När Olof Palme brutalt sköts ner på öppen gata i Stockholm hade han varit verksam i politikens absoluta centrum i nästan 33 år.
Hösten 1953 anställdes han - 26 år gammal - av statsminister Tage Erlander som dennes personliga sekreterare. Statsministerns stab var med nutida mått ännu ytterst anspråkslös till sitt omfång, ett skrivbiträde och en vaktmästare. I Palme fick Erlander en ständigt närvarande sparringpartner, med vilken han kunde diskutera politisk strategi och politiska idéer. I 12 år kom de att arbeta nära tillsammans.
1955 valdes Palme med knapp marginal in i SSU:s förbundsstyrelse som studieledare, en post han behöll till 1961. Han blev snabbt en populär föreläsare med politisk idéhistoria som specialitet och en frontfigur när det gällde SSU:s inställning i skolfrågor.
Tre år därefter blev han riksdagsman, 1963 konsultativt statsråd och 1965 upphöjdes han till kommunikationsminister och lämnade därmed Erlanders närhet. 1967 övergick han till utbildningsdepartementet som minister. Han hade då suttit ordförande i en rad viktiga utredningar om utbildningsväsendet.
1 oktober 1969 valdes han till ordförande i det socialdemokratiska arbetarepartiet och två veckor senare tog han över statsministerposten. I drygt 16 år ledde han Sveriges största parti. Under 10 av dessa var han dessutom statsminister.
Olof Palme var i alla dessa sina roller med och byggde det moderna Sverige och den moderna välfärdsstaten.
För det har han egentligen aldrig fått någon riktig erkänsla.
Det är egentligen märkligt. När Olof Palme började arbeta hos Tage Erlander var samhället näppeligen särskilt starkt i den mening vi idag lägger i ordet. 25 kronor av 100 intjänade drogs in i skatt, knappt 15 av dessa gick till det som brukar kallas offentlig konsumtion - det vill säga sjukvård, skola, förvaltning med mera. Resten betalades efter omfördelning tillbaka till medborgarna i form av barnbidrag, folkpension och andra bidrag.
1953 var Sverige således en högst ordinär välfärdsstat som i första hand levererade grundtrygghet för att lyfta folk ur fattigdom. Ännu i början av 60-talet tillhörde vi västvärldens genomsnitt. Det var således innan sjukpenning, innan ATP, innan Rehn-Meidnermodellen, innan Harapsundskonferenserna, innan satsningen på offentliga tjänster.
Kort sagt: före det som vi idag betraktar som välfärdsstaten och den svenska modellen.
När Olof Palme dog hade Sverige däremot världens största offentliga sektor. Nästan 40 procent av Sveriges yrkesverksamma var offentligt anställda. De totala offentliga utgifterna motsvarade 65 procent av bruttonationalprodukten, de offentliga transfereringarna - pensioner, barnbidrag, sjuk- och arbetslöshetsförsäkring etc - motsvarade lite mer än 30 procent av BNP.
Samtidigt arbetade en större andel av den vuxna befolkningen än i något annat land, främst beroende på att kvinnorna kommit ut på arbetsmarknaden. Vi hade en av världens lägsta arbetslöshetstal och tillsamman med Norge och Japan västvärldens starkaste offentliga finanser.
Det är de ekonomiska måtten. Men det finns också en annan sida av saken. Klassklyftorna hade minskat påtagligt - kanske mer än i något annat västland. I mitten av 1980-talet hade Sverige västvärldens och kanske världens mest jämnt fördelade inkomster. Läskunnigheten bland skolelever var också jämnare fördelad än någon annan stans. Vi var med andra ord ett land där jämlikheten hade kommit långt.
Olof Palme var med och formulerade de grundläggande idéerna för denna utveckling redan under 1950-talet och kom under hela sin politiska bana att utveckla och föra ut de socialdemokratiska visioner som drev på reformverksamheten. Han var utan tvekan en av sin generations främste idépolitiker.
Redan det är skäl nog att skildra det idépolitiska arv han lämnat efter sig. Jag menar dessutom att hans sätt att formulera socialdemokratins ideologiska grund i högsta grad är aktuellt i dag. Olof Palme var en passionerad samhällsförändrare som menade att idéerna och de politiska värderingarna var viktiga som vägledare för den praktiske politikern.
Här finns något att lära.