[1] Se fr a Konrad Marc-Wogau, Studier till Axel Hägerströms filosofi (Falköping, 1968), 195-208, samt den modernare Staffan Källström, Den gode nihilisten (Stockholm, 1986), 88-95, som båda gör just detta.
[2] Peter Antman, John Landquist: Den bortglömde filosofen, Seminarieuppsats för Idéhistoriska institutionen vid Stockholms universitet (Stockholm, 1988), 5f. Agrell och Lidman debuterade som poeter 1903 och Siwerts 1905. Sprengel kom med tiden att utveckla ett intensivt hat till Landquist, främst för dennes roll som Strindbergsutgivare. Se David Sprengel, ''John Landquist som kritiker'', Dagen 19/4 1914; idem, ''Våra Strindbergsentreprenörer'' och ''Den nye Ballhorn'' Nya Dagligt Allehanda 16/2 och 18/2 1915. ''[U]nge John Landquist kan närmast karaktäriseras som en liten Ellen Key i byxor (kortbyxor) - och man vet, hur pass mycket Strindberg tyckte om Ellen Key'', heter det t ex i ''Våra Strindbergsentreprenörer''.
[3] John Landquist, Som jag minns dem (Stockholm, 1949), 33, 145; idem, I ungdomen: Scener ur den förlorade tiden (Stockholm, 1957), 10, 165.
[4] Antman, Landquist, 11ff.
[5] Crister Jacobson, På väg mot tiotalet, två studier: Några principfrågor i svensk litteraturkritik 1900-1910; Viljeproblemet i svensk litteratur 1900-1910 (Uppsala,1961), 25,118, 127,167, 170f, 178, 198, 207f, 215ff, 250, 302, 310-315.
[6] Antman, Landquist, 18f. Sven Stolpe anser att Landquist t o m är den mest betydelsefulla av dem alla: ''Han har lärt dem tänka, han tecknar ofta mer komplicera oden än de själva gör, [...] hans livsåskådning har en helt annan rikedom än deras''. ''Elan vital personifierad'' i Möten med John Landquist: En vänbok, red. Jan Agrell (Lund,1961), 97.
[7] Carl Fehrman, Forskning i förvandling (Stockholm, 1972), 85ff.
[8] Torsten Husén, ''Den akademiska läraren'' i Möten med John Landquist: En vänbok (Lund,1961), 58.
[9] Thure Stenström, Existentialismen i Sverige: Mottagande och inflytande, Acta univ. Ups. Historia litteratum 13 (Uppsala, 1984), 181-206.
[10] Carl Fehrman, ''Den siste humanisten'', Svenska Dagbladet 4/4 1974.
[11] Peter Antman, Idéhistoria och kritik: Ett vetenskapsteoretiskt perspektiv utifrån den kritiska teorins tradition, Seminarieuppsats för Institutionen för vetenskapsteori vid Göteborgs universitet (Göteborg, 1989).
[12] Utan hjälp av Barbro Cardell på Bonniers arkiv hade denna del inte varit möjligt. Ett stort tack till henne för alla artiklar som jag fick fatt på den vägen.
[13] Se t ex Paul Lübcke ed., Vår tids filosofi (1982), sv övers. (Stockholm, 1987), 291-294; Sven-Eric Liedman, ''Hegel i Sverige: Varför inte?'', Häften för kritiska studier 6/1978, 8; Charles Taylor, Hegel (1975), sv. övers. (Stockholm/Lund, 1986), 669-711.
[14] Martin Heidegger, Varat och tiden (1927), sv. övers., del 1 (Lund, 1981), 45.
[15] ibid. Se fra §6, ''Uppgiften att destruera ontologins historia'', 40-49.
[16] Se t ex GWF Hegel, ''Företal till Andens fenomenologi'' (1807), sv. övers. i Kris 20/21.
[17] Kanske framför allt uttryckt i Max Horkheimer, ''Traditional and critical theory'' (1937) i Critical Theory: Selected Essays, eng trans. (NY, 1972).
[18] Se t ex Lübcke, 19f; Herbert Marcuse, Reason and revolution: Hegel and the rise of social theory (1941), 2nd ed. (London, 1977), 251-267; Fjodor Dostojevskij, Anteckningar från källarhålet (1864), sv. övers. (1985; Stockholm, 1989).
[19] Som historiefilosof eller bergsonian såg samtiden honom. Se t ex. kapitlet ''En nutida svensk historiefilosof''i John Gustavson, Omkring det moderna kulturproblemet (Uppsala, 1924), 105-153. Som personligetsfilosof ser Thure Stenström honom i Existentialismen i Sverige, 67f.
[20] Antman, Landquist, 6ff..
[21] John Landquist, Människokunskap: En studie över den historiska och den konstnärliga kunskapen (Stockholm, 1920), 202.
[22] John Landquist, Erik Gustav Geijer: Hans levnad och verk (Stockholm, 1924), 344.
[23] ibid., 428.
[24] ibid.
[25] John Landquits selbsdarstellung i Alf Ahlberg, Filosofiskt lexikon (Stockholm, 1925), 119.
[26] Kjell Krantz skriver t ex i Filosofen i exil: Publicisten och folkbildaren Alf Ahlberg, Gothenburg Studies in the History of Science and Ideas 10 (Göteborg, 1989) om Landquist: ''det var utan tvivel filosof han ville vara'', 142.
[27] Ahlberg, Lexikon,119.
[28] John Landquist, Filosofiska essayer (Stockholm, 1906), 98.
[29] ibid., 116.
[30] ibid., 69.
[31] ibid., 73.
[32] ibid.
[33] ibid., 89.
[34] ibid., 119.
[35] ibid., 72f.
[36] ibid., 80f.
[37] ibid., 114.
[38] ibid., 75.
[39] Immanuel Kant, Grundläggning av sedernas metafysik (1785), sv övers. (1920; Göteborg, 1987), 102. Se äv. tredje antinomin i idem, Kritik der reinen Vernunft (1781; Stuttgart: Philipp Reclam Jun., 1985), 488ff (enligt andra utgåvans (1787) paginering 472ff).
[40] Landquist, Filosofiska essayer, 126.
[41] ibid., 75.
[42] ibid., 81.
[43] ibid., 111.
[44] ibid., 120.
[45] ibid., 73. Se även: ''Tiden förblir alltid mer eller mindre obestämd och uppnår aldrig den genomskinliga och fasta ordning, med hvilken kropparna i rummet ligga grupperade för oss.'', 89.
[46] ibid., 76.
[47] ibid., 116.
[48] ibid., 118.
[49] ibid., 121. Detta gäller förstås allt mindre under den moderna tiden, då en stad kan ha bytt skepnad på några år, utan snarare upplevelsen av antingen odlad - sedan generationer - eller orörd natur.
[50] ibid., 114f.
[51] ibid., 78.
[52] ''Den värdefullaste kunskapen är icke den naturvetenskapligt begreppsliga men den som upplefvelsen ger.'' [min kurs.], ibid., 127.
[53] Det är just dessa gränser som Kant ville finna och säkerställa för att förnuftets verksamhet skulle kunna ses som säkert; Landquist strävar således delvis tillbaka till tiden före Kant.
[54] ibid., 78.
[55] ibid., 87.
[56] ibid., 88.
[57] ibid., 18.
[58] ibid., 50.
[59] ibid., 18f, 50.
[60] ibid., 4f.
[61] ibid., 7.
[62] ibid., 10-26.
[63] ibid., 22.
[64] ibid., 47ff.
[65] ibid., 27.
[66] ibid., 51.
[67] ibid., 57.
[68] ibid., 62.
[69] ibid., 57.
[70] ibid., 98.
[71] ibid., 140.
[72] ibid., 157.
[73] ibid., 147.
[74] ibid., 167.
[75] Antman, Landquist, 11.
[76] John Landquist, ''Mina Uppsalaår'' i Uppsala minnen, hågkomster och livsintryck 18, uppl. 2 (Uppsala, 1937), 301.
[77] John Landquist, ''Nietzschebiografier'', Svenska Dagbladet 16/2 och 2/3 1909.
[78] Landquist, ''Mina Uppsalaår'', 303.
[79] John Landquist, Viljan: En psykologisk-etisk undersökning (Stockholm, 1908), 10.
[80] ibid., III.
[81] ibid., 3.
[82] ibid., 4.
[83] ibid., 113.
[84] ibid., 10, 13-18, 52f, 63.
[85] ''I handlingen, icke i reflexionen, ligger vår säkraste befrielse.'', ibid., 220.
[86] ibid., 83-88.
[87] ''Det finnes [...] intet medvetande om att vi kunnat handla på ett annat sätt. Det är ett transcendent påstående.'' ibid., 100.
[88] ibid., 94-101.
[89] ibid., 118-126.
[90] ibid., 133-142.
[91] ibid., 134.
[92] ibid., 118f.
[93] ibid., 71f,133.
[94] ibid., 72.
[95] ibid., 172.
[96] ibid., 308.
[97] ibid., 139.
[98] En jämförelse han själv inte drar sig för: ''I hela litteraturen, vare sig den äldre eller den yngre, har jag icke funnit något som står så nära denna här gifna framställning och skiljedom som Leibniz.'', ibid., 101ff.
[99] ibid., 65.
[100] ibid., 6.
[101] ibid., 177.
[102] ibid., 72.
[103] ibid., 15.
[104] ibid., 68-75.
[105] ibid., 39.
[106] ibid., 30.
[107] ibid., 40.
[108] ibid., 51f.
[109] ibid., 25.
[110] ibid.
[111] ibid., 26.
[112] ibid., 48.
[113] ibid., 29.
[114] ibid., 29f.
[115] ibid., bla 66, 75, 241.
[116] ibid., 126.
[117] ibid., IIIf.
[118] Likheterna mellan Landquists och Bergsons tidsfilosofi är stora. Det räcker med en titt i t ex Vår tids filosofi för att upptäcka det. Bergsons kärnpunkt är att han söker en omedelbar erfarenhet bakom den filosofiska traditionen och kritiserar den för att ha glömt den avgörande skillnaden i verkligheten, den kvalitativa. För Bergson är jagets substans dess ständiga förändring; gentemot de fasta substanserna ställer han således likt Landquist förändringen. Lübcke, 279ff.
[119] [''die isolierte und verewigte Idee des Wechsels ist ebenso statisch und abstrakt wie irgendein hypotasierter Begriff''.] Max Horkheimer, ''Zu Bergsons Metaphysik der Zeit'' (1934) i Gesammelte Schriften Band 3 Schriften 1931-1936 (Frankfurt am Main, 1988), 246.
[120] Landquist, Viljan, 61.
[121] ibid., 178.
[122] ibid., 65.
[123] ibid., 148.
[124] ibid., 151.
[125] ibid., 148.
[126] ibid., 150.
[127] ibid., 241.
[128] ibid., 150.
[129] ibid., 41.
[130] ibid., 151.
[131] ibid., 27.
[132] ibid., 198f, 300.
[133] ibid., 161.
[134] ibid., 325.
[135] ibid., 174.
[136] ibid., 217.
[137] ibid., 178.
[138] ibid., 170.
[139] ibid., 170.
[140] ibid., 178.
[141] ibid., 173.
[142] ibid., 177.
[143] ibid., 323.
[144] ibid., 337.
[145] ibid., 61f.
[146] ibid., 30.
[147] ibid., 34f.
[148] ibid., 111.
[149] ibid., 153.
[150] ibid., 179.
[151] ibid., 196.
[152] ibid., 232.
[153] ibid., 264. En ambivalens och inriktning som han delade med sina generationskamrater, tiotalisterna. Se t ex Kurt Bergengrens beskrivning av tiotalisterna i ''De borgerliga som avslöjade kapitalismen'', Aftonbladet 18/8 1979: ''Mer eller mindre direkt beskrev de följderna av en alltmer cynisk liberalism i det ekonomiska livet.''
[154] Landquist, Viljan, 312ff.
[155] John Landquist, ''Diktens originalitet'', ursprungligen i Dagens Nyheter 13/8 och 15/8 1911, omtryckt i Essayer (Stockholm, 1913).
[156] Landquist, Människokunskap, 21.
[157] ibid., 1f.
[158] ibid., 5.
[159] ibid., 5.
[160] ibid., 21.
[161] ibid., 28.
[162] ibid., 12.
[163] ibid., 25f.
[164] ibid., 40.
[165] ibid., 11f, 27ff.
[166] ibid., 29.
[167] ibid., 12.
[168] ibid., 36.
[169] ibid., 45.
[170] ibid., 41.
[171] ibid., 229.
[172] Jan Bärmark och Ingemar Nilsson svävar lite på målet i sin ''Människokunskap och psykologi: En essä om John Landquist'', Lychnos 1987, 141-142, när de skriver att han ville ''fylla ut en lucka hos Kant''. Kjell Krantz däremot anser att det är en total uppgörelse Landquist är ute efter, och på den punkten har han alldeles rätt, 142f.
[173] Landquist, Människokunskap, 196.
[174] Arsenij Gulyga, Immanuel Kant (1977), sv. övers. (Göteborg, 1990), 126f.
[175] Landquist, Människokunskap, 196.
[176] I ''Förordet'' skriver Hegel t ex: ''Att leda omkring en oföränderlig form av vetande subjekt bland det som är förhanden [...] det motsvarar inte [...] vad som krävs: nämligen den rikedom som springer fram ur sig själv och de sig själv bestämmande olikheter mellan gestalterna.'' (15) Hegel menar att det kommer ''an på att uppfatta och uttrycka det sanna inte som substans utan lika mycket som subjekt'' (16), och sammanfattar sin metod: ''Andens omedelbara existen, medvetandet, har som sina två moment vetandet och den föremålslighet som är negativ till vetandet. Genom att anden utvecklas i detta element och där utlägger sina moment, så kännetecknas dessa av denna motsats, och de uppträder alla som medvetandeformer. Vetenskapen om denna väg är vetenskapen om den erfarenhet, som medvetandet gör.'' (22).
[177] Landquist, Människokunskap, 203.
[178] Ingvar Johansson, ''På andra sidan objektivism och relativism'', Häften för kritiska studier 2/1988, 54.
[179] Landquist, Människokunskap, 197.
[180] ibid., 197f.
[181] ibid., 197.
[182] ibid., 201.
[183] ibid., 202.
[184] ibid., 203.
[185] ibid., 212.
[186] ibid., 221.
[187] ibid., 202.
[188] ibid., 204.
[189] ibid., 209.
[190] ibid., 212.
[191] ibid., 213ff.
[192] ibid., 213.
[193] ibid.
[194] ibid., 216.
[195] ibid.
[196] ibid.
[197] Ahlberg, Lexikon,121.
[198] Landquist anknyter ''närmast till Dilthey och dennes hegelianskt färgade idé om ett `historiens rike` utanför och oberoende av `naturens rike''`, skriver Kjell Krantz, 142.
[199] Landquist, Människokunskap, 218f.
[200] ibid., 153.
[201] Dilthey skriver t ex: ''the first condition for the posibility of history as a science lies in the recognition that I myself [is] an a historical being, that the one who examines history also makes history''. Citerat ur Michael Ermarth, ''The transformation of hermeneutics'', The Monist, vol. 64 2/1981, 182. Stora likheter finns mellan Diltheys och Landquists filosofi. Se t ex Kurt Mueller-Vollmer, ed., The Hermeneutics Reader (Oxford, 1986), som skriver: ''Dilthey thought at first that psychology could provide a firm basis for his enerprise [...] he began to create his own [...] which aimed at investigating the structures of human mental activities and their inherent order. [...] In Dilthey's view, understanding as a methodological concept has its roots and its origin in the process of human life itself: it is primarily a `category of life`'', 24f.
[202] Landquist, Människokunskap, 173-179.
[203] ibid., 173, 175.
[204] ibid., 15.
[205] ibid., 175.
[206] Taylor gör en utmärkt genomgång av expressivismen, 17-49.
[207] Landquist, Människokunskap, 169.
[208] ibid., 233.
[209] ibid., 234.
[210] ibid., 236.
[211] ibid., 235.
[212] ibid., 234.
[213] ibid., 170.
[214] ibid., 273.
[215] ibid., 12,65.
[216] ibid., 51.
[217] ibid., 65ff.
[218] ibid., 68f.
[219] ibid., 73.
[220] ibid., 68
[221] ibid., 82-89.
[222] ibid., 88.
[223] ibid., 89.
[224] ibid., 127.
[225] ibid., 174.
[226] ibid., 175.
[227] ibid, 169f, 182.
[228] ibid., 169f.
[229] John Landquist, Det levande förflutna: Betraktelser över samtida frågor (Stockholm, 1919), 197.
[230] ibid., 199f.
[231] ibid., 202.
[232] ibid., 205.
[233] ibid., 204.
[234] John Landquist, Humanism: Inlägg (Stockholm, 1931), 239.
[235] ibid., 250, 266f.
[236] Ahlberg, Lexikon, 122.
[237] ibid., 121.
[238] Stenström, 48.
[239] Landquist, Geijer, 302f.
[240] ibid., 315.
[241] ibid., 339.
[242] ibid., 344.
[243] ibid., 344, 365.
[244] Svante Nordin, Romantikens filosofi: Svensk idealism från Höijer till hegelianerna (Lund, 1987), 161.
[245] Landqist, Geijer, 381, 428f.
[246] ibid., 428.
[247] ibid., 429f.
[248] ibid., 309ff.
[249] ibid., 313f.
[250] ibid., 358.
[251] ibid., 314.
[252] Landquist, ''Mina Uppsalaår'', 301f; idem, Som jag minns dem , 132f.
[253] Antman, Landquist, 10.
[254] Birger Liljekrantz, Svenska Dagbladet 22/5 1909; redaktionella kommentarer i Aftonbladet 5/1 1907, och Stockholms Dagblad 17/12 samt 29/12 1906. Om recensionerna i det följande inte har någon speciell rubrik står enbart namn på recensenten och tidningen. I dessa fall rör det sig alltså om recensioner av Landquist böcker.
[255] Harry Meurling, Aftonbladet 5/1 1907.
[256] i[var Conradson], Stockholms Dagblad 17/12 1906.
[257] Allen Vannérus, ''Anmälan av Psyke, tidskrift för psykologisk forskning, första häftet'', SvD 8/11 1906; idem, SvD 20/12 1906.
[258] Fredrik Böök, ''En ny essayist'', Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 6/2 1907.
[259] B. B-m., ''Flera `tankebilder''`, Göteborgsposten, 24/12 1906; Örebro Dagblad 13/12 1906.
[260] Q., Nya Dagligt Allehanda 27/2 1907; Figaro 29/12 1906.
[261] G-g.B., Social-Demokraten 22/12 1906; J.H., Karlstads-Tidning 17/12 1906.
[262] Karl Hedvall, Uppsala Nya Tidning 14/11 1906.
[263] Citerat ur Svante Nordin, Från Hägerström till Hedenius: Den moderna svenska filosofin (Lund, 1984), 64.
[264] Meurling, Aftonbladet 5/1 1907.
[265] John Landquist, ''Genmäle till docenten Karl Hedvall'', Uppsala Nya Tidning 17/11 1906.
[266] Vannérus, SvD 8/11 1906.
[267] Vannérus, SvD 20/12 1906.
[268] Anders Österling, Skånes Nyheter 17/11 1906.
[269] Erik Hedén, Ord och Bild 3/1907, 188-190.
[270] Böök, GHT 6/2 1907.
[271] Gustaf Otto Adelborg, ''Ny literat-filosofi'', Stockholms Dagblad 28/11 1906.
[272] Sigfrid Siwertz, ''`Ny litterat-filosofi`: Ett svar'', Stockholms Dagblad 12/12 1906.
[273] John Landquist, ''Om den inre vissheten'', Stockholms Dagblad 29/12 1906.
[274] Gustaf Otto Adelborg, ''Om `den inre vissheten`: Ett kort svar till hr Landquists utredande genmäle'', Stockholms Dagblad 10/1 1907.
[275] Adelborg, Stockholms Dagblad, 28/11 1906.
[276] Siwertz, Stockholms Dagblad 12/12 1906.
[277] i[var Conradson], Stockholms Dagblad 17/12 1906.
[278] Antman, Landquist, 20f, passim.
[279] Adelborg, Stockholms Dagblad, 28/11 1906.
[280] Siwertz, Stockholms Dagblad, 12/12 1906.
[281] Stockholms Dagblad 12/12 1906. Maria Palm hävdar i artikeln ''Klara Johnsson, Fredrik Böök och den `Adelborg-Conradsonska skolan''`, Svensk Litteraturtidskrift 4/1974, att det gjorts flera strykningar av redaktionen i Adelborgs artikel för att få bort de värsta påhoppen,18.
[282] John Landquist, ''Ett beriktigande'', Stockholms Dagblad 17/12 1906.
[283] Det hela sker under rubriken ''`Ny litterat-filosofi`: Inlägg i diskussionen om John Landquists filosofiska essayer'' och delaktiga är Gustaf Ullman, ''En erinran till en litterär debatt'', Gustaf Otto Adelborg, ''En kort förklaring med anledning af hr Sigfrid Siwertz `svar''` och peudonymen -i-, Stockholms Dagblad 17/12 1906.
[284] Sigfrid Siwertz, ''Ny litteratfilosofi'', Stockholms Dagblad 20/12 1906.
[285] Maria Palm skildrar gruppen som ''en samling strebrar'', som inte var ''särskilt nogräknade med medlen.'' (s. 24) Adelborg beskriver hon som en auktoritär person, flitig i studentlivet, men med starka fiender inom Verdandi. Kring Adelborg bildades under tiden 1906-1908 ett litterärt kotteri, med bla Gustaf Ullman och Klara Johnson, med Conradson som impressarie. (s. 22) Klara Johnsson arbetade på Stockholms Dagblad och var den som skrev red-kommentarerna i den litterära fejden. Hennes aversioner mot Siwertz var bekant sedan tidigare genom elaka recensioner. (s.18) Gemensamt för gruppen var en stark motsatsställning till stockholmsnovelisterna, till vilka både Landquist och Siewertz hörde, och till socialt engagemang, själva hyllade man dikten som gav uppenbarelser. (s. 23)
[286] Erik Norling, ''Skalden: En studie'', Stockholms Dagblad 24/12 1906. Se äv. Palm, 22.
[287] Se t ex Krantz, 138ff, 163f; Claes-Göran Holmberg et al menar i En svensk presshistoria (Stockholm, 1983) att ''[d]en moderna draken, tidningen för nästan alla'' föddes med sekelskiftet och att en ny typ av skribenter därmed kom fram, däribland Böök och Landquist. ''De lyckosamma tidningarna kunde numer locka de tongivande opinionsbildarna.'', 110ff, 123f.
[288] Se t ex Stenström, 27ff; Palm,22; Jacobson, 60f, 66.
[289] Bäst skildras detta i: Landquist, ''Mina Uppsalaår'', 302f; idem, Som jag minns dem, 133; Svante Nordin, Hägerström, 23f; Jean-Franohois Battail, Le mouvement des ideés en Suède oa l'ocge du bergsonisme (Paris, 1979), 22f. Se även Antman, Landquist, 13f.
[290] Battail, 23.
[291] ibid.
[292] Se t ex Svante Nordin, Den Boströmska skolan och den svenska idealismens fall (Lund, 1981), 169, 176; idem, Hägerström, 36.
[293] Nordin, Hägerström, 36.
[294] Antman, Landquist, 13.
[295] Landquist, ''Mina Uppsalaår'', 303.
[296] Allen Vannérus, Ord och Bild 1909, 284-287.
[297] Sven Rosén, Stockholms Dagblad 16/9 1909.
[298] Birger Liljekrantz, SvD 22/5 1909.
[299] Staffan Björck, ''John Landquist'', Svenskt biografiskt lexikon, band 22 (Stockholm,1979), 237.
[300] Battail, 25; Erik Hjalmar Linder, Fem decennier av nittonhundratalet, vol.1 (Stockholm,1965), 24,121; Krantz, 139ff.
[301] ''Animositeten mellan dessa ledande kritiker var [...] ett betydelsefullt faktum i Sveriges trånga litterära värld, o många fenomen fick sin plats bestämd av kraftspelet mellan dessa motsatta poler'', skriver Björck, 239.
[302] Battail menar att Bergson kunde användas i de mest motsatta läger, från höger till vänster, från Adrian Molin över Landquist till Algot Ruhe.
[303] John Landquist, Tankar om den skapande individen (Stockholm, 1970), 15f; Linder, 24,26; Fehreman, Forskning i förvandling , 110.
[304] Solveig Landquist, Den goda viljan: ett liv med John Landquist (Stockholm, 1975) 45f. Landquist ångrade sitt tilltag och skrev ett brev till Böök: ''I mer än en månad har jag varit olycklig för den svåra förlöpning jag gjort mig skyldig till''. Brevet är daterad 3/7 1910 - fem dagar senare gick han till förnyad attack (se nedan). Rolf Arvidsson, ''John Landquist och Fredrik Böök: vänskap och brytningen'' i Svensk Litteraturtidskrift 3/74, 27f.
[305] Strindbergsfejden innehöll en mängd dimensioner och Landquist hade ingen framträdande plats i den som helhet. Men vad det gäller Strindbergs betydelse som litterär förnyare och svensk huvudfigur var Landquist en av hans ivrigare försvarare, något han inledde med artikeln ''Strindberg har rätt!'' i Aftonposten 8/7 1910, som till stor del var riktad mot Böök. Jacobson, 100f; Solveig Landquist, 39; John Landquist, John Landquist om Strindberg, personen och diktaren, ed. Solveig Landquist (Stockholm, 1984), 40f.Landquist hade dessutom under arbetet med en bok om Heidenstam 1909 förmedlat en fejd mellan denne och Strindberg, vilken hade stora likheter med den verkliga fejden. Landquist, Som jag minns dem, 34f; idem, Om Strindberg , 30-39.
[306] Linder, 23.
[307] Antman, Landquist, 17f.
[308] Landquist, Som jag minns dem, 69; idem, I ungdomen , 139,143, 158f. Skiljelinjen gick vid Finlandsfrågan - Landquist var hängiven Finlands sak. Men splittringen hade funnits där innan, det var Bonnier själv som såg till att Landquist fick en plats vid tidningen, inte Zweigberg.
[309] Landquist, Som jag minns dem, 129; idem, I ungdomen, 159.
[310] Kjell Krantz beskriver i sin bok om Alf Ahlberg Landquists uppburna ställning. Enligt honom är Landquist ett paradigm för den frie skribenten, det är han som banar väg och hjälper andra. När Ahlberg efter en misslyckad universitetskarriär i Lund flyttar upp till Stockholm är det till Landquist han får ett rekomendationsbrev för att kunna ta sig in på kulturscenen och nå fram till rätt personer, 68, 138-142, 145.
[311] Att livsfilosofi var gångbart och något dominerande under denna tid kan man få en aning om i Sven Linnér, Livsförsoning och idyll: En studie i rikssvensk litteratur 1915-1925 (Uppsala, 1954) och i Jan Stenkvist, Den nya livskänslan: En studie i Erik Blombergs författarskap till och med 1924 (Stockholm, 1968).
[312] Per Hallström artikel, ''Människokunskap'', är från SvD, men den är varken daterad eller fullständig. Men den finns i Bonniers arkiv, därför har jag valt att använda den.
[313] John Gustavson, ''En bok om människokunskap'', Stockholmstidningen 16/1 1921.
[314] Alf Ahlberg, ''Människokunskap: John Landquists nya bok'', Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 17/12 1920; Leon. L-d., ''John Landquists bok om Människokunskap: Ett djärft och storstilat verk'', Nya Dagligt Allehanda 22/12 samt 23/12 1920.
[315] Algot Ruhe, ''Svensk litteratur just nu'', Folkets dagblad Politiken 7/12 1920; B.E., ''Från tänkandets verkstad: En `livsprocess` på filosofins område'', Svenska Morgonbladet 11/2 1921; B.E., Östgöten 16/2 1921.
[316] Algot Ahlstedt, ''Historiens och konstens filosofi'', Aftonbladet 17/4 1921.
[317] B.E., Svenska Morgonbladet 11/2 1921.
[318] Leon. L-d., , NDA 22/12 samt 23/12 1920.
[319] Alf Ahlberg, , Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 17/12 1920.
[320] B.E., Svenska Morgonbladet 11/12 1921.
[321] [Karl Pira], Dagens Tidning 14/1 1921. Thure Stenström har uppmärksammat just detta när han kallar Landquist den siste personlighetsfilosofen. I sin undersökning av existentialismens mottagande i Sverige uppmärksammar Stenström att en specifikt svensk existentialistisk version - personlighetsfilosofin med rötter i Schelling silad via Geijer och Boström - gjorde att Sverige inte var öppet för influenser utifrån. Utifrån det perspektivet tonas Landquists beroende av Bergson ner och hans starka inriktning på kulturen och historien blir mer förståelig, 43ff, 67f.
[322] John Gustavson, Kulturproblemet . Ett kapitel är vikt åt Landquists filosofi och är en inkännande kritik av dennes position. Till dags dato är det den mest inträngande analys som gjorts om Landquists filosofiska gärning.
[323] Gustavson, Stockholmstidningen 16/1 1921.
[324] Gustavson, Kulturproblemet, 105f.
[325] ibid., 107.
[326] ibid., 114f.
[327] ibid., 117-124.
[328] ibid.,124f.
[329] ibid., 126.
[330] ibid., 150ff.
[331] ibid., 68.
[332] ibid., 70.
[333] ibid., 70f.
[334] ibid., 3ff.
[335] E[ri]k H[edé]n, ''Modern filosofi'' I och II, Social-Demokraten, 11/1 och 13/1 1921.
[336] Hedén, 11/1 1921.
[337] Hedén, 13/1 1921.
[338] John Landquist, ''Intuitionsfilosofins innebörd, ett replikskifte: Ett inlägg från dr John Landquist'', Social-Demokraten 24/1 1921.
[339] E[ri]k H[edé]n, ''Intuitionsfilosofins innebörd, ett replikskifte: Ett svar'', Social-Demokraten 24/1 1921.
[340] Erik Hedén, ''Två kritiker: Doc. Fredrik Böök'', Social-Demokraten 10/1 1914.
[341] Erik Hedén, ''Två kritiker: Dr. John Landquist'', Social-Demokraten 10/2 1914.
[342] Bäst beskriven är den i Nordins Hägerström , 77-88. Se även Marc-Wogau, 195-208, och Källström, 77-116.
[343] Nordin, Hägerström, 78.
[344] Landquist, Som jag minns dem, 134.
[345] Nordin, Hägerström, 24, 81f.
[346] ibid.,82f.
[347] ibid,. 83. Marc-Wogau, 198.
[348] John Landquist, Uppsalafilosofin och sanningen: Några ord om två sakkunniga för tillsättandet av filosofiprofessuren i Lund (Stockholm,1929), 29.
[349] Nordin, Hägerström, 83.
[350] Marc-Wogau hävdar att Landquist berättat för honom att han aldrig läst någon av Phaléns skrifter, hans skulle ha tagit sin kritik ur luften: 196, 198. Landquist skriver i en av sina böcker att Hägerström senare uttyckte ånger över sin hårda bedömning: Som jag minns dem, 134.
[351] Marc-Wogau, 199ff. Källström, 93.
[352] Nordin, Hägerström, 67, 135f. Marc-Wogau, 205.
[353] Nordin, Hägerström, 68f. Marc-Wogau, 205f. Källström, 86.
[354] Nordin, Hägerström, 69. Källström, 77ff, 87.
[355] Nordin, Hägerström, 68ff. Marc-Wogau, 206f. Källström, 90f.
[356] Se Thomas Forsers et al Humaniora på undantag (Stockholm, 1978), där Forsers och Kurt Aspelins bidrag skildrar just den kampen.
[357] O[lle] H[olmber]g, ''John Landquist 50 år'', DN 2/12 1931. Holmberg var Landquists nära vän och var den som stred mest intensivt för att han skulle få professuren i Psykologi. Se Björck, 240; samt Bärmark och Nilsson, 143ff.
[358] Olle Holmberg, DN 2/12 1931; Hans Larsson, ''John Landquist: Till 50-årsdagen den 3 december'', Aftonbladet 1/12 1931; C. B[jörkma]n, ''Filosofen bland svenska litteraturkritiker'', NDA 2/12 1931.
[359] I[var] P[auli], Social-Demokraten 2/12 1931.
[360] Björkman, Nya Dagligt Allehanda 2/12 1931.
[361] Holmgren, DN 2/12 1931. Crister Jacobson har i På väg mot tiotalet visat att Landquists inverkan på tiotalisterna var stor och nästan genomgående.
[362] Se fra H. Stuart Hughes, Consciousness and Society : The reorientation of European Social Thought 1890-1930 (1958), revised ed. (New York, 1977), 395-401, 405ff,431.
[363] Nordin, Hägerström, 23.
[364] Larsson, Aftonbladet 1/12 1931.
[365] John Landquist, ''Självporträttet/81'', VI 31/5 1972.
[366] Gösta Lilja, Det moderna måleriet i svensk kritik 1905-1914 (Malmö, 1955), 258; Sprengel, ''John Landquist som kritiker'', Dagen 19/4 1914.
[367] Gunilla Domellöf, I oss är en mångfald levande: Karin Boye som kritiker och prosamodernist, Acta Universitatis Umensis Umeå Studies in the Humanities 77 (Umeå, 1986), 16-22.
[368] Solveig Landquist, 142, 209f.
[369] Nordin, Den boströmska skolan, 175f.