhandling övertygande visat att författare som Siewertz, Gustaf Hellström, Ludvig Nordström och Sven Lidman tagit djupa intryck av Landquists praktiska filosofi i sina egna spekulationer över viljan och friheten. [5]
John Landquist kom att verka utanför universitetet och blev under 10-talet en av de mest uppburna litteraturkritikerna. Mellan 1910 och 1922 var han gift med Elin Wägner. Utan tvekan stod han i centrum av den litterära generation som fått namnet tiotalisterna, han var nära vän med samtliga och som litteraturrecensent på DN agerade han som deras ideolog och allierade och förde fram dem på bred front. [6]
1912 blev han av Bonniers erbjuden arbetet att redigera Strindbergs samlade verk - vilket förmodligen är det som Landquist är mest känd för. Under 10-talet var han också delaktig i den första introduktionsvågen av Freud och psykoanalysen. I ett verk om Fröding använde han Adlers teori om kompensation för att förstå Frödings diktning. ''År 1916 innebar synsättet något revolutionerande nytt'', skriver Carl Fehrman och me-nar att den blev något av kutym. [7] 1927 kom hans översättning av Freuds Dröm-tyd-ningar ut ef-ter samråd med Freud själv.
Han rörde sig alltså på flera fronter samtidigt. Dels var han litteraturrecensent och påverkade på det sättet den allmänna opinionens smak och val av litteratur. Dels var han litteraturhistoriker och skrev om personer som Fröding, Hamsun med flera, och var därigenom delaktig i att forma bilden av det förflutna, vilket han även gjorde genom att agera som utgivare av olika författares samlade skrifter och brev. Till detta kommer att han laborerade med en litteraturteori - han ville alltså dess-utom vara med och påverka själva litteraturhistoriens inre. Vid sidan av detta var han kulturdebattör och var på det sättet med och styrde den större kultursynen, och kunde på det sättet också föra ut sin filosofi, en filosofi som han dessutom arbetade med som mer profes-sionell filosof - med främsta funktionen att påverka sin generations förfat-tare. Han spe-lade så-ledes många roller och var inflytelserik inom dem alla.
1936 började ett nytt kapitel i hans liv när han tillträdde som professor i psyko-logi i Lund - till slut kom han tillbaka till universitetet. Trots hans bristfälliga kunskaper inom modern, experimentiell psykologi kom han att sätta avgörande spår i svensk psy-kologi och pedagogik. ''Som metodiker kan väl somliga av oss beteckna sig som auto-didakter. Men hans inflytande var desto större, då det gällde själva grundsynen på stu-diet av det psykiska livet'', skriver en av hans elever apropå hans gärning. [8] Under denna tid gav han ut den ett otal gånger omtryckta Pedagogikens historia och - vid sidan av Marc-Wogaus Filosofin genom tiderna - 1900-talets mest omfattande svenska filosofi-antologi, De filo-sofiska mästerverken.
1938 gifte han sig med Solveig Bohlin, hans tredje fru, och 1940 fick de dottern Maria. 1947 flyttade de upp till Stockholm igen och han fortsatte sitt arbete vid Aftonbladet som han inlett under 20-talet. Han skrev en mängd böcker och var bland annat delaktig i rabaldret runt Sartres introduktion i Sverige. Landquist tog tydligt ställning mot Anders Wedbergs angrepp på Sartre. [9]
1974 dog John Landquist. Rubrikerna talade sitt tydliga språk: Den ''siste huma-nisten'' hade gått bort. [10]
John Landquist verkade under hela det moderna Sveriges framväxt, han dog lagom till oljekrisen och det borgerliga maktövertagandet 1976. Men det är min fasta övertygelse att hans verkliga betydelse i svensk kulturliv var som störst mel-lan 1912 och 1936. Årtalen är inte absoluta, men 1912 blev han erbjuden editionen av Strindbergs samlade skrifter och 1936 drog han sig tillbaks till en professorstjänst, dessutom var han mer än lovligt otydlig under kriget då han höll på Tyskland. 1938 kom Saltsjöbadsavtalet. Därmed var den småborgerliga period som gjort Landquist stor över.
Låt oss återgå till uppsatsen huvudämne, Landquists filosofi. Från början var det meningen att den skulle ta sin utgångspunkt i hans filosofi för att sträcka sig ut till en skildring av tiden i allmänhet, från den abstrakta tanken ner till det sociala och ekono-miska livet. Den ansatsen har jag inte lyckats genomföra - framför allt eftersom uppsat-sen då skulle ha blivit kanske dubbelt så tjock - men den har ändå påverkat utseendet på uppsatsen.
Utgångspunkten var och är ett försök att tillämpa en metod och teori som jag för-sökt formulera [11] Kortfattat går den ut på att man börjar med den yttersta formen, det som personen i fråga själv har givit upphov till - texterna - för att sedan söka sig vi-dare till underliggande formlager. Texten pekar så att säga utanför sig själv mot andra mer omfat-tande for-mer, vilket varken innebär att texten ensam betingar det som ligger utan-för den - idealism - eller att det som ligger utanför texten helt betingar den, materialism. Texten är både självständig och osjälvständig. Självständig eftersom den är med och formerar den form som till exempel kan kallas svensk filosofi, eller svenskt kulturkli-mat, och osjälvständig eftersom den är påverkad av att just ingå i denna form, eftersom detta sätter gränser för vad som kan sägas och hur det sägs. Anledningen till att man börjar med den abstrakta formen är för att undvika reduktion, att undvika det allt för vanliga sättet att skriva så kallad materialistisk historia. Istället för att börja med en ut-läggning om ti-dens sociala och ekonomiska villkor, oftast en närmast pliktmässig kort presentation, och sedan placera in idéerna som brickor bland dessa villkor, går man an-dra vägen. Förhoppningsvis kan det leda till en lite mer dynamisk historieskrivning.
Tyvärr har jag inte lyckats genomdriva programmet fullt ut. Om det medför att det är omöjligt att överhuvud taget genomdriva den teoretiska ansatsen kan jag inte ta ställning till här, men ansatsen sätter gränserna för denna uppsats.
Uppsatsen består därför av två delar. Den första behandlar Landquists egna filosofiska texter. Den andra hur dessa texter togs emot i pressen och hur Landquist agerade för att försvara dem.
Del ett utgörs av en närläsning av hans tre främsta filosofiska verk, Filosofiska es-sayer, Viljan och Människokunskap. Jag har valt att behandla dem var för sig i krono-lo-gisk ordning. En annan möjlighet hade varit att behandla dem en masse, fördelen hade varit att man fått ett samlat grepp på hans filosofi, vilket kanske hade gjort den lättare att värdera. En nackdel hade varit att vissa nyanser i hans filosofi hade försvun-nit. För det första är böckerna väldigt olika, de har inte samma filosofiska status, och det enklaste sättet att påvisa detta är att skildra dem i sin egenart. För det andra ut-veck-las hans filo-sofi under åren, den genomgår vissa betydelsefulla förändringar som har en del att säga om Landquist själv men kanske också om tiden. Sist men inte minst är del två också kro-nologisk, och för att förstå vissa av reaktionerna hos mottagarna bör man känna till just det enskilda verkets, inte Landquists filosofi i allmänhet. Kanske kan den första delen sä-gas vara präglad av orden ''i synnerhet'', den är med andra ord mycket de-taljerad och kanske aningen svår för den icke alltför filosofiskt bevandrade.
Del två består av ett antal nedslag i kulturdebatten med utgångspunkt från Landquists filo-sofi, men den handlar inte enbart om hans filosofi utan också om hur han etablerar sig och agerar på den kulturella scenen. Den börjar 1906 med reaktionerna på Landquists de-butverk, Filosofiska essayer, och slutar 1931 med några artiklar till hans 50-årsdag.
I reaktionerna på hans filosofiska verk kan man i samma andetag läsa in flera olika nivåer. För det första sker en värdering av filosofin utifrån den tidens mått-stockar, vi kan se vad den hade för betydelse då och kanske dessutom lära oss något om den. För det andra tar recensenterna ställning för och emot och därigenom går det att avläsa vad det fanns för alternativ till Landquists filosofi. På det sättet får vi en konkret inblick i var olika filosofiska skiljelinjer gick. Dessutom kommer personliga och pro-fessionella konflikter upp till ytan som handlar om vem som får filosofera och vem som har rätt att verka som kulturskribent. Till sist handlar det på ett mycket allmänt och kanske outalat plan om det allmänna kulturklimatet. Hur såg det ut? Vilka var det som bar upp det?
Det viktigaste materialet är ett antal recensioner och debattartiklar i samband med recensionerna. [12] För bakgrundsteckningar och för att fylla ut bilden något har di-verse sekundärlitteratur och artiklar av och om John Landquist använts. Även här är de-taljri-kedomen stor eftersom jag velat ge en så levande bild av tiden som möjligt - att få möta de olika personerna med deras egna ord.
Jag hoppas att jag så småningom kan komma tillbaka till ämnet och ge den större bakgrund jag inte ger här. Förhoppningsvis kan den här uppsatsen utgöra en nyansering och grund till en sådan skildring. Inte bara för mig själv.