Nu höjer vi blicken från Landquists filosofiska verk, hans texter, för att rikta oss mot de sammanhang, den kontext, som Landquist var inblandad i. Vi utökar den filosofiska cir-keln till att gälla även debatterna om hans filosofi.
Landquist är inte en fullständigt fri och autonom aktör. Hans agerande sker i ett större sammanhang. Landquist själv reagerar på olika tendenser i tiden, likväl som Landquists person ger upphov till motinlägg eller medhåll.
Tanken är således att skildrandet av olika konflikter som Landquist varit in-blandad i samt det kulturella mottagandet av hans filo-sofiska böcker har något att säga om både Landquist och tiden. Reaktionerna placerar in Landquist i en strömning, eller som en bärare av vissa strömningar i tiden, som man är för eller emot. Landquist kan så-ledes sägas utgöra en utlösare av vissa konfliktsituationer som finns i hans samtid och vilka synliggörs genom Landquists agerande.
I stället för att redogöra för en slags kulturströmning eller kulturtillstånd och sedan placera in Landquist som en bricka i dessa, ses Landquist som ett handlande sub-jekt som i sina handlingar och i reak-tionerna på dem öppnar sprickor mot den större sam-tid som han agerar i och samtidigt är en del av.
Denna del är således koncentrerad till Landquists person. Men huvudsyftet är att via koncentrationen få en inblick i större samman-hang. Landquist blir genom sin of-fentlighet och sin snabbhet att ta till debattens form en miniatyr av något större. När man dessutom betänker att han under 10-talet kom att bli en väldigt betydelsefull kul-turperson så kan man med gott samvete säga att de konflikter som uppstod genom Landquists agerande är betydelsefulla konflikter.
Landquist var under sitt liv inblandad i åtskilliga konflikter och debatter. Några har varit verkligt betydelsefulla medan andra kanske mest har handlat om makt-kamp på en trång kulturscen. Nedan koncentreras på det mottagande de tre filosofiska böckerna fick och Landquists egna reaktioner, men vi gör också utflykter i annat av be-ty-delse. På det sättet får vi på samma gång samtidens värdering av Landquist och en in-blick i olika skiljelinjer.
Hösten 1899 inledde John Landquist sina studier vid Uppsala universitet. Från början hade han tänkt inrikta sig på litteraturvetenskap. Men bort-stött av professor Schücks at-ti-tyd till litteraturen började han studera filosofi i stället. Samtidigt umgicks han i ett unglit-terärt vänskapsgäng. Han debuterade som litteraturkritiker i Svenska Dagbladet och började arbeta på boken Filosofiska essayer. Under hösten 1906 höll han ett före-drag in-för Filosofiska föreningen i Uppsala utifrån tidsessän i den kom-mande boken. Filosoferna i Uppsala var avvisande och professorn i teore-tisk filosofi, Anders Burman, blev, enligt Landquist, mäkta förgrymmad och lär ha fällt uttalandet att ''L:s filosofi liknade en fjäril som man inte kunde röra utan att det sköna stoffet föll av''. [252] Därmed hade han skaffat sig en motståndare av rang inom universitetsvärlden. [253]
Samma höst kom boken ut. Den 11 november stod den med bland Bonniers litterära notiser i Stockholms Dagblad. Den första recensionen stod att läsa i Uppsala Nya Tidning 14 november och den sista i tredje numret av Ord och Bild 1907. För en sentida be-traktare framstår det som om den fick offant-ligt stor uppmärksamhet för att vara ett debutverk. Jag har funnit hela 23 artiklar, redaktionella kommentarer oberäk-nade. Men nio stycken ingår i samma tidning: Stockholms Dagblad. Där fördes en in-tensiv debatt, som senare har ka-raktäriserats som en uppgörelse mellan olika gruppe-ringar inom den unga litteraturen. Mer om det nedan. Även för samtiden framstod det som ett evenemang på den svenska bok-marknaden, där ''fiender'' attackerade varandra och känslorna tog överhand. [254]
Det intressanta är inte de personliga påhoppen i sig, men motiven bakom. Varför blev reaktionerna blev så starka?
Mottagandet går från fullständigt avfärdande, där Landquist be-skrivs som far-lig för filosofin [255] och för samhället, [256] över mer likgiltiga reaktioner där boken ses som god, vacker, väl skriven men utan djup, till högt prisande där Landquist hyllas som för-nyare av svensk filosofisk litte-ratur, [257] en ungdomens uttolkare och ideal. [258]
Allmänt kan det sägas att boken fick ett blandat mottagande. Med ett undan-tag. Ett genomgå-ende drag hos recensenterna är att han beröms för sin stilistiska för-måga och sin konst-närliga begåvning.
Men frågan är om denna ordkonst har någon plats inom filosofin? Ingen re-cen-sent ser i Landquist en traditionell filosof, som utreder olika specialproblem - före-trä-delsevis kunskapsteoretiska - med precisa be-grepp. Det kan ju inte heller sägas vara Landquists pretantion. Men innebär det att Landquists funderingar och teorier, hans för-sök att belysa allmän-mänskliga problem i essäns form, inte har någon plats inom filo-so-fin? Den principiella fråga detta utvecklas till är: Vad är filosofi?
I ett antal mindre betydande recensioner - med signatur och utan - kommer mer popu-lära inställningar till filosofin i dager. Man kan säga att de utgör en första, ytterst opro-blema-tiserad, vy över vilka inställningar till filosofin man kunde ha.
I Göteborgsposten och Örebros Dagblad avfärdas boken som tomma spe-ku-lationer. Man tycker visserligen att Landquist har ett vackert språk, men det lyckas inte dölja tankens grundhet och ödslighet. Båda recensenterna tycker att boken är ett samme-lsurium av ologik och motsägelser. I GP är artikelförfattaren uppbragd över hans ambi-tion att förklara och dessutom kritisera Kant. Tonen är: Filoso-fin är ett all-var-ligt ämne, så bort med dina inspirerade språkgirlanger. Filosofin är en specialdisci-plin som för att nå djupt måste begränsa sig. [259]
I Figaro och Nya Dagligt Allehanda är recensenterna mer tveksamma. Det är en läsvärd bok, anser man, som kan ge lite förströelse - men egentligen har allt sagts förut, med större djup och skärpa. [260]
I Social-Demokraten och Karlstads Tidning är de mycket positiva. Äntligen är det någon som kan skriva om filosofi på ett levande sätt. ''En bok, som hvarje bild-ningssökande bör skaffa sig'', skriver signaturen JH i Karlstads Tidning. Här skymtar åsikten fram att filosofin är något mycket mer än fackfilosofernas ''världsfrånvända'' ter-mer. I Social-Demokraten jämförs Landquist med Nietzsche, det påtalas att tankarna tänkts förut men att boken trots det är uppfriskande. [261]
Redan i dessa allmänt hållna och korta recensioner skymtar konflikten om filo-sofins hemhörighet. Vem får filosofera och hur ser filo-sofin ut?
Konflikten förs upp till ett principiellt plan i två recensioner av filo-soferna Karl Hedvall och Hjalmar Meurling. Båda skolade i Uppsala under Anders Burman och ingående i gruppen runt Axel Hägerström.
Karl Hedvalls recension är den först som publiceras. Det är som om han le-gat beredd i startgroparna.
Hans budskap är lätt att tyda: Landquists bok är en kata-strof som filosofi, den är ett oförblommerat uttryck för irrationalism och som sådan har den ingenting att göra in-nanför vetenskapens portar. Invektiven haglar. Hedvall säger inte så mycket om vad filo-sofi bör vara, desto mer om vad den inte får vara. Landquists bok är inte till-räckligt djup, inte tillräckligt grundlig, inte tillräckligt vetenskaplig. Den är en poetisk vision, ett uttryck för personliga upplevelser, och poesin har inget att göra inom filoso-fin. Det sa redan Kant. Hedvall menar att filo-sofin inte har med några personliga egen-skaper att göra. Filosofin är en ren vetenskap, likt fysiologi och geologi. Att kalla Landquists bok för fi-losofi vore, enligt Hedvall, som att kalla den känslo-mässiga upp-levelsen man har när man kikar ner i det glittrande vattnet från en ''lustkutter'' för hy-drografi.
Enligt Hedvall har erfarenheten inte något med sanning att göra. Sanningen är ett objektivt och transcendent system av satser. En antrozentrisk eller psykologisk te-ori fångar enbart detta ''ovetenskapliga hvardagstänkande''.
Det står alldeles klart att Hedvall är djupt missnöjd med Landquists sätt att fi-losofera, ja, egentligen är det inte filosofi Landquist sysslar med. Men det räcker inte med att kritisera Landquists filosofiska för-sök - det låter kanske hårt, men Hedvall är hård - makten ska också visas. Den typ av filosofi som Landquist sysslar med tilltalar endast kvinnor, ''kvinnliga män'', ''tankesvaga'' och andra lågt stå-ende, skriver han. Och den typen av tänkande är för evigt avstängt från kunskapens går-dar, ''vetenskapens sanna källa och korrektiv.'' Landquists filosofi, och med honom all Gefuhlsgeschwätzigheit à la Nietzsche måste utan ''prut afvisas af vetenskapen.'' Budskapet går inte att missförstå. Enligt Hedvall har Landquist spekulationer ingenting att göra med filosofi eller vetenskaplighet. Däremot är det konst, ty där får känslorna göra sig hörda. Konsten är känslornas domän. [262]
Harry Meurlings recension står i Aftonbladet i januari 1907. Då har redan flera strider utkämpats - och Meurling vill gå in på några filo-sofiska detaljer. Meurling menar, likt Hedvall, att boken egenligen är lyrik och att Landquist bör hålla sig till det området. Filosofin förpliktigar till stringens och logik, och det kan Landquist inte leva upp till. Om det var en religiöst inspirerad person som framlagt Landquists tankar så kunde man tillåta det, men en akademiker får inte bete sig så.
Ett senare utalande av Meurling är värt att citera:
Den som läser filosofi på spänn i tanke att klara av s k livsfrågor han kommer ej till filosofin med det rätta lärjungasinnet. Fil är ej en motsvarighet till re-li-gionen i den meningen att man skulle gen filoso-fien får värden att leva på. Filosofi är vetenskap, men det är ej reli-gionen. [263]Det kunde mycket väl vara en sammanfattning av ståndpunkten i recensio-nen.
Meurling lyckas med en mycket märklig formulering när han vill visa att Landquist är en fara för filosofin. Farligast av allt i Landquists filosofi är dennes grund-påstående att tiden skulle vara av förnuftig art, ty om all verklighet har tidens form skulle det leda till att all verklighet skulle vara förnuftig, vilket Meurling finner orim-ligt.
För det första är det en förvanskning - eller ett missförstånd - av Landquists ståndpunkt. Egentligen är det svårt att veta vad han menar. Kanske handlar det om vem som ska få filosofera. Vore all tillvaro för-nuftig så hade varje människa lika stor rätt att filosofera, och alla hade samma tillgång till det förnuftiga. Så är nu inte fallet menar Meurling och su-mmerar: ''så länge herr Landquist gör anspråk på att vara filosofisk skrift-ställare, är han utsatt för det mest tragiska själfbedrägeri, ty han hindras härige-nom att tillvarataga sin verkliga begåfning.'' [264]
Låt oss stanna upp och fundera lite över vad dessa - faktiskt rätt elaka och argsinta - artiklar egenligen ger uttryck för. I dem kommer filosofins specialisering till ut-tryck. Filosofin hade traditionellt setts som alla kunskapers krona, som också skulle in-kludera moraliska frågor. Men en strävan hade funnits från Kant till positivismen och nykantianismen att göra den teoretiska filosofin till en exakt vetenskap. Strategierna var olika, men en gemensam karak-täristik kan sägas vara att det alltid gått till genom av-gränsningar och utestängningar. Det är det Hedvall och Meurling försöker. Filosofin ska göras lika vetenskaplig som naturvetenskapen - det nya idealet.
Kant dristade sig att även behandla etiska, religiösa och este-tiska spörsmål. Det finns till och med de som hävdar att detta var Kants egentliga intresse; så inte Uppsalafilosoferna: det enda som har plats i det filosofiska riket är den teoretiska filo-so-fin och den ska sträva efter full-ständig objektivitet.
Det finns en sida i båda recensionerna som mycket väl kan tolkas som för-akt, men lika mycket som ett tecken på en specialiseringsprocess. Filosofin är enligt de båda filosoferna en intern disciplin där man endast samtalar med de redan invigda, med spe-cialisterna. Varken Hedvall eller Meurling vill egentligen föra ett samtal med Landquist, båda skriver att de gör det mest av plikt. Landquist är inte en värdig sam-talspartner.
Landquist stod inte svarslös - det gjorde han nästan aldrig - och fast det är på Hedvalls recension han svarar gäller den också Meurlings.
Även Landquist kan tricken att sparka undan benen. I Hedvalls re-cension kän-ner han en ''allvarsdrypande'' ton, tjock av sentimentalitet så fort Hedvall talar om veten-skap och logik. ''Här röjer sig ett slags Gefühlsgeschwätzigheit, som är verlogen.'' På sätt och vis har detta en dub-bel poäng. Hedvall kan inte själv leva upp till den av ho-nom hyllade objek-tiviteten. Men det kan också ses som ett svar på ett filosofiskt pro-blem. Människan är alltid kännande, menar Landquist, och hennes objektivitet försvin-ner när hon för-nekar detta - då är hon verlogen.
Gentemot kravet på en skarp gräns mellan vetenskaplig filosofi och vardags-kunskap eller religion ställer Landquist en pluralistisk filo-sofi. Han är därför inte sen att tillbakavisa rationalisternas maktanspråk: ''Det är ett ironiskt öde att just rationalister-nas kriticism blir det mest dogmatiska af allt i världen.''
Filosofi är, enligt Landquist, en kulturell företeelse. Istället för att börja med abstrakta teoretiska utläggningar menar han att filosofin ska ta sin början i människans problem. Filosofen bör erkänna tillvarons mångfald och därmed inta en mer ödmjuk och nyfiken attityd. Filosofin ''är ett hundraportadt Thebe'', och om Hedvall vill stå och vakta en av dessa får han stå där, skriver Landquist ironiskt och menar att han i vilket fall som helst inte tänker gå den vägen.
Sanningen är inte något man har fix och färdig i sin hand, svarar han, den kan sökas på många vägar. Avfärdandet av tidsspekulationerna menar Landquist enbart visar upp intoleransens och inte vetenskapens sanning. Själv gör han inte anspråk på att ha löst ''detta det svåraste af alla problem''. Men han har försökt, och det kan ingen ta ifrån ho-nom. ''Det är så lätt, doc H., att vara trollkarl när man bollar med de abstrak-taste be-grep-pen; några omärkliga handrörelser och svart har blifvit hvitt.'' [265]
Konflikten är tydlig och den är den samma som kunde avläsas i de mer all-männa recensionerna.
Även en annan filosof av facket - den psykologiskt inriktade Allan Vannérus - gav Landquists bok en recension.
Hans första artikel kom innan Filosofiska essayer givits ut och tog upp en ar-tikel i tidskriften Psyke av Landquist, essän ''Om tänkandet med känslan''. Landquist får beröm, framför allt för att den är skriven så att allmänheten kan läsa den. Vannérus tycker att uppsatsen är tanke-väckande och anger att Landquist är rätta personen att skriva mer om äm-net.
En inte ointressant iaktagelse gör Vannérus när han misstänker ''att vi gå en period af `stimmungsphilosophie` till mötes''. Han tycks inte beklaga det. [266]
Vannérus finner Landquists stil tilltalande men ser den inte enbart som ett utanverk, utan som resultatet av ett ''rikt och känsligt tempera-ment.'' Med Landquist har svensk filosofi fått något så sällsynt som en lyriker, menar han, som inte i första hand använder det abstrakta tänkan-det ''utan den stämningsbundna fantasin''. ''Att vår filo-sofi icke blivit fattigare genom denna ackvisition är själfklart.''
Vannérus är dock inte helt nöjd och tycker att Landquist brister i logisk skärpa. Men det viktiga här är den samtalsvillighet som Vannérus ger uttryck åt. Landquist må ha fel i vissa av sina spekulationer, men han är en värdig filosofisk de-batt-motståndare. [267]
De blivande vännerna Anders Österling och Erik Hedén tycker båda att Landquist visar upp en personlig begåvning som bådar gott inför fram-tiden. Bakom Österlings recension hörs ett glatt utrop över att någon kan skriva filosofi med livet som bakgrund utan att fastna i interna och torra begrepp. [268] Hedén däremot tycker att Landquist visar för lite aktning för filosofins arbetssätt, men att det å andra sidan finns en förtjänst i det, ty därigenom har Landquist möjligheten att vara öppnare för livet. [269] I gräns-landet mellan vetenskap och lättfattliga framställningar, mellan filosofi och littera-tur kommer Landquists begåvning att blomma ut som bäst, anser de båda.
Även vännen Fredrik Böök placerar in Landquist i gränslandet mellan veten-skap och litteratur. Men Böök är helt utan förbehåll vad det gäller logisk stringens och annat; det är, enligt Böök, snarare något som talar till Landquists fördel.
Böök anser att Landquist ingår i essäisternas tradition från Montaigne. Han ser i Landquist ''en essayistisk begåfning af första slag.'' Essän har inte rent vetenskap-liga syften, menar Böök, men kan också där-för fånga tillvaron på ett mycket betydelse-ful-lare sätt än den torra och knivskarpa logiken. Livet visar upp så många sidor och de filo-sofiska sys-temen kan endast fånga enskilda bitar av detta. Däremot kan essän som arbe-tar med stämningsladdade bilder fånga livets myllrande rikedom.
Så som Böök höjer Landquist till skyarna, måste nog recensionen ses som en väntjänst. Det betydelsefulla i den är Bööks inställning till fi-losofin, som är mycket lik Landquists.
Böök menar att boken har mycket att säga till den läsande all-mänheten och att den fångat många av de problem som rör ungdomen. Ja, han vill i Landquist se ett ideal för den yngre generationen, en person ''som förmår motarbeta kulturens förflack-ning.'' [270]
Men det som förtjänar epiteten litterärt evenemang och fientliga utspel ägde rum i Stockholms Dagblad. Här tillkommer två dimensioner: litteratur och politik. Gustaf Otto Adelborg är också den ende recensenten som av-färdar Landquist, både hans bok och hans person, helt och hållet. Inte hel-ler stilen faller honom på läppen.
I debatten, som varar en och en halv månad, kommer en tydlig konflikt upp till ytan: den mellan två unga litterära grupper som strider om en plats i offentligheten. Därmed är det nästan omöjligt att skilja de få argumenten från de personliga påhoppen. Men det går trots det att ur-skilja de tre problemkomplexen: filosofi, politik och littera-tur-kotteri.
På ett filosofiskt plan - visserligen mycket outförligt uttryckt - propagerar Adelborg för en absolut gräns mellan filosofi och livsvisdom. Filosofin måste bearbetas ''med klart logiskt tvingande vapen''. Men det intressanta vetandet anser han ligger utan-för filosofins område, livets rikedom. Men att nå dit genom att diskutera tiden, eller för-söka tillrätta-visa Kant genom livsargument är omöjligt, menar han. Filosofin når nämli-gen aldrig det verkligt viktiga, enligt Adelborg. Dit når man endast genom inre visshet. Endast den inre vissheten ger upphov till betydelsefull kunskap. Livet är såle-des, i hans tappning, otillgängligt för kunskap. Livet kan man endast ha en inre upple-velse av, vilket kan förmedlas i poesin. För övrig tycker han att Landquist brister i ''klar ställning öfver hufvud.'' [271]
Den första att svara på kritiken är Landquists gamle vän Sigfrid Siewertz. Han säger inte mycket om Landquists filosofi, men menar att det är en rik bok, full av livgö-rande tankar och att det i första hand är en kon-kret filosofi, en konstnärsfilosofi. [272]
En knapp månad senare svarar Landquist själv. Då har striden re-dan rasat och avslutats av redaktionen.
Landquist lägger an ungefär samma ton som i svaret till Hedvall: vad har du för rätt att döma mig? Den inre visshet som Adelborg hän-visar till är inte bara luddig, en-ligt Landquist, den leder också till dog-matik och till tro på att man har rätt ''att döma öfver andras världs- och lifsåskådningar.'' Landquist rekommenderar Adelborg att först göra en or-dentlig inventering av sin egen filosofiska ståndpunkt.
Landquist ser alltså samma position växa fram ur Adelborgs ''inre visshet'' som ur Hedvalls filosofiska position. Han menar att det finns två traditioner av visshets-anspråk. Den ena är spekulativ, sökande och relativ, den tror att det finns något sant i varje åsikt och att var och en är sann i det han bejakar. Den andra utgörs av systemfilo-so-ferna och de som tror de kan nå en direkt extatisk kontakt med Gud. Dessa anser att det finns ett Ena, en enhetlig och färdig värld som, om den bara sökes på rätt sätt, kan upp-täckas.
Trots att Adelborg talar om inre visshet och betydelsefull kun-skap hamnar han, enligt Landquist, i samma dogmatiska position som rationalisterna. Mot Adelborgs ''profetiska anspråk'' ställer han tvivlets väg. ''Låt oss dricka världen, fördjupa oss i det objektiva, i allt som erbjuder sig.'' [273]
Adelborg svarar på Landquists kritik, men tonen är resignerad och bitter. Han är förvånad över att Landquist visat en ''viss human vilja'', men avsäger sig vi-dare samtal - med Landquist vill han inte diskutera den inre vissheten. [274]
Den grundläggande konfliken går egentligen inte mellan förhål-landet till den teoretiska filosofin, men i olika förhållningssätt till livs-filosofin, till livet. Adelborg kom senare att bli en förkämpe för Kierkegaard och Landquist för Bergson. Adelborgs in-vändning mot Landquist är att han är allt för sekulariserad. Den inre vissheten är en re-li-giös upplevelse som inte har med filosofin att göra. Landquist däremot anser att fi-losofin inte är nog sekulariserad, filosofin måste, menar han, ner på jorden.
En konflikt mellan två grupper börjar bli synlig. Adelborgs huvud-invänd-ning mot Landquist är just dennes ställning till religionen. Att den abstrakta vetenska-pen seku-lariserar eller ''profanerar'' religionen gör ing-enting enligt Adelborg. Men Landquist är ''personligt profanerande'', vilket leder till ''skymfande yttre afståndsta-gande'' från reli-gionen. Därför måste man ta avstånd från Landquist som författare, ef-tersom han kan förleda svaga personer. [275]
Sigfrid Siwertz tillbakavisar anspråken med ironin som hjälp: ''Det existerar ingen plikt att vara religiös. Det gäller på samma sätt som satsen: Det existerar ingen plikt att vara genial. För detta bör äfven ni vara tacksam, hr A.'' [276]
De personliga aversionerna kommer till ytan och en skribent ry-ter ifrån: ''det krusas och krypes på ett sätt som slående erinrar om det från politiken bekanta äckliga fjäsket för socialisterna.'' [277] Konflikten utökas till en politisk.
Landquist var i sin ungdom medlem av Verdandi i Uppsala och Radikala klubben i Stockholm, och såg sig själv livet ut som liberal och frisinnad, trots starka kontakter med konservatismen. Han kom så små-ningom att stå nära flera socialdemo-kra-ter, bland andra Erik Hedén, Ludvig ''Lubbe'' Nordström och Hjalmar Branting själv. [278]
De han får emot sig står i en konservativ tradition som vill hålla religionen fri från tvivel. I grund och botten handlar det om att man, likt Hedvall, inte anser att ett an-tropologiskt synsätt på den kunskap man finner be-tydelsefull är rimligt. Religionen kan inte vara en känsla och dröm som uppstått ur ett hårt jordeliv, den är en absolut sanning.
Men att den stora konflikten är mellan två litterära grupper be-höver man inte ens läsa mellan raderna för att förstå.
Adelborgs inledningsartikel är till största delen ett personligt påhopp på Landquist. Det är förmätet av Landquist att tro sig kunna belysa mänskliga problem över huvud. Han har en bristande personlig enhet och är fullkomligt oredlig. Han be-skrivs som grund, nervös och visar, enligt Adelborg, en ''fullkomlig brist på grundligare psyko-logisk sans''. Skriva kan han inte alls. Budskapet är ett och endast ett: bort med Landquist från den litterära parnassen. [279]
I Siwertz motkritik förs striden mellan rivaliserande grupper fram. Vem är denne Adelborg, undrar han, som kan komma med sådana ove-derhäftiga uttalanden och tro sig få gehör? En ''ung, fullkomligt okänd'' student, vars monstruösa stil ''dammar torrt ur kollegiehäftena.'' Siwertz ironiserar med vass penna över Adelborgs förmågor. ''Allt dunklare och konturlösare blir A. mot slutet af sin artikel. Skymningen sänker sig där-öfver, en ljusets långa och ödsliga agoni.'' [280]
Bakgrunden till de personliga påhoppen ges i en redaktionell kommentar och ett beriktigande av John Landquist.
Den redaktionella kommentaren - som minst sagt är lika delaktig i stridighe-terna - undrar vad det är för underligt med John Landquists bok eftersom saken börjat anta proportioner som om det gällt ''samhällets väl och ve.'' Man menar att rykten bör-jat sprida sig om Adelborgs ''rysliga attentat'' innan artikeln publicerades. Vänner till Landquist skulle då ha försökt stoppa artikeln via varnande brev och telefonsamtal, ''ett slag af censur från utomstående, som står tämligen ensamt.''
Men tidningen tog ''utan tvekan in den fruktade artikeln'' och menar att Siwertz artikel har den enda förtjänsten att den ''visar att vän-skapen ännu har sin plats i Norden.'' [281]
Landquist svarar i sitt beriktigande att han aldrig deltagit i nå-gon censure-rande verksamhet. Men ändå skymtar de personliga tvisterna fram när han påpekar att Adelborg gått runt och visat upp manuskriptet för flera stycken i Uppsala. [282]
Det är en liten värld det rör sig om och litterära tvister blir per-sonlig agg.
Den 17 december innehåller tidningen hela fyra artiklar plus re-daktionskom-mentar. En av dem är Landquists beriktigande. De andra be-skrivs i målande ordalag av redaktionen som ''tre fiender'' som till-sammans - ''helt tillfälligt'' - bemöter Siwertz kri-tik. De tre är förfat-tarna Gustaf Ullman, Adelborg själv och en ung författare under pseu-donymen ''-i-''. [283]
Intresset har vänts bort från Landquist. Både Ullman och ''-i-'' skriver att de är fullständigt ointresserade av boken, de har inte läst den. Ändå tycker ''-i-'' att Adelborgs kritik är berättigad, ''endast litet för mild''. Ullman prisar Adelborgs klara re-sonemang - vilket med all respekt i världen inte kan bekräftas - och menar att det vik-tiga nu är publi-cistisk takt. Mot denna har Siwertz försyndat sig.
Vad skapar denna blindhet? Invektiven fyller både den Adelborgska och Siwertzska texten. ''-i-'' ger svaret. Det handlar om de litterära kot-terierna. Siwertz har försyndat sig eftersom han är vän med Landquist. Skribenten vill skapa en gemensam front mot de litterära väntjänster som han anser trängt in i konsten. Ett ''pojkvälde'' har spritt sig, fullt av ''ungdomlig omogenhet och arrogans'', där fjäsk och väntjänster bär fram obetydliga talanger.
Adelborg skriver själv att han inte vill befatta sig med Siwertz person efter-som han endast använder en insinuant ton, och avfärdar honom som en ung författare med glättad elegans.
Tre dagar senare publiceras en kommentar av Siwertz. Genom antydningar undrar han vilka som egentligen utför väntjänster och vem som är pojke. Bakom pseu-do-nymen ''-i-'' anar han Ullmans skyddsling Ivar Conradson. Och appråpå pojkvälde är väl ''-i-'' lika ung som jag menar Siwertz, eller kanske till och med yngre. [284]
En grupp unga författare anklagar en annan grupp lika unga för-fattare för att vara ytliga, skriva dåligt och att deras framgångar beror på väntjänster och kryperi. Den andra gruppen ger tillbaka med samma mynt. Och bakom de ''tre fienderna'' ser man plötsligt tre vänner som gemensamt bekämpar Landquist, Siwertz och deras vänner. [285]
I ett kåseri på julafon i samma tidning beskrivs med ironi det litterära klima-tet i Stockholm. Unga skalder klättrar på varandra. Snobbism och kotterier är vardag och förmåga är det alls inte frågan om, utan att vara en omtyckt person som går rätt klädd, kan svänga sig med de rätta fraserna och känner rätt personer. Huvudpersonen heter Putte - identifierbar som Ivar Conradson - och beskrivs som en obehaglig typ. [286]
Litterära fejder i tidningarna kom att bli vardagsmat. Ur debat-ten kan utläsas att den unga generationen författare, födda på 80-talet, nu började göra sina debuter. Och att en lika viktig ingrediens i debuten som att ge ut själva boken var att etablera sig i den kulturella offentlig-heten, att skapa uppmärksamhet runt sin person.
De första åren efter sekelskiftet kan beskrivas som en mediali-sering av kul-turutbudet och framför allt som en tid då ett antal unglitte-rära grupper slogs om vem som skulle bli tongivande i den nya litteraturen. [287]
Texten Filosofiska Essayer, Landquists agerande i den kulturella offentli-gheten och den kulturella offentlighetens reaktioner placerar in Landquist i ett sammanhang och visar samtidigt hur detta sammanhang ser ut. Den plats han får beror både av hans eget age-rande och vilka positioner som är möjliga att inta. Han är ju själv med och konstituerar offentlighe-ten, men det innebär inte att valmöjligheterna är oändliga.
Landquist tilltalas i pricip av alla som en samtalspartner vad det gäller litte-ra-tur. Han anses vara en god skribent och konstnärlig skildrare. Med ett undantag. Och undantaget för fram en konflikt just inom det konst-närligt-litterära fältet. Landquist upp-levs som en utmanare utifrån en an-nan ung litterär grupps ideal och position. Där handlar striden om vem av de unga som ska få betydelsefulla ställningar i offentlighe-ten, med möj-lighet till makt att föra fram sitt program, men också till inkomster.
Det handlar också om en intern konflikt mellan vad vi kan kalla två konku-re-rande livsfilosofier, och i förlängningen mellan två inställ-ningar till politiken och samti-den.
Landquist tillhörde de sk stockholmsnovelisterna och var nära vän med samt-liga som kom att utgöra tiotalisterna. De propagerade för en borgerlig och verklig-hetstill-vänd prosa. Adelborg och hans vänner stod mot stockholmsförfattarna och krävde gent-emot dem provinsens företräde. De strävade efter en idealistik-religiöst fär-gad litteratur. I efterhand vet vi att tiotalisterna och Landquist - som deras försvarsad-vokat - blev oerhört betydelsefulla, medan Adelborg och Conradsson hamnade i skymundan. Men 1906 var det strid på kniven, och det handlade om framtiden. [288]
På ett störe plan kan en splittring i det allmänna tidsklimatet skönjas. Gränsen går mellan de som gärna ser en mer konkret filosofi, som handlar om männis-kans fun-damentala problem och som kräver en smidigare begreppsapparat och ett öpp-nare för-hållningssätt, och de som i filosofin ser en allvarlig och svår sysselsättning för experter, som kräver string-enta begrepp. Den senare ståndpunkten behöver inte vara en ståndpunkt hos den framväxande fackfilosofin, utan kan lika gärna vara ett ställningsta-gande för bo-strömsk spekulation.
Rör vi oss till de mer konkreta ställningstagandena blir grän-serna lite suddi-gare, men är trots det skönjbara. En position är den som anser att det är tid för en prak-tisk filosofi som behandlar människans si-tuation och utsatthet och att detta kräver ett an-nat förhållningssätt till filosofin. En mellanposition intas av de som tycker att den traditio-nella eller vetenskapliga filsofin är en viktig syselsättning, men att det är lika vik-tigt att sätta det i relation till mer konkreta och mänskliga problem, utan att göra an-språk på begreppens tyngd. Den tredje ståndpunkten står Hedvall och Meurling för, som inte anser att vem som helst får filosofera. Filosofin är en vetenskap och endast den som god-känts i fackgemenskapen är värd att samtala med.
Hedvalls vaktande vid vetenskapens portar skulle Landquist få känna på, ty den port Hedvall bevakade var universitetets. Domen var sträng: här har du inte att göra.
Hösten 1908 blev John Landquist färdig med sin avhandling. Hans handle-dare, Karl Reinhold Geijer - professor i teoretisk filosofi, tillika psykologiskt inriktad - rådde Landquist att vänta med att lägga fram avhandlingen. Geijer var tjänstledig och kunde därför inte agera till dess bästa. Landquist anger själv att han var ivrig att få det över-stökat - därför föjde han inte rådet. Även Burman var borta från universitetet och i hans ställe var Hedvall till-förordnad. [289]
Enligt Svante Nordin var det en disputation omgiven av rykten, som dess-utom satt en del spår i svensk litteratur. Både Landquist själv och Jean-François Battail anser att dis-pu-tationen var omgiven av intriger. Landquist försökte bland annat få Böök som andra op-ponent, vilket inte lyckades. Som tredje opponent verkade Siwertz.
I ett brev till Hedvall skrev Burman att avhandlingen skulle rivas i stycken. Taktiska steg vidtogs. Bedömningen av den skedde i universitetets korridorer och kolle-gierum. Hedvall höll sin opponering inför sektionen och yrkade på ett slätstruket B, vil-ket även Burman gjorde brevledes. Mot detta opponerade sig Karl Reinhold Geijer och den kon-ser-vative historikern Harald Hjärne som ville ge Landquist Med beröm god-känt, vilket skulle in-neburit en karriärs-möjlighet inom universitetet. Axel Hägerström yrkade på en medelväg. Genom kompromisser tillerkändes han ett Ba. Allt var klart in-nan disputa-tionen, som ägde rum i en till brädden fylld föreläsningssal, för övrigt den största på universitetet. Som förste opponent agerade Harry Meurling. Men både han och andra opponenten - psykologen Sidney Alrutz - var beskedliga mot Landquist.
Det har sagts att man aldrig var ute efter att underkänna av-handlingen. Att göra det hade varit en skymf mot professor Geijer. Det räckte med att ge Landquist ett så lågt betyg att hans chanser inom uni-versitetet var avskurna. [290]
Battail anar starka utomfilosofiska aversioner mot Landquist. Man hade inte gått så hårt fram, menar han, om det enbart gällt intellek-tuella ståndpunkter. [291] Det är mycket möjligt att det fanns personliga skäl, Uppsala var inte så stort, men vi vet att också att Hedvall redan 1906 hade ställt upp sig som sanningens vakt gentemot Landquists, som han tyckte, irrationella filosofi. I grunden handlar det därför om ett fi-lo-sofiskt ställ-ningstagande. Landquists filosofi var inte vetenskaplig i uppsalafilosofer-nas mening och därför hade den inte på universitetet att göra.
En inte oviktig bakgrund var de filosofiska positionerna på uni-versitetet. Om-kring 1905 hade Hägerström samlat en krets lärljungar kring sig. Ännu sågs han av de flesta som den legitima arvingen till Burmans boströmskt-kantianska rationalism. [292] Men något var på gång. 1905 publice-rade Hedvall ett ''Öppet brev'' till försvar för Hägerström, som blivit snävt bedömd vid en professurskonkurens i Lund. Den riktade, enligt Nordin, upp-märksamheten på en ny krets filosofer i Uppsala. [293] En ny filosofi med bas i en samling yngre människor höll således på att ta gestalt. Relationerna till den äl-dre filosofin var inte klar, och den brytning med Burmans filosofi som Hägerström skulle komma att göra låg enbart i luften. Men det är skäl nog för att tänka sig att Landquist blev en god yttre fiende, med vars hjälp man kunde visa upp enighet inom leden. [294]
Men hela det filosofiska Sverige var inte nöjda med bedömningen. Landquist fick efteråt brev från Hans Larsson, Efraim Liljequist och Vitalis Norström - alla viktiga filosofer - där samtliga ansåg att avhand-lingen blivit för snävt bedömd. [295]
Hur såg då recensionsmottagandet ut? Tyvärr är det svårt att dra några större slutsatser eftersom jag endast funnit tre recensioner.
Allen Vannérus beskriver den som ett levande konstverk och an-ser att Landquist har en god framtid som essäist eftersom han kan förena intuition och logiskt förstånd. Han tilltalar Landquist men håller inte med hans filosofiska slutsatser. Vannérus anar under den levande framställ-ningen något absolut. Landquist tycks ''hypostasera viljan som en abstrakt princip''. Han kritiserar Landquist för att vara allt för individualiserande och för att det hela utmynnar i ''personlighetskult och nietzsche-anism''. [296]
De båda andra recensenterna uppskattar Landquists bok och be-römmer dess levande närhet till livet. Båda är fullständigt eniga om att det är god och berikande konst. Men en spricka öppnar sig mellan dem. Är detta filosofi eller inte? Sven Rosén ger be-sked: ''detta är konst, ja, ut-sökt konst, men icke vetenskap, detta är själfull poesi, men icke filosofi.'' Ty det är inte Kant.
Filosofi är begreppets klarhet, menar Rosén, men bakom alla Landquists bil-der försvinner begreppen i godtycklighet. Men som livsskildrare har han mycket att säga till den bildade allmänheten, så länge han inte har filoso-fiska anspråk. Han bekla-gar att den har getts ut som doktorsavhand-ling. Men Rosén vill ändå sluta Landquist i sina armar eftersom han så tydligt och bestämt hävdar individens roll i his-torien. [297]
Birger Liljekrantz håller med Rosén att det inte är vetenskap, men menar att det för den skull kan vara filosofi. Vetenskapen handlar till sin defi-nition om det gene-rella, om lagar och kontinuiteten. Det vill han inte för-neka. Men livet är så mycket mer, menar Liljekrantz, och det ska filosofin fånga: ''äfven under begreppens isbroar förstår han [Landquist] att låta lifvets bäckar porla''.
Landquist beröms för att ha tagit sig an en av de största psyko-logiska upp-gif-terna i tiden, att skildra viljan, och därmed fört fram pro-blem som ännu inte synts till i den svenska filosofiska diskussionen. Han har lagt grunden till en ny filosofi, me-nar Liljekrantz, och tycker sig höra Zarathustras röst, ceasarviljan och den hårda kam-pen. I Landquist ser han ''en filosofisk ciceron af rang'' som kan höja Sveriges kultu-rella nivå.
Endast ett problem finns. Landquists filosofi är alltför indivi-dualistisk. Hans frihetsfilosofi finner ingen pardon hos Liljekrantz. ''Hur skulle det längre bli möjligt att operera med människor, i skolorna, i sam-hället, i fall vi i sista hand ansåge, att männis-koviljan faller utanför nå-got slags lag eller kontinuerligt sammanhang.'' [298]
Det är inte helt lätt att avgöra, men här verkar det som både det konservativa lägret och det liberala vill lägga beslag på Landquist. Det konservativa med en restrik-tion: frihetsfilosofin.
Universitetet var av förklarliga skäl stängt för Landquist och han fick söka sin utkomst på annat håll. Närmast till hands låg den publicistiska verksamheten. Efter en sejour på Kungliga Biblioteteket kom hans verk-samhet helt att inriktas på litteraturkritiken. [299]
John Landquist blev med tiden en av de mest uppburna kritikerna i landet och var den som på bred front förde fram och försvarade de så kal-lade tiotalisterna. [300] Utan att överdriva kan man säga att han var en av ti-dens litterära smakdomare som till stor del avgjorde vad som lästes och såldes. Med sin starka position kunde han också föra ut sin filosofiska grundhållning - under 10-talet var den förmodligen mer inflytel-se-rik än Uppsa-laskolans.
Som kritiker utvecklade han en mycket vass penna och många var de stri-dig-heter han var inblandad i. Framför allt stod stridigheterna under 10-talet mellan ho-nom och hans gamle vän Fredrik Böök. [301]
Brytningen med Böök kan ses ur flera perspektiv. Filosofiskt stod de varan-dra nära och hämtade båda sin grundkonception från Bergson, båda betonade intuitio-nen som den ledande kunskapskällan. Men Fredrik Böök hade anammat den högerakti-vis-tiska tolkningen av Bergson, framför allt filtrerad via Barrés, och stod nära unghö-gerns organ Det nya Sverige och Adrian Molin. För Landquist däremot var Bergson en liberal filosof, en fri-hetens apostel som inte hade något att göra med Barrés tolkning. [302] Birger Lijekrantz lovord över Landquist passade egentligen bättre på Böök.
Böök höll dessutom på det storsvenska och var en hängiven kriti-ker av Landquists vänner, tiotalisterna. [303] Ett skäl till ovänskap så gott som något. Med all sä-kerhet spelade säkert själva den polemiska karaktären i att vara ledande kritiker i ett så li-tet land som Sverige in. Det var över-flödigt med två Böök eller Landquist. Vägen till en egen profil gick via avgränsning.
Landquist inledde sin brytning med Böök i en recension i Ord & Bild genom några elaka ord - mer behövdes inte. [304] Men den verkliga bryt-ningen kom en kort tid se-nare när de ställde sig på var sin sida i Strind-bergsfejden, en strid som Landquist varit delaktig i att iscensätta, och i vilken han tog ställning för Strindberg. [305]
Strindbergsfejden ledde inte bara till en permanent brytning med Böök utan också till att samtiden fick upp ögonen för den unge kritikern. [306] 1911 blev han fast an-ställd litteraturkritiker på Dagens Nyheter och med Fredrik Böök som Svenska Dagbladets dito var skyttegravarna grävda.
1912 påbörjade John Landquist utgivningen av August Strindbergs samlade verk på Bonniers. Hans tidigare försvar av Strindberg var nu grund-ligt bekräftad; Landquist hade valt sida i 10-talets litterära och politiska klimat och på de flesta sätt av-sagt sig sitt romantiska och levertinska förflutna. Hans vänner och bundsförvanter blev libera-ler och socialdemo-krater. Kanske kan man till och med säga att han tillhörde tio-talets kul-turradikaler. [307]
Tiden hos DN varade till 1917 då Otto von Zweigberg, chefredak-tören, lyckas sparka Landquist efter en lång tids ovänskap. [308] Fram till 1924 stod John Landquist utan fast anställning då han anställdes av Aftonbladet. Han fortsatte visserli-gen sin kritiker-verksamhet, men ägnade också tiden åt att skriva ett antal böcker.
Sommaren 1917 bodde han i Köpenhamn där han tagit upp sina filo-sofiska studier igen. Meningen var att det skulle bli en bok om viljefilosofen Vitalis Norström. [309] Den såg dock aldrig världens ljus. Istället blev det en egen filosofibok, Människokunskap.
Mottagandet av Människokunskap ser delvis annorlunda ut om man jämför med de ti-di-gare böckerna. Filosoferna vid universiteten höll sig borta, trots att det var Landquists mest filosofiska bok. Kanske berodde det på att han inte längre var ett hot mot den pro-fessionella filosofin. Landquist höll istället till i den allmänkulturella sfären - där just uppsalafilosoferna tyckte att han hörde hemma. Han var en författarnas filosof, som man inte behövde sam-tala med.
Tystnaden är ändå talande. Uppsalafilosoferna brukar ses som den här ti-dens mest in-fly-telserika filosofer. De kom så småningom att inspirera författare och andra kulturbä-rare. Utan att vara alltför generaliserande kan man på-stå att om Landquists bok kommit ut under 30-talet så hade den bemötts med uppsalafilosofiska argument, kanske inte av filo-soferna själva, men av andra inom Landquists eget gebit. Den talande tyst-naden i motta-gandet av hans bok tycks alltså säga att uppsalafilosofin fortfarande höll sig inom sitt ny-ligen avgränsade universitetsämne, att dess betydelse ännu inte var sär-skilt stor.
Ytterligare en sak pekar i den riktningen. Ett genomgående drag i recensio-nerna är hövligheten mot Landquist, och trots att i princip alla har någon invändning mot hans filosofi - framför allt för att den utmynnar i mystik - så godkänns han av samtliga som samtalspartner. En anledning kan säkert vara John Landquists uppburna ställning som kulturskribent - man kunde inte angripa honom utan att räkna med veder-gällning. [310]
Men vid sidan av maktperspektivet gör sig något annat gällande. Samtliga re-censenter utgår från en gemensam grund, att livsfilosofin är betydelsefull och att den är den dominerande filosofin i tiden. De invändningar man gör mot Landquists bok sker hela tiden innanför det perspektivet. Skillnaden går inte mellan två fundamentalt olika sätt att se på filosofi utan är variationer på samma tema. [311]
Rör man sig ned till de enskilda recensionerna blir perspektivet givetvis lite mer splittrat, men grundlinjen kvarstår.
Per Hallström menar att boken har viktig praktisk betydelse, men att den stäl-ler allt för höga krav på intuitionen. [312] Att den individuella män-niskan är männis-kostudiets viktigaste objekt har alltför ofta glömts bort. Istället har världens otillgäng-lighet och kaos betonats. ''Vi måste ha vär-den, om möjligt rätta värden'', skriver han och menar att trots logiken har människan alltid strävat efter att lära känna den andra människan. Enligt Hallström måste filosofin tillbaka till livet.
Om logiken kan understödja detta är det bra och Hallström menar att just det har filosofen Richert lyckats med, han har vunnit en blygsam plats åt historien. Att Landquist sedan utökat detta till att gälla även dikten och konsten är beundransvärt. Så långt slår han följe med Landquist.
Men egentligen gör han halt vid Rickert. Den historiska verklighe-ten är nämligen till sitt inre oöverskådlig, menar Hallström. Landquists filosofi är ''ett pro-gram för den ideale historiker, som aldrig funnits'', menar han. Intuitionen är en väg till kunskap om människan, men den når aldrig ända fram, den är bemängd med mänsklig osäker-het. Landquists dröm om total överensstämmelse mellan, abstrakt uttryckt, åskådning och ob-jekt kommer aldrig att uppfyllas.
Per Hallström menar att det hos Landquist själv är lätt att upp-täcka intuitio-nens osäkerhet eftersom han missförstått samtliga förfat-tare han tolkat. På så sätt har han markerat två gränser. Dels den filoso-fiska, men också en litterär. Det sista är inte särskilt förvånande, Per Hallström var nämligen Fredrik Bööks vapendragare i Landquists och den-nes litterära gräl under 10-talet.
Men de två tvivel han anför är tvivel som går igen hos fler, de tycks vara kar-dinalpunkterna: Kan man gå förbi Rickert och kan intuitionen göra anspråk på total kon-takt med verkligheten?
Men trots invändningar är de flesta överens om att Landquists bok är ''en verklig bragd'' [313] , ett tungt vägande inlägg i den svenska debat-ten, [314] som förtjänar upp-märksamhet även av den läsande allmänheten. [315] Algot Ahlstedt menar i en under-dånig recension i Aftonbladet att Landquists intuitionsbegrepp alltför mycket närmar sig det mys-tiska, men att den trots det är verklighetsorienterad. Dess stora kvalitet lig-ger näm-ligen i att den är så livsbejakande. [316] Vad man än har att säga om Landquists filosofi så beröms han för sin inriktning på livet.
John Landquist representerar något som alla recensenterna kän-ner igen, en ny inriktning som är på väg att introduceras i Sverige. Signaturen B.E. menar att det ''i våra dagar'' sker någonting i filosofin ''en livsprocess [...] ett sprängande av gamla for-mer för tänkande och be-greppsbildning''. Han ser det nya i intuitionsfilosofin. [317]
Även Leon. L-d. är inne på samma linje. Landquists bok bär på ett ''betydelsefullt budskap'' som pekar framåt mot en ''fruktbringande årstid för tän-kande[t]''. Ty även fast hans intuitionsbegrepp är magiskt så bryter det upp från den stela begreppsfixeringen, framför allt uppskattas kritiken av Kant. [318]
Men intuitionen kan också bli en kraftigare vattendelare. Alf Ahlberg menar att intuitionen endast kan gå två vägar, antingen är den mystisk à la Bergsons eller också är den en syntetiserande logisk kraft som hos Hans Larsson. Landquist lutar för mycket åt det första hållet, men det diskvalificerar varken intuitionen i sig eller John Landquist ef-tersom man måste vara tacksam för varje bidrag i denna fattiga debatt, fortsätter Ahlberg. [319] B.E. vill däremot inte återföra intuitionen till logiken utan ser en annan poten-tial i den. Intuitionen är det kraftfullaste sättet att komma bortom materia-lismen menar re-censenten, den leder nämligen i slutändan till tron. Landquist har visat hur intuitionen går religionen till mötes, menar han, och ''nästa steg i det intuitiva tän-kandet borde bli att göra religionens verklighet till en självständig egenart vid sidan av, ja, varför ej framför [...] historien och konsten''. Så talade en idealist på den tiden. Den andlighet Landquist labo-rerar med ska tillbaks till den överhistoriska fållan. Kanske be-rör B.E. helt enkelt det som intuitionen för en sekulariserad generation ersatte, nämli-gen tron. [320]
Landquist får rollen att kristallisera olika filosofiska posititoner. Hans filo-sofi verkar vara öppen för många tolkningar - kanske för att den är så luddig - och möj-lig att så att säga böja till sin egen favör. Han lyckas till och med locka fram en gammal bo-strömian. Recensionen är osignerad men genom stilen och formuleringarna kan man sluta sig till att det är Karl Pira som ligger bakom den. Det Landquist säger har sagts förut av Boström och då på ett mycket bättre sätt, menar han. Landquist upp-märksam-mar inte det eftersom han är så obevandrad i filosofihistorien och skral med logiken, men slår omed-veten om det ett slag för Boström och därmed för den tidlösa Guden. Framför allt beröms Landquist för att han tagit sig förbi ''den tankesvaga naturalism'' som behärskar samtiden enligt Pira och för hans personlighetsfilosofiska ståndpunkt. Även fast recensionen egentligen går ut på att föra fram Boströms filosofi så upp-täcker Karl Pira något som få andra påtalat hos Landquist, hans beroende av den svenska tra-ditionen. En tradition som för övrigt helt försvann under 30-talet. [321]
De två tyngst vägande recensionerna stod rektorn John Gustavson och vännen Erik Hedén för. Båda samtalar med Landquist, mellan Hedén och Landquist uppstår det en debatt med intressanta utsvävningar och John Gustavson publicerar fyra år senare en bok där Landquist ges stort ut-rymme [322] , men mellan de båda recensenterna reser sig en av-grundsklyfta. Hedén vill göra upp med idealismen och tyskeriet medan Gustavson upp-märksammar just det idealistiska och tyska och tar avstånd från det som fjärmar sig där-ifrån.
John Gustavsons recension är svepande och berömmande och när han kriti-serar Landquist är det svårt att se vad han menar vore bättre. Framför allt beröms Landquist för att han introducerar och gör ett inlägg i den tyska filoso-fiska debatten. Gustavson menar att försöket att överskrida Rickert är lovvärt, men kommer på den punkten med kritik. Landquist lyckas inte med det han förutsätter sig, han förblir inom Rickerts sfär och förblir därmed också irrationalist. Gustavson motiverar det inte nämnvärt men hänvisar till Vitalis Norström och Fichte. [323] För att bättre förstå hans position måste vi gå till hans bok Omkring det moderna kulturproblemet.
John Gustavson målar i ett kapitel om John Landquist, ''En nutida svensk historiefilosof'', upp en bild av den moderna kulturen som han menar genomgår en djup kris. Denna kris har drabbat nykantianismen och dess uppdelning av verkligheten ''i en full-komligt amorf massa - innehållet - och en abstrakt, tom formvärld.'' [324] Verklighetens utveckling har sprängt de gamla systemen, innehållet pockar på. Mot detta har en ny livsfilosofi vuxit fram som tar sin utgångspunkt i livet. [325] Gustavson menar att det är en monistisk filosofi som hämtar sina utgångspunkter från innehållet istället för formen. För denna inriktning är Landquist en fullödig representant.
Gustavson håller med Landquist att historien inte konstitueras av några trans-cendentella principer utan av materialet - historien - självt. Men sedan vill han inte följa längre. Landquist faller nämligen i en psykologiserande fälla, enligt Gustavson. [326] Landquist gör enligt honom två fel. För det första utgår han från att den historiska verk-ligheten och de histo-riska begreppen fullkomligt sammanfaller, han är en naiv realist. För det andra förankrar han all kunskap och värdesättning inom den psyko-logiska värl-den. [327] Genom individualiseringen av kunskapen och den naiva realismen menar Gustavson att Landquist når en position där han förnekar helhetsbe-grepp som feodalism med mera. Men framför allt missar han de andliga menings- och värdehelheterna. ''Ett överindividuellt andligt liv förmår han ej att räkna med.'' [328] John Gustavson vill helt en-kelt undvika den relativism som ligger implicit i Landquists filosofi: ''Genom att full-ständigt förankra vär-dena inom det psykiskas sfär gör man dem med nödvändighet del-aktiga av det blott psy-kologiskas subjektivitet, tillfällighet, relativitet och pro-blema-tisk-het.'' [329]
John Landquists filosofi gör därför att innehållet blir lika amorft som hos ny-kantianerna, menar han. Eftersom han gör den relativa psykolo-giska kunskapen absolut leder Landquists filosofi till en panteism där alla skillnader suddas ut. [330]
Men vad sätter Gustavson istället? Innehållet i världen menar Gustavson är vissa absolut giltiga värden. En ny livskänsla har brutit fram i och med Nietzsche som sprängt ''sig ur subjektivismens skuggvärld för att fatta posto i en värdenas objektiva värld.'' [331] Men det är inte en veten-skapens och rationalismens värld utan själva kultu-rens förutsättning. [332] Dessa värden är inte några historiska skapelser trots att de uppen-barar sig i historien, utan är överempiriska, och man kan enbart nå dem genom intuition och de har ingenting med det som normalt kallas kunskap att göra, de kan inte rationali-se-ras. Dessa tankar har framför allt förts fram av Vitalis Norström som menar att det är i känslan man omedelbart upple-ver de absoluta värdena. [333] Gustavsons filosofi är på flera sätt självmotsä-gande. Å ena sidan förnekar han kunskapens transcendens, å andra sidan hävdar han att värdena är just transcendenta. På den första punkten slår han följe med Landquist, den an-dra punkten skulle Landquist aldrig hålla med om. Gustavsons kritik är av intellektualis-men, av inriktningen på teoretisk kunskap, inte av något evigt och upphöjt. På sätt och vis närmar han sig därför B.E. och Pira i deras krav på en reli-giös verklighet som ligger bakom världen. Gustavsons filosofi är ett motgift mot den tillta-gande sekularise-ringen, Landquists däremot är ett försök att förstå den och skapa be-grepp som kunde fånga seku-lariseringen. Jämför man Gustavson och Landquist fram-står John Gustavsons filosofi som konservativ och John Landquists som radikal. Det är skillnader man såg då, och som vi bör sträva efter att se även i dag.
Enligt John Gustavson stod en ny tid för dörren, kapitalismen hade spelat ut sin roll och den nya livskänslan och de absoluta värdena skulle bilda en ny kultur. [334]
Erik Hedén trodde också på en ny samhällsordning, men den han slogs för var socialismen, vilket får honom att kritisera Landquist från ett helt annat perspektiv. I det här fallet framstår istället Landquist som den mer konservative.
Hedén är den oförsonligaste av samtliga recensenter. Visserligen påpekar han att det är en tankeväckande bok som är värd att lovorda och att det han kritiserar egentli-gen är den rörelse som Landquist är en del av - ja, han går så långt att han skriver att Landquist är en så sansad person att han kan hantera dessa idéer men att de blir far-liga för mer tankesvaga - men egentligen är han ute efter fundamenten till Landquists filosofi. [335]
Framför allt vill Hedén göra upp med den idealism som han anser behärska Sverige. Till detta kopplar han tre saker: Först och främst vill han försvara naturveten-skapen och den klassiska logiken mot dess vedersa-kare, för det andra - vilket är kopplat till det förra - vill han försvara allmänbegreppen som en väg till kunskap, eller egentli-gen som det enda sättet att kontrollera kunskapen, och för det tredje vill han göra upp med det tyska inflytandet i Sverige och bergsonianismen.
Den spekulativa tyska filosofin har sitt grepp om Sverige, anser han, och be-klagar att även frisinnade svenskar har givit vika för tyskeriet. Hedén menar att en stark riktning inom filosofin - till vilken hör ett antal onämda tyskar och Bergson - strävar bort från den klassiska logiken och dess sanningsbegrepp. Eftersom detta sanningsbe-grepp ligger bakom all naturvetenskap, enligt Hedén, så är det också en attack på den.
''Har då naturforskningen gjort bankrutt i våra dagar?'', undrar han och sva-rar i samma andetag: ''Tvärtom, den har aldrig vunnit så ly-sande resultat.'' Det är det som är problemet för idealisterna påpekar han. Naturvetenskapen har nämligen förkla-rat ''människan för ett naturväsen bland andra sådana'' och det klarar inte den dröm-mande idealisten. Istället konstruerar hon en skön sfär som står bortom naturvetenska-pen och natur-lagarnas värld. Men eftersom man sagt adjö till det klassiska sanningsbe-greppet finns det inte någon möjlighet att kontrollera dessa resultat, därför är de inget annat än fantasier. [336]
''Individualitetens väsen är lika oåtkommlig för oss på naturens område som på själens'', skriver Hedén och menar att Landquists starka boskillnad mellan ting och människor inte håller. Naturvetenskapens be-grepp lyckas heller aldrig fastställa alla de individuella egenskaper ting äger. Man kan inte begära den förmågan av kunskapen som handlar om det allmänna. Antingen kan intuitionen jämställas med intelligensen, och då tvingas man använda allmänbegreppen eller så hamnar man i mystiken.
Varför är då denna mystik så farlig? Hedén gör en poäng av talet om indivi-duella historiska begrepp som får politiska konsekvenser:
Begär man exempel på sådana begrepp, får man bl. a. till svar: `begreppet Goethe`. [...] Ah, frågar man, är då varje människa ett be-grepp? Räknade t. ex. Göteborgs stad 205.944 begrepp vid årskiftet? Men nej, så är icke meningen. Hamnarbetaren Pettersson och kontors-biträdet Lundström skola ej smickra sig med att gå omkring som le-vande begrepp. Det är blott de stora männen som äro begrepp [...].Bakom vilar en elitism - vem ska avgöra vilka som är de stora och varför? Idealismen skönmålar verkligheten, menar Hedén, den får den att se bättre ut än vad den verkligen är. Den får det att se ut som om rättvisa och frihet finns. ''Men denna billiga op-timism är just vad tiden icke tåla. Skola vi komma ur det rådande eländet, måste vi först våga se eländet i ögonen.'' [337]
Landquist vet vem han debatterar med, och hans svar är helt in-riktat på de politiska dimensionerna. John Landquist tar också avstånd från det tyska och kastar till-baks Hedéns kritik av Bergson: ''Med förfäran skulle dr Hedén genkänna sina argument mot Bergson i tyska patrioters kritiker av den franska filosofin under kriget.'' Genomgående i sin bok me-nar Landquist är en kritik av ''det ledande tyska filosofiska tänkandet'' och dessutom är han ju sedan gammalt kritisk mot kantianismen.
Istället vill Landquist placera in sig i en fransk filosofisk tradition från Descartes till Bergson och menar att denna framför allt handlar om en intuitionistisk fri-hetslära, som han arbetat vidare på. Den mänskliga gemenskapen byggs, enligt Landquist, upp av fria individer som igenkänner varandra i sin individualiet.
Uppbrottet med allmänbegreppen bli därför till en förutsättning för friheten enligt Landquist: ''Alla autokrater fram till tsarismen och bolsjevismen ha hyllat denna den klassiska logikens uppfattningen om det individuellas värdelöshet i sig självt och som föremål för kunskap.'' Hedén har missuppfattat vad befrielse är och vad socialde-mokratin står för, menar Landquist, och implicit att det i Hedéns tänkande ligger aukto-ri-tära drag.
Landquist gör något mycket överraskande, som jag inte har sett någon an-nanstans hos honom, han anlägger sitt pespektiv på socialdemo-kratins kamp. De flesta människor är alienerade, de är endast allmänbe-grepp och målet för socialdemokratin är att ''lyfta proletären upp till värde som individualitet i sig själv'', skriver Landquist. ''Socialdemokratins kamp är från logisk synpunkt just en kamp till förmån för det indi-vi-duella historiska begreppet gentemot individens förfall till ett allmänbegrepp i upp-fatt-ningen.'' Hans elitistisk färgade filosofi har givit vika för synen att alla människor bör ha möjligheten att utveckla sin individualitet. Dessutom är svaret ett sätt att slåss på Hedéns egen plan-halva. [338]
''Intellektualismen, tron på den antika logiken, vågar jag kalla den franska fi-losofins klassiska tradition. Mot den vänder sig medvetet Bergson'', svarar Hedén och undviker den politiska frågan om friheten. Kunskapen får vi via erfarenheten, den ome-delbara åskådningen, påtalar han. Men det förnämligaste sättet att kontrollera kunska-pen på är och för-blir det logiska tänkandet.
Hedén väjer för möjligheten till godtycke, och godtycke är just vad idealis-men leder till. Det finns bara två vägar upprepar han på nytt inför det hårda faktum som natur-lagarna ställer: att godta dem och göra det bästa av situationen eller att idealistiskt drömma bort naturlagarna. Det sista har Bergson valt att göra och denna farliga fälla är det nära att Landquist faller i. [339] Vi kan förstå hans starka betoning av kontrollen av kun-skapen om vi går tillbaka till ett par tidigare artiklar i vilka han skri-ver om Böök och Landquist. Den som Hedén egentligen är ute efter är Böök, om vilken han skriver:
Hans skrivsätt speglar ock vår tids ledande egenskap: viljan. I all sin självupp-tagenhet har han ett mål, som han ärligt slåss för. Målet är inte precis högt [...] klassväldets bibehållande. [340]Och bakom betoningen av viljan tycks alltid Bergson spöka. Hedén förklarar här med utmärkt tydlighet varför han inte tål Bergson och varför denne inte kan räknas in i en fri-hetlig filosofi:
Nu är emellertid Bergsons predikan om människans upphöjdhet över natur-lagarna och om en särskild, upphöjd, okontrollerbar kunskaps-förmåga en ut-märkt grundval för unghögertron på den utvalda, kultur-bärande överklassens rätt att utan kontroll eller allmän lag förfoga över underklassen. [341]Hedéns vilja att kunna kontrollera kunskapen visar sig ha sin grund i viljan att begränsa den starkes rätt och är ett försvar för den rättvisa lagen.
Uppsalafilosoferna behövde inte bry sina huvuden med Landquist, han hade ju inga pre-tantioner på en universitetsstol - de höll helt enkelt till i olika världar. Men så för-blev det inte, världarna skulle på nytt stöta ihop och rabaldret runt Filososfiska essayer och Viljan få sin fortsättning.
1927 seglade nämligen en filosofisk strid upp på den svenska parnassen. Hans Larsson lämnade sin professur i teoretisk filosofi i Lund och ansökningsgången kom att bli mycket hård. Svante Nordin har ingående beskrivit det avancerade intrigspel som uppsalafilosoferna an-vände för att få sin kandidat Einar Tegen tillsatt. I striden kom kraftiga motsättningar mellan lundafilososfin och Uppsalaskolan, men lun-dafiloso-fin fick respit genom att Alf Nyman gick segrande ur striden. [342]
John Landquist var en av de sökande. [343] Något han enligt sig själv gjorde mest som förströelse, vilket kanske kan betvivlas. [344] De två sak-kunniga från Lund, Hans Larsson och Efraim Liljequist, kompetensförkla-rade Landquist, men satte honom inte i första rummet. Arvid Grotenfelt, en finsk filosof, kompetensförklarade även han Landquist och satte honom som 3:e kandidat. De båda uppsalafilosoferna Axel Hägerström och Adolf Phalén inkompetensförklarade däremot Landquist. De ansåg att han brast i sin penetrering och fixering av begreppen, samt att hans teorier var lud-diga och osammanhängande. [345]
Tillsättningen gav upphov till en mängd klago- och stridsskrif-ter. [346] En av dessa hette Uppsalafilosofin och sanningen och bakom den låg Landquist. I den attack-erar han Hägerströms och Phaléns filosoferande, framför allt Phalén går han hårt åt. Pamfletten utmynnar i en rasande kri-tik av Uppsalaskolan som helhet och som feno-men. Landquist menar att den som filosofiskolan är ytterligt dogmatisk och därmed ofiloso-fisk eftersom den förskjuter allt annat tänkande än sitt eget. Han varnar för dess makt-lystnad och siar, att om uppsalafilosofin genom sakkunnighets-institutionen lyckas be-sätta alla fi-losofiska stolar kommer det svenska filosofiska klimatet att förtvina. [347] ''Från universite-ten komma däremot att strömma unga rader av uppstyltade, av en kvasi-logisk vrede be-satta Erasmus Montanusar, som varhelst de få tillfälle, [...] skola förkunna sin antimeta-fysiska abrakadabra''. [348]
Pamfletten var mycket polemisk och Nordin menar att dess slagkraftighet gjorde intryck på många. [349] Marc-Wogau går så långt att han hävdar att den lämnat ma-te-rial till de flesta senare angrepp som upp-salafilosofin utsattes för. [350]
Många av formuleringarna, både hos Landquist och hans mot-ståndare känns igen från de tidigare mötena. Uppsalafilosoferna ser ingen filosof i Landquist, han har inte på universitetet att göra - det kunde de råda över, det var där de hade sin makt. Men Landquist besatt en helt annan position nu som ledande kulturskribent - hans åsikter hade tyngd och fick ge-nomslag. Striden runt professuren tycks ha väckt Landquists strids-vilja mot uppsaliensarna, ty varje nytt tillfälle till kritik tog han beredvilligt tag i.
När Allen Vannérus gav ut en bok om Axel Hägerström var Landquist inte sen att dra ut på korståg och det är nu som termen värdenihi-lism fotas om Hägerströms filosofi. Landquist varnar för uppsalafiloso-fins kulturnedbrytande konse-kvenser - den rationaliserar sönder och slänger på sophögen det som håller ihop samhäl-let, det som är dess kärna, värdena. [351]
1933 kom ytterligare ett tillfälle att slipa värjorna. Svante Bohman - en av Hägerströms lärjungar - la fram en avhandling som trängde in på de uppburna litteratur-historikernas område. Utifrån den Uppsalienska metoden visade han att Esaias Tegnér inte alls var så på-verkad av Kant och Fichte som både Albert Nilsson och Fredrik Böök hävdat i sin Tegnérforskning. Istället menade Bohman att Tegnér prä-glades av ''det na-turliga medvetandet''. Det naturliga medvetandet var en term som upp-salafilosoferna an-vände när de ville påvisa fördomar. Det naturliga medvetandet är inte genomtänkt och fullt av motsägelser och myter, menade de, och om det skulle ställas mot en strikt tanke skulle det falla platt till marken. Tegnér skulle alltså vara oövertänkt och det hög-sta i hans dikt påverkat av något slags allmänt och luddigt vetande. [352]
Fredrik Böök rasade i två artiklar i Svenska Dagbladet och at-tackerade Bohmans avhandling, men framför allt uppsalafilosofin som hel-het. Det enligt honom barbariska resultatet menade han var ett direkt resultat av den filosofiska metoden, vil-ket skulle visa på dess undermålighet. Här ska stämmas i bäcken, tafsa inte på vårt om-råde - Böök vill att avhandlingen underkänns.
Även Landquist trädde in på scenen, denna gång från en bättre position än nå-gonsin, som chefredaktör för kultur och politik på Aftonbladet, och avlossade en kraftfull salva i artikel ''Den pekoralistiska doktorsavhandlingen''. Landquist menade att Bohman dömde ut Tegnér därför att denna inte filosoferade enligt Uppsalaskolans krav, ett grepp som historikern Landquist inte kunde känna annat än vämjelse inför. Historikern ska förstå, även det olikartade, inte döma. [353]
Bööks och Landquists angrepp blev inte obesvarade. De yngre filo-soferna Anders Wedberg och Stig Hadenius besvarade kritiken, men menade att Uppsalaskolan inte kunde ses som en enhetlig åskådning. Alla de-lade inte Hägerströms höga uppskatt-ning av avhandlingen, meddelade de. Dock, filosofin är en värderingsfri vetenskap och ''diktarfilosofer'' bör inte hymlas med. [354]
Detta Landquist sista möte med den ursprungliga uppsalafilosofin kan väl sä-gas sluta 0-0. Uppsalafilosofins intrång på de stora och firade litteraturhistoriker-nas om-råde lyckades de slå tillbaka. Ingen för-sökte sig på det igen. Man lyckades rädda sin egen genre och mota tillbaka filosoferna till deras eget fack. [355] Kanske kan man säga att någon slag ohelig fred slöts: ni gör vad ni gör och vi gör vad vi gör. Den littera-turhisto-riska in-riktning som de tre humanisterna stod för kördes däremot över av den kompara-tiva och empiristiska litteraturvetenskap som blivit allt större inom uni-versitetet. Uppsalafilosofin tog sin hämnd bakvägen, men mest ge-nom att Bööks och Nilssons po-sitioner helt enkelt blivit omoderna. [356]
Mitt under rådande strid - om man nu kan kalla det så, det rörde sig ju trots allt om en period på sex år - fyllde John Landquist 50 år. Som vanligt med uppmärksammade per-soner gav det upphov till några artiklar. På sätt och vis kan artiklarna ses som uppsu-meringar av Landquist gärning. Han kom visser-ligen att verka ytterligare i många år, ja, 1935 blev han professor i psykologi i Lund, och han var säkert en betydelsefull kultur-skribent med ålderns och erfarenhetens rätt. Men han var inte längre en ledande person - hans filosofi gick i graven när den verkliga offensiven inleddes för det nya Sverige under 30-talet.
Kanske säger inte den här typen av artiklar så mycket om vilken ställning en person har - det är ju trots allt hyllningsartiklar. Jag tror ändå det kan ha sitt värde att se hur tongångarna går och vilken aspekt man väljer att betona. Att Landquist är en bety-del-sefull person i det svenska kulturlivet ifrågasätter ingen av skribenterna. Olle Holmbergs ord tycks gälla: ''Landquists ära och värde äro icke bestridda, och hans posi-tion i vår nu-tida kultur är så stark den behöver vara.'' [357]
Nästan överraskande är det Landquists filosofiska sida som be-tonas även fast han för den stora publiken mest var känd som litteratur-kritiker. Tre av de fyra skri-ben-terna tycker dessutom att detta bör belönas på något vis, med en lärostol vid något uni-versitet eller genom att väljas in i Svenska Akademien. [358]
Ivar Pauli däremot anser att Landquist gjort sin förnämsta insats ''som litte-ra-turhistoriker och litterär essayist''. Han har ''mer än en gång sagt rätta ordet i rätta ögon-blicket'' skriver Pauli, men tvekar lite när han beskriver Landquists position. Han är både frisinnad och konservativ. Pauli anar något religiöst hos Landquist, en pietet för hävd-vunna ideal och traditioner. Därför, menar Pauli, kan Landquist trots sitt frisinne och sin djärvhet känna sig hemmastadd i en politisk högermiljö. [359]
Något liknande påpekar också C. Björkman som hyllar Landquists indivi-dualistiska filosofi och inriktning på de stora männen. Han menar att han i sin libera-lism också har känsla för de högre värdena. ''Den gamle liberalen John Landquist är nämligen i grund och botten en god borgare, ty han vet att människoslivet fordrar ord-ning och hög disciplin, och han vet att disciplinen liksom värdigheten är hälsans tukt''. Landquist är ingen radikal, han hör hemma i de sansades läger.
Björkman påtalar att Landquists författarskap har en filosofisk motivering och att han - trots att han ''blev Bergsons förste och främste profet här i landet'' - har en allde-les egen filosofisk hållning som bottnar i hans egna upplevelser. I akademin hör han hemma!, avslutar Björkman sin artikel. [360]
Olle Holmbergs artikel är inget annat än ett lovtal över Landquists person: som litteraturhistoriker tillhör han de främsta i svensk historia och som filosof är han en av de betydelsefullaste i samti-den. Men kanske kommer han ändå sanningen nära när han skriver att Landquist är ''den ende för en större grupp av läsare verksamme filoso-fen i sin generation.'' Det är inte som filosof av facket han fått betydelse utan genom sin inverkan på en generation av författare. ''Han framlade en filo-sofi som kunde ha prak-tiskt intresse även för romanförfattare: en realis-tisk, optimistisk, i viss mån aktivistisk filosofi, som genom tro på li-vet gjorde livsskildring legitim.'' Holmberg menar tiotalis-terna, de förfat-tare ''som nu bildar kärncellen i svensk kultur''. [361]
Ser vi tillbaks på mottagandet av första boken kan vi konstatera en sak. De re-censenter som i Landquist såg ett författarämne och som ansåg att det var en verk-samhet han borde ägna sig åt istället för filosofin fick delvis rätt. Han utmanade aldrig universi-tetsfilosofin och hade ingen som helst inverkan på den, han blev istället en för-fattarnas filosof, det var där han hade sin betydelse. Om Landquist i Sverige delvis var unik i den rollen så var han det inte ur ett internationellt perspektiv. I samband med att filosofin specialiserades och blev allt mer svårtillgäng-lig togs klassiska filosofiska frå-gor om det goda livet över av konstnärer och författare - livets filosofi blev en ''ren'' kulturangelä-genhet. [362]
Hans Larssons artikel är i det här sammanhanget den intressantaste. Larsson var ju själv filosof och dessutom tillsammans med Landquist och Hägerström en av de mest inflytelserika. [363] Visserligen hade han kanske större frihet att skriva om Landquist nu när han inte längre var professor. Hans Larssons artikel kan utan tvekan ses som ett sen-kommet inlägg i de infekterade striderna om vem som skulle efterträda honom.
Både Hägerstöm och Phalén inkompetensförklarade ju Landquist och me-nade att Människokunskap var ett sammelsurium av osammanhängande och ologiska tan-kar. Larsson menar istället att just den boken är ett vik-tigt inlägg i den filosofiska debat-ten. ''Lyckligtvis har man i våra dagar mer öga för att vetenskapligheten har många former, vardera med sin för-tjänst - och sin begränsning.'' Eftersom Landquist har en äkta filoso-fisk läggning borde han ha fått en plats inom universitetet, menar han.
Hans Larsson finner något i Landquists filosofi som tilltalar ho-nom, även om den inte överensstämmer med hans egen filosofi. Men vad? Jo, Landquist är en konkret filosof, han lyckas införa ett konkret material i de abstrakta filosofiska katego-rierna, vilket får dem att leva.
Han menar att själva kardinalpunkten i Landquists filosofi och speciellt i hans utläggningar om tiden handlar om livets mening, ''och det är just förtjänsten hos alla John Landquists skrifter att de få en att känna detta samanhang.'' Och bakom denna strä-van att finna tillbaka till den eviga livskänslan anar Larsson en religiös drivkraft, en driv-kraft som Landquist skulle ha haft även om han aldrig stött på Bergson.
Visserligen är han djupt influerad av Bergson, fortsätter Larsson, men han blir aldrig lika flytande, lika fångad i det eviga livsflödet som Bergson, ty Landquist har en dimension som denne saknar, historien och det beständiga. ''Till och med när han just talar om det ständigt nya, ligger beständighetstanken under.'' Beständighetstanken får en-ligt Larsson just sin betydelse i att den handlar om meningen med livet. Beständigheten gör enligt Landquist att människan kan utvecklas, att hon kan bli en per-sonlighet. Beständigheten får därför en etiskt betydelse hos Landquist, menar han. På den punkten skiljer han sig som mest från Bergson, men det är också den som Hans Larsson uppskat-tar mest. [364]
På sätt och vis är Larssons artikel något av en historiens ironi. Han uppmärk-sammar Landquists filosofi just när klockan börjat klämta för den. Hans Larssons egen filosofiska gärning började sitt förfall vid samma tidpunkt, även fast den fick konst-gjord andning genom Alf Nyman. Varken den eller Landquists filosofi låg längre i takt med realiteterna. Den idealistiskt färgade humanism, som både Larsson och Landquist stod för, och det bildningsbegrepp som hörde samman därmed dog ut i och med att det so-cialdemo-kratiska Sverige växate sig allt starkare under 30-talet. Där passade Hägerstöms ratio-nalism bättre. Snarare tillhörde Landquist och Larsson den småborger-liga period som man kan säga att tio- och tjugotalet utgjorde.
Lå oss avsluta med Larssons hyllningsord till Landquist och den typ av filo-sofi han stod för och som Larsson själv kunde känna igen sig i. Det är den döende sva-nens sång:
Forskare av Landquists typ ha sin styrka mindre i oangripbarheten än i rike-domen av tankar; mindre i begreppens än i åskådningarnas klarhet, mindre i bevisandet än i påvisandet.Det är ord en uppsalafilosof eller analytisk filosof aldrig skulle skriva un-der. Det var de som tog makten vid universiteten, därför har vi också vetat så lite om John Landquists filosofi, trots att den en gång var betydelse-full. Så skrivs en vinnarnas historia.