Det är utan tvekan så att det är svårt att placera in Landquist i något fack. Var han kon-servativ eller radikal till exempel? Socialist var han inte, men innebär det att han per definition var konservativ? Det tror inte jag.
Hans filosofi innehåller element som pekar åt flera håll. Å ena sidan finns drag vi kan kalla kulturkonservativa. Han hyste en stark pietet för det förflutna och ta-lade li-vet ut om vissa höga värden som fanns i samhället och som människan borde följa. Han beundrade också mycket de ''stora männen'', men inte det moderna samhäl-lets, som politiker och företagsledare, utan adeln och militä-rer. Ska man dra en konsekvens av detta så älskade Landquist de som han på något sätt tyckte inkarnerade nationen, det allmänna, medan han tyckte betydligt mindre om särin-tressena. Dessutom visar han, framför allt i Filosofiska essayer, en fru-stration inför det moderna samhället, den linjära tiden, maskinerna, naturvetenskapen. Någonting har gått förlorat, tycks han mena.
Samtidigt ansåg han sig själv vara liberal och utvecklade en filosofi som ställde människan och individen i centrum. Varje kollektivistisk filosofi, såväl marxis-men som konservativa filosofier om samhället som en organism, avfärdade han med av-sky. I cen-trum av hans filosofi står också begreppet utveckling - ingenting förblir vad det är, me-nar Landquist, allt förändras, gamla förhållanden går under och nya upp-står. Men den utveckling han tror på, åtminstone i sin filosofi, är inte en materiell, utan en andlig. Det är värdena som utvecklas, menar Landquist. I egentlig mening är det väl bara de enstaka individerna som utvecklas, som blir personligheter, men dessa in-divider ger upphov till värden som sedan kan få allmän betydelse. I sin senare filosofi har han delvis lämnat individcentreringen och menar att ett jag först konstitueras i en ge-menskap, att man först inför ett du kan uppfatta sig själv som ett jag. Man kan säga att detta tyder på att Landquist gått i en mer konservativ riktning, men det behöver inte betyda det. Till ex-empel Sartre menar i sin filosofi att medvetandet om det egna jagets ansvar först upp-står i mötet med en annans blick. Förmodligen kan man säga att Landquists filosofiska utveckling är en utveckling inom ett existentialistiskt program, som senare också kom att genomföras på olika sätt av våra stora existensfilosofer. Varför inte jämföra med Husserls livsvärldsbegrepp?
Ser vi på Landquists gärning i den litterära världen framträder också denna dub-belhet. Han var nära lierad med Stockholmsnovelisterna, eller tiotalisterna, och propa-ge-rade för en borgerlig, verklighetstillvänd prosa. Det viktiga i litteraturen var, enligt Landquist, inte det estetiska, inte konsten för konstens skull, utan hur väl den lyckades skildra livet. Litteraturen skulle skildra människan i hennes konkreta tillvaro, hur hon re-agerade och agerade inför olika existentiella situationer, vilka val hon gjorde, vilken mo-ralisk halt hon visade upp, och sist men inte minst hur hon behandlade sin möjliga frihet. Utan tvekan gick Landquist i spetsen för den tidens moderna prosa.
I Strindbergsfejden valde han Strindbergs sida och därigenom hade han också på många sätt valt sida även i sin framtida gärning. Strindbergsfejden fungerade ju som den tidens litterära och politiska vattendelare. Under hela sitt liv beundrade han och skrev om Strindberg (första artikeln om Strinberg publicerade han 1905 och sista 1973) - han var en av vår tids största Strindbergskännare. Men när han på ålderns höst blev tillfrågad om vilka författare han beundrade mest svarade han att Strinberg var den stör-ste prosaförfat-taren och att Heidenstam var den störste poeten. [365] Heidenstam? För oss kanske det inte lå-ter så märkligt, men hade man varit med i Strindbergsfejden och tagit ställning, så innebar det att man uppskattade antingen Strindberg eller Heidenstam. Jag tror inte att det främst handlar om att Landquist på ålderns höst kunde vara generös, det pekar snarare in i hjärtat av hans ambivalens. Året innan fejden hade han skrivit en bok om Heidenstam och under den brinnande striden höll Landquist fast vid att den hand-lade om sak och inte person, man kunde tycka att Strindberg hade rätt utan att tycka illa om Heidenstam. Precis som i sin filosofiska och politiska hållning stod Landquistt mitt-emellan även i den litterära. För att ta två kända namn, som var eller hade varit Landquist vänner, stod Landquist mittemellan den kon-servative Fredrik Böök och den radikale Erik Hedén. Med båda hade han kontroverser, han kritiserade båda men fick också motta kritik, men om det ställdes på sin spets så valde han sida, och den sida han valde var Hedéns - de båda kämpade till exempel intensivt tillsammans för att Böök inte skulle få sin professur i litteraturhistoria. Ändå är det så att han låg mycket närmare Böök än Hedén, vad gäller den filosofiska grundsynen.
Kanske är det just ordet ''mittemellan'' som karaktäriserar Landquist. Han hade vänt sig bort från den äldre prosan, men i ett större perspektiv - och det handlar inte om så många år - framstår han som en klassisist. Modernismen förstod sig Landquist aldrig på. Redan 1914 stod det klart för de nyare författarna, då han med stora åthävor gick åt den unge Pär Lagerquist. [366] I början av 30-talet framstår Landquist som en representant för en konservativ och föråldrad prosa utan kontakt med den nya litteraturen. [367] Landquist förstod till exempel heller inte Astrid Lindgrens eller Ingmar Bergmans stor-het - ''Det sjunde in-seglet'' tyckte han var misslyckad eftersom smultronen var overkligt stora. [368] Det är alltså inte bara så att han intog en mellanposition under den tid som här skildrats, han intar - tillsammans med många andra - också en position mellan det gamla och det nya Sverige. Kanske kan det förklara många av hans för oss ambivalenta åsikter.
Men vad kan det här betyda? När Landquist började på universitetet och när han gjorde sin debut som skribent och författare rådde i Sverige en slags sekelskiftsde-ka-dens inom litteraturen, som bedrevs enligt 90-talets estetiska program. Den uttråkade och belevade dandyn var mode och författarna poserade i svårmod och pessimism. Jag tror man kan säga att starka romantiska strömningar härskade i Sverige.
Varför Landquist valde att göra upp med detta och söka sig till en mer opti-mistisk världsåskådning vågar jag inte svara på. Men att det hänger samman med en större utveckling och de konvulsioner Sverige genomgick tror jag står utom tvivel. Den verkliga moderniserings- och industrialiseringsfasen började i Sverige under 1890-talet. Det var tider för drivkraftiga individer, förhoppningar började knytas till framtiden, sa-ker och ting förändras och det gällde att hoppa på tåget om man skulle vara med och påverka framtiden. Det första decenniet av 1900-talet fanns också en enormt stor kull av ungdomar som fötts under 80-talet. Det blev vanligt att man hyllade undomen som något speciellt, de hade kanske ett alldeles eget uppdrag att fylla, inte bara att som tidi-gare fylla de platser som stod till förfogande.
Landquist verkade mitt uppe i det här och i centrum av hans filosofi kommer ett drag i tiden till uttryck - viljan. Nu gällde det att vilja, att stå på sig. Vad skulle han an-nars välja? Det gamla byråkratiska Sverige gick under, de olika barriärerna mellan klas-ser och grupper började sakta luckras upp. Det var inte längre så självklart att låg ställning i samhället automatiskt innebar att man förblev där, inte heller var det så självklart att ärvda anor och positioner i framtiden skulle visa sig vara de viktigaste. Det var individens tid. Och om man valt bort det patriarkala, men ändå inte kände hemhö-righet inom arbetarrörelsen kvarstod inte någon kollektiv hemort. Vad kunde man då göra annat än att hylla utveckling och vilja i allmänhet, någon konkret ort där man kunde verka fanns ju inte för dessa personer.
Ändå stämmer inte bilden helt. Man kunde ju rimligen också välja att hylla vetenskapen, den ekonomiska verksamheten och ändå tro på individen och viljan. Varför har Landquists filosofi så många romantiska drag? Lämnade han aldrig det gamla? Är hyllandet av utvecklingen och den realistiska romanen bara utanverk?
Även här pekar kanske Landquists position in i centrum av tidens konvulsio-ner och möjliga val. Sigfrid Siwertz har beskrivit den unkna stämning som unga studen-ter upplevde vid universitet, hur den filosofi som bedrevs där allt mer hade fjärmat sig från samhället och den allmänna kulturdebatten. [369] Gamle Boström hade, trots sin ra-tio-na-lism, ändå spelat en roll utanför seminarielokalerna, men Burmans nykantianskt fär-gade boströmianism hade inga sådana pretantioner. Man kan säga att filosofiprofes-sio-nen vänt sig inåt, och gjort sin egen sanning till den enda intressanta.
Hur upplevde en ung student detta, en ung student som hade insupit sekel-skif-tets litterära och kulturella stämningar? Landquist poängterade gång efter annan att något hade skett, att man levde i en ny tid, som krävde nya begrepp och ett nytt sätt att filoso-fera för att man skulle kunna förstå samtiden. För honom var inte kraven på ex-akthet, på naturve-ten-skaplig relevans, viktigt. Det enda viktiga var att finna en världs-åskådning med vilken man kunde förstå och leva i den moderna världen. Just i den am-bitionen var han kanske omo-dern, han tänkte sig att man kunde skapa en fullständig världsåskådning, en som kunde förklara själva grunden i tillvaron, i en värld som just gick mot fragmentering och specia-lisering. Men samtidigt, och där finns en fälla för oss som tittar tillbaka med hela den naturvetenskapliga utvecklingen och dominansen i ryg-gen, låg Landquist rätt i tiden, han fångade upp något som många av hans generations-kamrater kände, och om-satte det i en livsfilosofi.
Livet hade börjat träda fram bakom 1800-talets officiösa fasad. Men det blommade inte riktigt ut. Någonting annat kom i stället för det rigida århundrade som hade klarats av, tekniken, larmet - ja allt vad vi förknippar med det moderna. Den unga ge-nerationen levde i ett glapp mellan två tider. Samtidigt som man ville titta framåt med klara ögon fanns en brustenhet hela tiden närvarande, något höll på att gå förlorat. Denna känsla av förlust omsattes i en livsfilosofi där man försökte ta sig förbi det me-kaniska samhälle som man tyckte var på väg att växa fram. Men vägen gick inte över social kamp, utan genom att i tillvaron själv hitta en plats där man påstod att det natur-liga och au-tentiska fanns kvar, nämligen i livet. Ja, på många sätt blev livet och de olika livsfilosofierna en sorts förlängning av religionen, eller kanske ett religöst behov, i en allt mer sekulariserad värld.
Jag tror att man utifrån dessa tankegångar lättare kan förstå Landquist och hans betydelse. Det ironiska, inte för oss men för Landquist, är däre-mot att sett ur ett större perspektiv så var Landquists filosofiska position len del i den professionalise-ringsprocess som de olika universitetsdiciplinerna genomgick. Genom att så hårt profi-lera sig själv kom han under en tid skapa ett eget ut-rymme för sin typ av filosoferande, och underbyggde därigenom boskillnaden mellan fackfilosofi och den kultur- och för-fattarfilosofi han själv lanserade. Under ett tjugotal år fungerade hans filosofi som ett varumärke på en ny professionell marknad, de fria skri-benternas. Jag tror man kan säga att när det kom till hans konfrontation med Uppsa-lasko-lan i slutet av 20-talet och i bör-jan av 30-talet så var den boskillnaden redan klar, socialt accepterad, men däremot den filosofi Landquist levt av på väg att försvinna. Det fanns nya varianter som passade ti-dens krav bättre.
Ur filosofiskt perspektiv bör man givetvis jämföra Landquists filosofi med Uppsalaskolans, ja, överhuvud närma sig den som en filosofi bland andra som kunkure-rar om logik, rimlighet och sanning, men ur ett idéhistoriskt perspektiv fyller de olika funktioner och för att ge Landquist rättvisa bör han ses i det sammanhang han verkligen hörde hemma, ja, som han faktiskt var med och skapade. Jag hoppas att jag åtminstone lyckats antyda det här, och eventuellt lagt en grund som går att arbeta vidare från.