3. Palmes väg till politiken - ett femtiotal

3.1 PALME MÖTER SOCIALISMEN - OCH ERLANDER

Hur kom det sig egentligen att denne yngling från öfvre Östermalm anställdes av Tage Erlander? En ung jurist som precis påbörjat sin tjänstemannakarriär inom försvarsmakten efter några år som aktiv i det opolitiska Svenska Studentförbundet och med ringa erfarenheter från arbetarrörelsen i allmänhet och partiarbete i synnerhet.

Frågan förföljde Palme genom hela hans politiska liv; den har fått rader av skribenter att betvivla hans äkta engagemang. Var det bara för karriärens skull? Hans nära medarbetare under åren vittnar unisont om Palmes äkta övertygelse. Men tvivlet har levt kvar.

Palme själv menade att han kom ''till socialismen genom en gradvis fortskridande process, grundad på studier och eftertanke''. ^[1] Han brukade ange tre viktiga upplevelser.

Den första inträffade våren 1947 då han åhörde en inflammerad skattepolitisk debatt mellan finansminister Ernst Wigforss, högerpartiets Jarl Hjalmarson och folkpartiets Elon Andersson. ''Jag tyckte Wigforss var oändligt överlägsen de andra i argumentationen, lätt, klar och genomtänkt i sina satser. Sedan var det inget snack om saken. Jag blev intresserad av politiken och fick sympati för de wigforsska linjerna''. ^[2]

Den andra fick han när han efter avslutade studier på Kenyon collage i Ohio luffade runt några månader i USA och Mexiko. ''Det var en upplevelse av en social verklighet som gav djupa intryck [...] den lärde mig framför allt en oerhörd mängd om mänsklig hänsyn och samlevnad och om den sociala strukturens inverkan på människor. Hur alla de har det som är utstötta i samhället. Jag tror jag aldrig kommer glömma intrycken från denna färd''. ^[3]

Den tredje - och kanske viktigaste - var intrycken från sommaren 1953 då han under ett par månader reste runt i Asien. ''Det var i Asien, som jag konkret fick uppleva vad kolonialismen innebar.'' ^[4]

Men det är Palmes egna ord och möjligen hans efterhandskonstruktion. Finns det inget mer konkret att ta på?

Vi vet att han hösten 1951 anslöt sig till Stockholms socialdemokratiska studentklubb. Redan 1948 skrev han dock två tidningsartiklar som spelat en stor roll i tolkningen av Palmes väg till socialdemokratin. Den ena en recension av en engelsk nyutgåva av Kommunistiska manifestet i Aftontidningen 20/12 1948, den andra en understreckare i Svenska Dagbladet om Norman Mailers bok De nakna och de döda 21/2 1949.

Om manifestet skriver Palme: ''Det är skrivet i en stil som i fråga om dramatisk intensitet, gnistrande klarhet och passionerad segerstämning inte kan lämna något övrigt att önska. Så har också manifestet blivit historiens främsta politiska stridsskift vars betydelse och inflytande ännu knappast kan överblickas. Tvärtom frapperas man vid en genomläsning av hur det ännu på ett sällsamt sätt synes handla om samtida problem.'' ^[5]

Palmes kritiker har främst tolkat detta som en anti-kommunistisk plädering med en erkänsla av manifestets historiska betydelse. Det är kanske inte så konstigt som det låter eftersom större delen av recensionen just är en anti-kommunistisk plädering. Av andra har den tolkats som ett belägg för Palmes socialistiska inriktning, inte sällan att det dock rör sig om amerikansk studentradikalism.

Artikeln om Mailers bok brukar ofta betecknats som en okritisk hyllning av de amerikanska idealen. Det är riktigt - om man inte studerar den noggrannare och sätter in den i sitt sammanhang. Problemet är att inget hittills gått tillräckligt noga till källorna.

Vi kan nu en gång för alla visa att Palme bör betraktas som socialdemokrat hösten 1948. Han skrev då också några ouppmärksammade analyser av det amerikanska valet för utrikespolitiska institutet, av vilka två publicerades, dels i den socialdemokratiska tidningen Aftontidningen, dels i fackförbundstidningen Virkesmätaren.

I Aftontidningen skriver han 1 november 1948: ''Genom sin magnetiska personlighet lyckades Franklin Rosevelt under sin livstid genomföra en progressiv lagstiftning på den sociala omvårdnadens och den statliga planeringens område. Milstolpar i denna utveckling utgjorde 1935 års Social Security Act.'' Nu är detta inget bevis för att han var just socialdemokrat. Att sluta upp bakom New Deal kunde också liberaler göra - om än mer ogärna. Men i fortsättningen på artikeln snävas det möjliga perspektivet in. ''Nu när Rosevelt är borta kommer de storfinansiella råttorna dansa på bordet. [...] Man kan vänta nya kontrollåtgärder mot arbetarrörelsen [...] socialpolitiken kommer att inskränkas [...] kraftiga skattesänkningar för de höga inkomstgrupperna.'' ^[6]

Poängen är här ''arbetarrörelsen''. Så uttrycker sig en socialdemokrat. Vad Palme tyckte sig se i valet 1948 var hur de små människorna och fackföreningarna för första gången i amerikansk politik engagerade sig i en valrörelse. I Virkesmätaren nr 4 1948 får det närmast profetisk kraft: ''Härmed kan inte nog framhållas vikten av att arbetarrörelsen för första gången gjorde ett definitivt politiskt ställningstagande. [...] Det betyder att arbetarna slutligen stigit till politiskt medvetande och inflytande.'' ^[7]

Vad Palme således tyckte sig se 1948 var hur USA radikaliserades. Med detta som bakgrund får en mening ur texten om Norman Mailer en helt annan lyster: ''miljoner farmare, studenter och arbetare, som i kraft av sin vitalitet för överskådlig tid framåt kommer att dominera och verka normgivande på de traditionellt kulturbärande skikten i ett desorienterat Västeuropa.'' ^[8]

Det är nog inte orimligt att tolka det som att det inte var konsumism och individualism Olof Palme såg, utan en medveten och samlad arbetarrörelse som mötte framtidens problem med kraft.

Ännu var det ett tag kvar till arbetet hos Tage Erlander. Våren 1949 kontaktades han av Sveriges Förenade Studentkårer (SFS) som undrade om han ville vara med och arbeta med internationella frågor. Därmed inleddes flera års resande i det krigshärjade Europa och även Asien. 1952 valdes han till ordförande i SFS. Någon fullständigt okänd figur var han således knappast, men som socialdemokrat var han inte känd i någon större krets.

Första gången Palme och Erlander träffas är i september 1951 under en tågresa. Palmes ressällskap är socialdemokraten Paul Björck och de stöter ihop med Erlander på tåget. Det hela slutar med en pyttipanna på restaurang Rosenbad. Detta möte minns inte Erlander.

Han daterade det i stället till våren 1953 när Olof Palme uppvaktade honom i egenskap av SFS:s ordförande. Men varför anställdes Palme som hans sekreterare till hösten?

Den ena historien om hur det gick till bygger på Erlander själv. I sitt sökande efter en sekreterare frågade han bland annat Ragnar Edenman - statssekreterare i ecklesiastikdepartementet - om han kände till några lämpliga kandidater. Denna föreslog då Olof Palme och Bo Särlvik. ''Edenman beskrev dem för mig som mycket intressanta personligheter och sedan anställde jag dem båda.'' ^[9]

Den andra historien berättas av en person som också kom att spela roll för Olof Palmes ideologiska utveckling, nämligen Assar Lindbäck (numer som bekant professor i nationalekonomi). ^[10] Denne har berättat att han våren 1953 för först gången mötte Olof Palme inför Studentriksdagen. Några månader senare stötte han ihop med Tage Erlander på en folkhögskola och Erlander ska enligt Lindbäck ha frågat den unge SSU-aren om han ville börja arbete som hans sekreterare. Linbäck avböjde eftersom han skulle göra militärtjänstgöring, men ska då, enligt egna ord, ha rekommenderat Olof Palme. Varpå Erlander fällde den klassiska kommentaren:

- Åh fan, är han socialdemokrat?.

Det kunde Linbäck intyga. I varje fall enligt Lindbäck själv, som menar att det är själklart att man minns om man fått en sådan förfrågan från statsministern. ^[11]

Helt korrekt är nu inte Lindbäcks minne, även om huvuddragen är riktigt. Assar Linbäck skrev nämligen ett brev till Erlander någon vecka efter händelsen, och brevet finns bevarat i Erlanders arkiv. I brevet framgår att Assar Linbeck aldrig fick något erbjudande att bli Erlanders sekreterare:

''Vid Socialdemokratiska studentförbundets pingstkonferens frågade du om jag har möjligheten att göra en undersökning om folkpartiets teori och politik under de senaste åren. Som du kanske minns, sade jag att jag var intresserad av uppdraget, men att jag troligen inte kan få någon tid till det på grund av min militärtjänstgöring vid I 8 i Uppsala, som jag fullgör till mars 1954. Enligt vad jag lovade följer här några namn på personer som borde vara lämpliga för jobbet.''

Sommaren 1953 var Palme inte möjlig att nå, han var ute och reste i Asien. Samma sommar anställdes Bo Särlvik - ordförande i socialdemokratiska studentklubben i Göteborg - som Erlanders sekreterare. Det bekräftar Erlanders historieskrivning. Det verkar också rimligt att en känd socialdemokrat fick arbetet.

Vi kommer kanske aldrig få reda på varför Erlander, trots att han redan skaffat sig en sekreterare, kontaktade Palme när denne kommit hem från sin resa. Den 20 september träffades de på Harpsund och några dagar senare frågade Erlander om inte Palme kunde börja arbeta hos honom. Det gjorde Palme, på kvällar och nätter, samtidigt som han fortsatte det arbete på försvarsstaben han påbörjat 15 september. Där han förövrigt under hösten 1953 ordnade så han fick Assar Lindbäck som assistent.

Det var om ett tidsbegränsat utredningsuppdrag Erlander tillfrågat Linbäck. Gällde detsamma för Olof Palme? Det är den troliga förklaringen till att Erlander anställde två assistenter. Sedan fastnade de för varandra. ^[13]

3.2 MEDANSVARIGE PALME

Vilken väg tog sig då Olof Palmes tidiga ideologiska utveckling och vilken inverkan hade han på det socialdemokratiska partiets idéutveckling under 1950-talet?

Det är inte en särskilt enkel uppgift att besvara den frågan. Vi har å ena sida främst Erlanders vittnesmål om Palmes stora betydelse. Tage Erlander menade sålunda att den unge mannen var ''medansvarig för partiets ideologiska utveckling under 1950-talet''. ^[14] 1960 slank det under ett samtal med ett av statsråden ur Erlander:

- Palme är den mest lysande begåvning vi fått efter Wigforss. ^[15]

Jag tror Erlander har rätt, dilemmat är att uttalandena är gjorda strax efter valet av Palme till ny partiledare. Det går åtminstone att tänka tanken att Erlander lyfte fram Palme för att stärka hans position.

Under 1950-talet var Olof Palme ingen offentlig person, han verkade mest i bakgrunden. Det finns en handfull artiklar, ett par böcker skrivna med andra och några maskinskrivna tal som direkt kan återföras på Olof Palme. Det finns ytterligare en rad tal, men de är genomgående handskrivna stolpar - näst intill omöjliga att läsa på grund av Palmes svåra handstil. Dessutom finns ett mycket omfattande material med Olof Palmes arbetspapper som Tage Erlanders sekreterare. Det omfattar 20 cirka 6 centimeter tjocka arkivmappar med uppskattningsvis 10 000 A4-sidor text.

Ingen har - mig veterligen - tidigare gått igenom det materialet. Därför förtjänar det en belysning om man vill skildra Olof Palme som idépolitiker. Det är i mycket stor utsträckning under sitt arbete hos Erlander som grunden till Palmes syn på samhället och socialdemokratin läggs.

Men vi måste också han en begränsning klart för oss. Det är ett knepigt och kanske ogörligt arbete att ur dessa papper destillera fram vad som kommer från Palme, vad som kommer från Erlander och vad som eventuellt kommer från andra. På alla de förarbeten till Erlanders tal och artiklar som finns i Palmes efterlämnade papper saknas anteckningar som visar om det är Palme som står för den ursprungliga texten, eller om det är Erlander själv. Erlander har själv uttryckt det så här: ''[D]et dröjde inte länge förrän jag upptäckte, att detta att skriva tal åt mig är rätt krävande för medarbetarna. De får skriva om talen, gång på gång. Ett stort tal är som en seminarieövning kring den fråga som ska behandlas. Därför är det en oriktig bild när man säger att Palme skrev mina tal...talskrivandet tvingar fram ett ständigt resonerande tills man kommer fram till något väsentligt.'' ^[16] Samtidigt tvekade han inte att ge Palme erkänsla för den ideologiska nyorientering partiet gjorde runt denna tid. Han menar till och med att han och Palme i början var ensamma om att diskutera dessa frågor. ''Vi frågade oss vad som skulle vara de bärande elementen i en reformistisk socialism.'' ^[17]

Det går, menar jag, åtminstone preliminärt att rekonstruera Palmes ideologiska linje och roll under 1950-talet, bara man håller ovanstående problem i huvudet.

När Tage Erlander anställde Olof Palme som sin sekreterare hösten 1953 pågick en inre och yttre kris i partiet. Sedan två år regerade man i koalition med bondeförbundet. Hur skulle socialdemokratin på en och samma gång behålla och vidareutveckla sin egenart och sina visioner samtidigt som man kompromissade med bönderna? Ja, hade man över huvud taget något mer att utföra, var inte allt gjort redan?

Över allt i den borgerliga offentligheten talades om socialdemokratins solnedgång och ideologiernas död. I takt med att levnadsstandarden ökade skulle arbetarna förborgerligas och vända sig bort från socialdemokratin, som därmed skulle reduceras till ett alldeles vanligt 30-procentsparti. Folkpartiets ledare Bertil Ohlin talade om klassgränsernas försvinnande. ''Gömda och glömda ligger de socialistiska principprogrammen''. ^[18] Själva hade de borgerliga partierna i början av 1950-talet i praktiken accepterat 1940-talets sociala reformer och lovade vitt och brett under 1950-talet både att reformerna skulle kvarstå och att skatterna skulle sänkas. Men längre än så fick inte staten byggas ut, då hotades både individens frihet och de ekonomiska framstegen.

De borgerliga partierna hade alltså till sina huvuddrag accepterat socialminister Gustav Möllers stora reformprogram. Grundidén handlade om att alla medborgare skulle garanteras en grundtrygghet - lika för alla - mot fattigdom. Utöver detta fick de bygga på med individuella försäkringar. Därmed försköts konflikterna bort från den stora frågan om socialpolitikens principiella utformning till frågan hur den skulle finansieras. Möller ville att socialpolitiken helt och hållet skulle bygga på skatter för att omfördelningseffekten då skulle bli större. Han eftersträvade ökad jämlikhet i utfall. De borgerliga partierna ville gärna finansiera det på andra sätt, helst via egenavgifter, men på det hela taget hade socialdemokratin vunnit slaget.

Men ville socialdemokratin inget mer? Var det verkligen en politik som skulle vinna folkets uppslutning när välståndet ökade, när allt fler inte i första hand behövde frukta fattigdomen? Och var därmed alla klassklyftor övervunna?

In i Erlanders politiska liv virvlade Olof Palme som en frisk fläkt. Tillsammans väckte de liv i de halvdöda visionerna, tillsammans formulerade de en ny strategi för socialdemokratin och välfärdssamhället.

Så kan man beskriva Palmes betydelse. Ty det var Palme och Erlander som i sitt gemensamma arbete löste upp knutarna och gav socialdemokratin en ny ''politisk formel''.

Samtidigt är det en orättvis beskrivning som tillmäter den unge Palme alltför stor vikt. Problemet hade upptagit flera prominenta socialdemokrater en längre tid. I centrum stod frågan om hur full sysselsättning påverkade samhället.

Å ena sida: Vad innebar det när allt fler fick en tryggad inkomst, vad eftersträvade de, högre privat konsumtion, eller något annat? Å andra sida: Stora påfrestningar på samhällsekonomin med hjulen för full snurr och facken allt starkare, hur motverka inflationen utan att överge målet full sysselsättning?

3.3 DET STARKA SAMHÄLLET

Uttrycket det ''starka samhället'' kommer ursprungligen från Gustav Möller, som använde det som metafor för det samhälle där socialpolitiken byggts ut till att omfatta alla. ''Det kommer att sammansvetsa medborgarna till en solidarisk enhet'', menade han. ^[19] Begreppet har behållit den ursprungliga betoningen på att omfatta alla men fyllts med ett delvis annat socialpolitiskt innehåll.

Redan 1948 började Erlander tala om vad det stigande välståndet skulle betyda för partiets politik. En medresenär på denna nyformuleringens väg blev den nyutnämnde finansministern Per Edvin Sköld, som på en tjänstemannakonferens 1950 deklarerade att de stora fördelningsreformernas tid var över, i stället skulle hälso- och sjukvården samt utbildningen ställas i förgrunden.

Den 24 maj 1950 menade Sköld i ett riksdagsanförande att den fulla sysselsättningen förändrade hela samhällets struktur:

''På detta sätt dragas de breda lagren i vårt land allt mera in i de stora ekonomiska avgörandena, till medinflytande och till medansvar. Det socialdemokratiska partiet med sin evolutionistiska läggning betraktar denna kontinuerliga samhällsutveckling, där folket på olika sätt och framför allt i kollektiva former samarbetar till det helas väl, som den demokratiska socialismens huvudlinje.[...] Det föreligger ingen risk för människan i det kollektiva samhället; tvärtom betyder samarbetet, sammanhållningen och solidariteten, att nya värden, som inte förut existerade, tillföras personligheten.'' ^[20]

Texten är väl värd att citera då den föregriper mycket av vad som skulle komma:

''Ingen kan blunda för att de kollektiva insatserna måste bli fler och fler och att välståndets upprätthållande blir beroende därav. För socialdemokratin bör det inte vara omöjligt att utforma ett handlingsprogram som utnyttjar samhällstrenden. Grundtonen bör enligt min mening vara: Vi går tillsammans och skapar storverk. [...] Parollen bör vara: Effektivitet, trygghet, frihet. Programmet bör omsluta ekonomiskt handlande från produktion för hela folkhushållet, över socialproduktion till sociala trygghetsåtgärder. När det gäller den kollektiva insatsen för produktion för hela folkhushållet skall man inte för mycket leka med samhällsövertagande av redan befintlig produktion. [...] För den ökade samhällsproduktionen bör socialdemokraterna inrikta sig på verksamhet, som är i vardande. Här erbjuder sig ett osökt tillfälle beträffande bränsle- och kraftproblemet. [...] Kapitalinsatser blir så stora att enskilda inte förmår. [...] Här öppnar sig en väldig socialiseringssektor. Det gäller att ta hand om den och göra den heroisk. [...] Som ett led i handlingsprogrammet går bostadsfrågan in. Ett trummande på att enskilda inte förmår avskaffa bostadsnöden. Den konjunkturutjämnande politiken kommer med under parollen: den enskilde kan ej lösa sitt säkerhetsproblem - vi får hjälpas åt med samhället som organ. Enligt samma formel socialvården.'' ^[23]

I januari 1953 markerar han avstånd mot folkpartiet i remissdebatten, och drar därmed upp de nya konfliktlinjerna: ''Om vi är övertygade om att ett ingripande är fördelaktigt för det stora folkflertalet, kommer inte den omständigheten, att det måhända rubbar något av den ekonomiska maktbalansen i samhället att hindra oss. Vi har nog fått ett intryck av att många ingripanden är försvarliga för herr Ohlin men att han sätter en bestämd gräns därvid att de bestående maktförhållandena inte får rubbas''. Så var skiljelinjen antyd, men Erlander började jaga någon som tydligare kunde utreda den.

Det är i denna veva som han anställer Olof Palme.

I broschyren Människor i samverkan inför valet 1954 menade Erlander så:

''i ett fattigt samhälle ställs inte så stora krav på sjukhusbyggen. Det är annorlunda när medborgarnas standard har stigit så att alla anser sig ha rätt till god sjukvård. För hundra år sedan begärde man inte att samhället skulle anvisa mycket till skolorna. Det är en helt annan sak när vi anser oss kunna fordra att våra barn skall få en hygglig start i livet. Det kan se ut som om bostadsbyggandet inte erbjuder några större problem i ett fattigt samhälle. Är folk fattiga får de klara sig bäst de vill i de ruckel som man har råd att bygga. Men om människorna uppnår en hög inkomststandard, kräver de helt naturligt även bättre bostäder och det blir ett självklart ansvar för samhället att driva på bostadsbyggandets utveckling.'' ^[27]

3.4 PALMES FÖRSTA STEG

När Olof Palme kom in i politiken var han således tvungen att orientera sig i en tämligen osäker politisk miljö, där man sakta var på väg att formulera en ny väg för socialdemokratins politik: Hur skulle framtidens socialpolitik se ut? Räckte det med grundtrygghet eller låg framtiden i mer försäkringsmässigt utformade trygghetssystem med inkomstbortfallsprincipen som bärande element? Kanske till och med något helt annat än socialpolitik? Hur skulle, kort sagt, socialdemokratin bemöta den stigande standarden utan att överge de klassiska socialdemokratiska kraven på utjämning.

Inom loppet av bara några år kom Palme att ingå i den grupp som formulerar partiets framtida politik. Emellertid kan det vara intressant att något dröja vid hans första försök att orientera sig politiskt. Både för att det utgör bakgrunden till hans senare politiska idépolitiska ställningstaganden och för att de pekar rakt in i dåtidens politiska problem. Det intressanta är att Palme redan här inriktar sig på frågan hur större jämlikhet ska bli möjlig.

Samma höst han börjar arbeta hos Erlander publicerar han en artikel i Tiden i ett ämne som skulle stå honom nära under hela hans liv - skolan - där han pläderar för ökade studiesociala åtgärder så att utbildningsklyftorna ska kunna minskas. Även om temat inte är särskilt väl utvecklat i artikeln ligger tonvikten på att människor ska ges samma startvillkor i livet. Skolan, menar Palme, är en av de viktigaste institutionerna i samhället om man vill bryta ner klassklyftorna. ^[28]

Drygt ett år senare skriver han en osignerad ledare i Libertas tillsammans med Assar Linbäck där de går till storms mot den ''stora samhällsbevarande delen av partiet'' som enligt författarna representerar den ''totala idélösheten''. Partiet måste ånyo bli ett idéparti och börja arbeta för ''folkets aktiva deltagande'' samt på riktigt arbeta för att ''maktförhållandena inom det ekonomiska livet bryts''. ^[29]

I ett förarbete till artikeln, utarbetat av Palme, är tonen ännu radikalare. Där menar han att för viktiga delar av produktionen i landet är det ''okontrollerade fåtalets inflytande nästan orubbat'' . Det uppskattar han inte. Vill man ''hålla fast vid socialismens grundidé och om man vill ha människornas aktiva medverkan i förverkligandet av dessa idéer, så räcker det inte att se till att näringslivet åker mjukt. Man måste vara beredd att själv gripa ratten.'' ^[30]

Den unge Palme är således inte bara ung vid denna tid, han är arg också. Av amerikansk studentliberalism syns föga. Snarare ligger betoningen på att maktförhållandena i samhället måste förändras på ett sätt som den rena socialpolitiken inte kan göra.

Men på vilket sätt? I en artikel i Tiden 1955 menar Olof Palme och Assar Linbäck att reformpolitiken står vid en skiljeväg. Som utgångspunkt tar de debatten om ideologiernas död, som Tingsten tagit upp i Dagens Nyheter något år tidigare. Är det, frågar de sig, verkligen sant att ideologierna är på väg att vittra bort i en gemensam samsyn nu när även de borgerliga partierna börjat acceptera den första generationen sociala reformer? Nej, svarar de. Av två skäl.

Om man nämligen undersöker hur de borgerliga partierna i praktiken förhåller sig till socialpolitiken så upptäcker man att det finns ett genomgående drag: varje utmaning av bestående maktförhållanden motas i grind.

''Dessutom'', menar Palme och Lindbäck, ''kan inte en radikal samhällsomvandlande politik bestå av enbart socialpolitik. Det är svårt att föreställa sig fortsatt samhällsomvandling utan genomgripande omstöpning av bestående institutionella förhållanden inom exempelvis näringsliv, arbetsliv och utbildningsväsende - åtgärder som måste te sig betydlig mera stötande för samhällsbevarande meningsriktningar än socialpolitiken.''

För tillfället skriver Palme och Lindbäck kräver emellertid den socialistiska ideologin ''att vi måste hjälpa upp eftersatta minoriteter till en dräglig standard, innan vi beviljar oss själva fortsatt standardhöjning som skattesänkningar, höjda indirekta subventioneringar, arbetstidsförkortningar, tjänstepension eller höjt barnbidrag.''

Artikeln måste ses i sitt tidssammanhang. Sedan några år tillbaka hävdade de borgerliga partierna att det skulle gå utmärkt att sänka skatterna utan att den beslutade socialpolitiken behövde lida skada. Socialdemokratin stod vankelmodig inför anfallen - ibland diskuterades olika former av skattesänkningar. Våren 1955 dominerades dessutom den politiska debatten av den befarade inflationen. Finansminister Sköld ville införa ett obligatoriskt sparande för att dra in något av köpkraften. Att i detta läge gå ut och tala om en massa reformer gick inte, åtminstone inte för realisten. Perspektivet skulle så småningom förändras, av två skäl som jag senare ska ta upp.

Men detta är bakgrunden till Palmes och Linbäcks krav på prioriteringar. ''Det är nödvändigare än tidigare att vid varje nytt reformförslag fråga, om det är denna reform, som utifrån våra värden är mest angelägen. Avvägningspolitiken kommer i förgrunden.'' ^[31]

Det intressanta är således inte att de menar att man måste välja vilka reformer som bör stå i förgrunden. Det intressanta är vilka alternativ de målar upp. För att i framtiden kunna öka jämlikheten kräver de nämligen att samhällets insatser inom vård, omsorg och utbildning ökar. Förutom de mer frasliknande kraven på ändrade maktförhållanden i näringslivet lyfter de således fram de offentliga tjänsterna; de pekade så att säga ut en tredje väg mellan grundtrygghet och socialförsäkringar baserade på inkomstbortfallsprincipen.

Men för att socialdemokratin även i framtiden ska kunna vara en pådrivande samhällsförändrande kraft måste man ha en vision, en idé om vad man vill. Palme gav senare många gånger uttryck åt hur hopplöst det var att diskutera ideologi under 1950-talet. Folk höll bara ''kalk- och cementtal''. ^[32] Redan 1955 uttryckte han denna frustration på SSU:s kongress, i formuleringar som inte så lite påminner om hans klassiska tal ''Politik är att vilja'':

''Om vi skall lyckas med vår uppgift, behöva vi vilja och kunskap, och det är kunskapen som ger fasthet åt viljan.[...] Men vi måste samtidigt hålla greppen om de väsentliga och idépolitiska sammanhangen. Det är högst beaktansvärt, om man kan Statistisk årsbok ut och in, men det är ointressant, om man inte samtidigt kan se bakom vilka tabeller missförhållanden, som vi vill avhjälpa, döljer sig, och om man inte vill göra klart för sig, hur man skall bära sig åt för att ge dessa tabeller ett annorlunda utseende i framtiden. Det värsta är att statistik årsbok för varje år blir fetare och fetare, det vill säga, att hela samhället blir allt mer komplicerat. Det är därför i dag viktigare än någonsin att hålla fast vid de grundläggande sammanhangen och att studera samspelet mellan idéerna och verkligheten i det samhälle som vi vill förändra.'' ^[33]

Det var inte så vanligt på den här tiden att ställa jämlikheten i förgrunden. Det har bland andra Erlander vittnat om:

''Det är ju så att jämlikhetsproblematiken hela tiden legat i botten av våra diskussioner och utgjort grunden för vår praktiska politik. Visst var många av våra reformer jämlikhetsreformer, men vi vågade aldrig sätta jämlikheten som den ideologiska grunden för vår politik, utan vi talade alltid om tryggheten. Det har funnits eftersläntrare i vår egen rörelse som inte har varit riktigt införstådda med detta att vi måste skapa ett samhälle där jämlikheten ska vara dominant. Det stora som hänt nu är att jämlikhetsaspekten har börjat genomsyra diskussionerna. Det svenska partiets uppgift under de närmaste 20-30 åren blir att försöka låta dessa idéer ha en fristad i världen.'' ^[34]

''Enligt vår mening finns det...ingenting som tyder på att friheten skulle minskas, därför att människorna får vara med och bestämma om gemensamma angelägenheter på jämställd for. Tvärtom är jämlikheten en förutsättning för friheten. När vi går till valurnorna i en demokrati väger våra röster lika tungt oavsett vilket yrke eller vilken inkomst vi har. I den lika och allmänna rösträtten är den absoluta jämlikheten realiserad. Vore det inte orimligt att föreställa sig att detta skulle vara ett hot mot den politiska friheten? Är det inte tvärtom så att inskränkningar i jämlikheten skulle uppfattas som en inskränkning av friheten. Ty när vi talar om frihet i demokratin så menar vi väl ändå en frihet, som alla är delaktiga i? Det finns ingen anledning att förutsätta att förhållandet mellan frihet och jämlikhet skulle vara annorlunda beskaffat när det gäller viktiga avgöranden i det ekonomiska livet. Demokratisk kontroll över maktutövningen måste alltid förutsätta både frihet och jämlikhet. [...] Liberalismen sätter målet lägre än socialdemokratin, den nöjer sig med den frihet, som kan förverkligas inom klassamhället ram. Vårt frihetskrav och vårt jämlikhetskrav för bort från klassamhället, fram mot det socialistiska samhället.'' ^[35]

3.5 OTILLFREDSSTÄLLDA FÖRVÄNTNINGAR

I den nya politiska formel som Palme och Erlander jobbar fram tillsammans står emellertid inte jämlikhet i förgrunden. I stället formulerades den politiska linjen som ett svar på frågan vilka förväntningar som skulle riktas mot politiken när människor fick det bättre ställt. Svaret blev utbyggd offentlig sektor.

Först i Erlanders berömda remisstal i första kammaren i januari 1956 om de stora förväntningarnas missnöje och det starka samhället knyts säcken ihop. Hans skrev det tillsammans med Olof Palme - ''mitt mest betydelsefulla tal'' som Erlander kallade det. ^[37] Socialdemokratin hade skaffat sig en modern ideologisk orientering. Grunden till den nya formuleringen av partiets riktning står, som vi redan sett, att finna i den diskussion som uppstått mellan Erlander och Sköld i början av 1950-talet.

Men den var inte riktigt färdig. Och här hjälpte Palme till.

Som jag också redan påpekat är det närmast ogörligt att urskilja vad som är Palmes och vad som är Erlanders formuleringar i Erlanders egna tal. Mycket av det som är synligt i Palmes egna skrifter och tal finns också i Erlanders. ^[38] Det första bevarade talet av Erlander som finns i Palmes arkiv daterar sig redan till oktober 1953. Det Erlander här säger pekar framåt mot hans och Palmes senare gemensamma formuleringar:

''[M]edborgarna ställer ständigt nya anspråk på samhället. [...] Ofta måste samhällets engagemang innebära, att nya institutioner skapas för att möta medborgarnas behov. Så är fallet inom sjukvård, den förebyggande hälsovården, skolväsendet o.s.v. Det är möjligt att socialpolitiken i fortsättningen måste ägna en större uppmärksamhet åt dessa problem än tidigare.'' ^[39]

Fortfarande saknades en helhetslösning som kunde förena den ekonomiska och sociala politiken. I fokus för problemet står den fulla sysselsättningens inverkan på ekonomin. Det är viktigt att komma ihåg. Formuleringarna om det starka samhället står i direkt relation med den fulla sysselsättningen.

För vad förde den med sig?

Å ena sidan fick allt fler människor en ökad standard och med ökad standard växte önskan om större privat konsumtion, långsiktigare engagemang i hus och bil samt ökade anspråk på samhällets tjänster. ^[41] Samtidigt blev fackföreningarna starkare och kunde på ett annat sätt en tidigare driva krav på ökade löner.

Å andra sidan ökade samtidigt risken för inflation och samhällsekonomisk obalans.

Hur skulle socialdemokratin hantera detta? Önskan om ökad privat köpkraft var svår att leva upp till eftersom den skulle föra med sig inflation. Därför måste också statens budget vara stram - därmed kunde man inte heller lova några nya reformer. Men vad värre var. Hur skulle socialdemokratin över huvud taget kunna motivera åtstramningspolitiken för sina väljare? Ty i kampen mot inflationen riskerade ju arbetslösheten att stiga.

Man riskerade att göra alla missnöjda.

I Olof Palmes anteckningar står det i april 1955: ''Den fulla sysselsättningens ekonomi kommer på kort sikt att te sig som de många otillfredsställda förväntningarnas ekonomi.'' ^[42]

Under det märkliga året 1955 börjar emellertid knutarna att lösas upp. Man kan säga att de två kanske viktigaste grundbulltarna i välfärdsstaten här vävs samman i en sammanhängande ideologi: full sysslesättning och utbyggd offentlig sektor.

Mellan våren 1955 och våren 1956 äger en genomgripande temperaturförändring rum i socialdemokratins politik. Under 1955 råder veklagan över de ekonomiska svårigheterna, något utrymme för ytterligare expansion av offentliga sektorn tycks inte finnas. Det är denna stämning Palme och Lindbäck fångat upp i sin artikel. Under 1956 råder däremot strålande optimism. Reformerna kan fortsätta. Inte så lite byggde denna temperaturförändring på att man just hittat ett sätt att motivera utökat ansvar för det allmänna, den offentliga sektorn.

Men något annat viktigt hade också hänt, som berör just konflikten inflation och arbetslöshet. Vi måste därför ta en liten omväg.

I slutet av 1940-talet hade de två LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner börjat fundera över den rollkonflikt mellan arbetarrörelsens fackliga och politiska gren som skulle uppstå i ett fullsysselsättningssamhälle. Med de industriella hjulen i full snurr och ett starkt fack fanns det lite eller ingenting som kunde sätta emot höga lönelyft, och därpå följande inflation och urholkning av konkurrenskraften. Förutom en sak. Nämligen en stram ekonomisk politik. Men kunde verkligen en socialdemokratisk regering göra det? Höja arbetslösheten för att motverka inflationen? Eller genom inkomstpolitik hindra facken från att ta ut de löneförhöjningar de kunde? Skulle inte arbetarrörelsen spricka i båda fallen?

Just den konflikten står i fokus våren 1955. I Palmes papper står det i ett fragment från denna tid:

''Om vi var beredda att använda arbetslösheten som en regulator i det ekonomiska livet, så vore det betydligt lättare att bevara penningvärdet. Om vi ville tillgripa tvångsdirigering av arbetskraften och tvångsmässig reglering av lönerna, så vore problemet heller inte svårt. Vi avvisar emellertid bestämt båda dessa metoder. Vi får söka oss fram på andra vägar.'' ^[43]

Rehn och Meidner hade kommit fram till en lösning. Regeringen skulle använda en generellt åtstramande politik för att motverka överhettningarna men samtidigt motverka den uppstickande arbetslösheten genom en aktiv och inte sällan selektiv arbetsmarknadspolitik. LO skulle å sin sida göra ansvarsfulla och centralt förhandlade lönerörelser och förhindra kraftfull löneglidning hos vissa grupper genom en solidarisk lönepolitik.

Finansminister Per Edvin Sköld vägrade lyssna och tyckte facken var för starka och arbetsgivarna för svaga. Erlander hukade i den stormande debatten.

Men våren 1955 vänder Erlander plötsligt. Hade Olof Palme något med det att göra? Känt är att Palme satt med under Erlanders möten med LO-toppen, känt är också att Erlander nu allt oftare sa:

- Jag ska tala med Palme om det här...

Det går tämligen exakt på dagen att datera Erlanders omvändelse. Sedan slutet av 1940-talet hade en inre lösligt sammansatt studiegrupp bildats mellan arbetarrörelsens olika grenar, den s.k. kverulantgruppen, där bland andra Meidner och Rehn ingick. ^[44] Där, menar Erlander, fördes under hela första delen av 1950-talet en intensiv diskussion om det nya samhällets förutsättningar. ^[45] Redan inför valet 1954 blev Palme en viktig del av kverulantgänget.

Inför det allt mer hotande konflikten med LO om den ekonomiska politiken kallade Erlander till ett möte på Harpsund 18-19 mars 1955. ''Frågan är om någon av de många konferenserna på Harpsund under 1950-talet kunde i betydelse mäta sig med denna överläggning'' skriver Erlander. Det var nämligen här Erlander för första gången insåg det verkliga värdet av Rehns och Meidners förslag. ^[46]

Det är också först efter mötet på Harpsund som tankegångarna dyker upp i Palmes utkast till Erlanders tal. Redan sex dagar senare utpekas det nya perspektivet som en fullt möjlig väg i ett utkast. Samtidigt som man pekar på att de nödvändiga arbetsmarknadspolitiska instrumenten ännu saknas. ^[47] Politiken ställde, medgav Erlander senare, ''krav på en väldig ökning av den offentliga sektorn''. ^[48]

Under våren kom den nya politiken främst till uttryck i Skölds krav på tvångssparande får att dra in köpkraft. Förlaget stupade på koalitionsbrödernas motstånd och Sköld avgick till hösten. Men kanske fanns det andra sätt att dra in resurser till offentliga sektorn?

Så blir det tydligt hur den nya formeln till slut växer fram. Det missnöje som fullsysselsättningssamhället skapar - därför att drömmarna om framtiden blir större samtidigt som obalanserna i ekonomin ökar - kan bara lösas genom ökade insatser från samhället.

I botten ligger dilemmat hur man ska förena full sysselsättning och stabila priser. Lösningarna söker man i något som Ernst Wigforss antytt redan 1947: ''att finna en av alla erkänd norm för en rättvis fördelning av nationalinkomsten''. ^[49]

Det gäller således att hitta ett sätt att fördela inkomsterna som inte driver fram inflation. Lösningen finner de i att samhället, offentliga sektorn, drar in pengar från den privata konsumtionen, och omvandla det till sparande. Poängen är att detta kan motiveras med att medborgarna därmed får ut en massa andra saker än höjd privat konsumtion, så som sjukvård, skola, vägar, bostäder med mera.

Så kan man betrakta det starka samhället som en form av tvångssparande, men som kommer alla till del genom offentliga tjänster. Det är tydligt i Krister Wickmans utkast till den viktiga skriften Framstegens politik. Efter en uppräkning av alla krav medborgarna och samhällsutvecklingen ställer på samhällsengagemang inom en hel rad områden kommer ''samhällets motkrav: ge samhället de resurser, som behövs''. ^[50] Det starka samhället är svaret - det nödvändiga ur socialdemokratiskt perspektiv - på de problem som uppstår i ett samhälle med full sysselsättning.

Det hela kristalliseras så i Erlanders tal i första kammaren i januari 1956 där han säger att det finns ett annat missnöje än det som en gång i tiden drev fram arbetarrörelsen:

''Det är ett missnöje som jag skulle vilja karaktärisera som de stora förväntningarnas missnöje. Den fulla sysselsättningen och den sociala tryggheten och den år från år snabbt stigande standarden har skapat en ny tillförsikt hos alla inför framtiden, men har också skapat en stigande otålighet över att det inte går fortare än det gör. [...] När man är van vid - vilket man är i fullsysselsättningssamhället - att man har en hygglig inkomst inte bara i dag, inte bara i nästa vecka och nästa månad, utan liksom ser den framför sig år från år, då inriktar man sin efterfrågan på ting, som innebär längre engagemang både för den enskilde och för samhället. Om man har en tryggad ställning, är det naturligt att man vill ge sina barn en hygglig uppfostran, det är naturligt att man vill skaffa sig en bostad som är bättre än den föregående, man kanske till och med vill skaffa sig en bil. Allt det här börjar ligga inom räckhåll för allt större delar av svenska folket. Men dessa långtidsengagemang är inte bara långtidsengagemang för den enskilde, utan de ställer krav på långtidsengagemang även för samhället: bilen kräver vägen, kravet på en hygglig utbildning för barnen kräver investeringar i forskning och skola, och bostadskravet kräver investeringar på bostadsområdet för att nu ta några exempel. [...] En förutsättning för framåtskridandet är att vi liksom hittills är beredda att avstå från en betydande del av våra resurser till byggande för framtiden, till att bygga fabriker, kraftverk, vägar och bostäder.''

Det är i detta ljus man måste betrakta skriften Framstegens politik. Den brukar betraktas som Olof Palmes och Krister Wickmans gemensamma verk och används inte sällan till märkliga betraktelser över Palmes politiska väg. Bertil Östergren förfasar sig så över skillnaden mellan denna skrift, som hyllar framstegen och den ytterligare utbyggnaden av offentliga sektorn, och Palmes och Linbäcks mer försiktiga anspråk. ^[51] Men skillnaden ligger inte hos Palme utan i den nya formeln som 1956 men inte 1955 kan motivera expansionen. Tankarna om det starka samhället bröt inte bara ideologisk modlöshet utan även den ekonomiska försiktigheten. Björn Elmbrant å sin sida menar att Palme här mest framstår som en ''marknadsekonom''. ^[52] det är en missvisande tolkning. Förvisso sjunger skriften tillväxtens lov. Företagsamheten behöver energi och väl utbildad arbetskraft. Men skriftens verkliga budskap är det samma som hos Erlander: det är offentliga sektorn som måste expandera. Ge oss resurserna.

Dessutom är det tveksamt hur mycket Palme egentligen författade av skriften. Avsnittet om socialpolitiken har Ernst Michanek krivit, om utbildningspolitiken Ragnar Edenman, om bostadspolitiken Hjalmar Mehr; och det är Krister Wickman som arbetat fram huvuddragen . ^[53] Ur de olika förarbetena synes det som Palme är ansvarig för studiesociala frågor, ''solidaritetsreformer'' - och inledningen.

I inledningen står det föga marknadsekonomiskt:

''I själva verket återstår de största och mest inspirerande uppgifterna i strävandet att främja människans sociala och kulturella frigörelse och ge de enskilda ett ökat medinflytande i samhälle och arbetsliv. [...] Den moderna människan riktar sin efterfrågan mot ting, som kräver väldiga engagemang från samhällets sida. Det betyder krav på större insatser för utbildning, bostäder, hälsovård, vägar, service etc. [...] Ett socialt progressivt samhälle förutsätter en progressiv ekonomi.'' ^[54]

I skriften står mycket riktigt att ''kollektiva anordningar, som ytterst har socialpolitisk syftning, krävs på en rad andra områden'' förutom exempelvis sjuk- och hälsovård, utbildning. Det gäller exempelvis ''skolmåltider, tvättanordningar, hemhjälp, åtgärder för tillsyn av småbarn och för rationalisering av arbetet i hem och hushåll hör till det som minskar mödrarnas arbetsbörda och därmed gör livet lättare för en av vårt samhälles hårdast belastade medborgargrupper.'' ^[57]

I ett mycket intressant utkast till ett föredrag om familjepolitiken kan man läsa följande profetiska ord:

''Kontantbidragen har den stora fördelen att de lämnar mottagaren största möjliga valfrihet vid valet av konsumtion och den ökade valfriheten har varit en grundläggande princip i familjepolitiken. Men det finns områden där det självfallet måste bli orimligt att tillämpa denna princip. Det kan inte falla någon in att försöka bygga vårt undervisningsväsende på kontantprincipen, inte heller förlossningsvården eller den förebyggande mödra- och barnavården. Det finns många andra fall, då samhälleliga institutioner kan och bör bjuda en god service utan några nämnvärda kostnader för medborgarna. Man kan kalla det för en form av naturahjälp. [...] Det intressanta är att den allmänna standardutvecklingen och strukturförändringen i samhället medfört, att sådana institutionella förändringar måste tillmätas ökad vikt i familjepolitiken. [...] allt fler gifta kvinnor vill få möjlighet att hålla fast vid förvärvsarbetet efter giftermålet. Då blir det också en uppgift av stor angelägenhet att skapa sådana institutioner som underlättar de gifta förvärvsarbetande kvinnornas ställning genom daghem, eller andra kollektiva anordningar för att underlätta hemarbetet, förbättrade möjligheter till deltidsarbete o.s.v.'' ^[58]

Olof Palme gjorde idéerna till sina egna, de utgör grunden i hans politiska åskådning. Han kom så småningom att vidareutveckla och radikalisera dem.

3.6 PALME TRÄDER FRAM

Mot slutet av 1950-talet började han allt mer synas i egen hög person. 1958 blir han riksdagsman. I sitt ljungfrutal i första kammaren motiverar han ATP med att det är dags att ta konsekvenserna av den klassutjämning som ägt rum också på socialförsäkringens område:

''Dagens ungdom växer upp i ett samhälle med full sysselsättning, en stigande standard och ett betydande mått av social trygghet. Den räknar med detta som någonting helt naturligt. Det betyder för dem ett mycket större mått av frihet än tidigare generationer haft. [...] Paradoxalt nog använder de den ökade friheten till att binda sig hårdare för framtiden och för långsiktiga utgifter. [...] Ett plötsligt ras i inkomsten betyder för en sådan människa någonting av en katastrof. Den människan upplever det som en verklig fattigdom. [...] Hela den moderna socialpolitiken har därför inriktats på att utöver bottenskyddet garantera en någorlunda bevarad levnadsstandard för att undvika sådana plötsliga svängningar i inkomsterna. Att trygga bottenskyddet var 1930-talet problematik. En bevarad levnadsstandard är 1950-talets målsättning.'' ^[59]

''Först och främst gäller det att få till stånd en tillräckligt stor kapitalbildning, att få allt det sparande som behövs för att vi skall kunna klara byggandet av kraftverk, skolor, sjukhus, bostäder och allt annat som vi vill ha i framtiden. Vidare måste denna kapitalbildning ske i demokratiska former, så att människorna själva positivt skall vilja en tillräckligt hög kapitalbildning. För det tredje måste kapitalbildningen äga rum på ett sådant sätt, att det icke ökar inkomst- och förmögenhetsklyftorna i samhället. [...] Att finna en väg, där kapitalbildningen kommer under demokratiska kontroll och dess frukter fördelas på ett sådant sätt, som bidrar till att minska förmögenhetsklyftorna i samhället, ser jag som en av våra stora uppgifter för framtiden.'' ^[60]

Det börjar nu bli tid att bryta vår detaljerade berättelse om Palmes väg till sin politiska idélinje. Texten kommer därför byta karaktär och i stället försöka rekonstruera Olof Palmes ideologi. Hans inlägg på SAP:s kongress 1960 om föreslagna förändringar av partiprogrammet får markera en avslutning på redovisningen av 1950-talets politiska omorientering och utgör samtidigt en god avstamp för Palmes fortsatta gärning:

''Vad man vänder sig mot är de kompakta anhopningarna av allmänt prisvärda egenskaper som sker, när det talas om arbetsinsats, yrkesskicklighet, ansvar och initiativkraft. Det hela får lätt en moralisk färgton. [...] En mer allvarlig kritik ligger emellertid däri, att denna passus har hos många unga socialister skapat missuppfattningar. Man frågar sig om partiet finner sig i att människor behandlas olika och har sagt upp kravet på jämlikhet. Jag är medveten om att denna kritik är delvis oberättigad, men den utgör ändå ett memento. Framtidens problem måste av oss socialister i allt högre grad angripas i jämlikhetens tecken, inte bara när det gäller att få bort halvdumma privilegier utan också för att förhindra tillkomsten av nya. Därför är det farligt, om det uppstår tveksamhet om vår helhjärtade anslutning till jämlikhetens princip.'' ^[62]