Under några år stod verkligen jämlikheten som politisk paroll i förgrunden. Till kongressen 1969 hade en arbetsgrupp under Alva Myrdals ledning arbetat fram en rapport om jämlikhetsfrågorna. Den uppskattades inte av alla i partitoppen. På ett möte med verkställande utskottet våren 1969 massakrerades rapporten av bland andra Gunnar Sträng och Sven Aspling, som undrade vad man skulle ha en jämlikhetsrapport till och uttryckte oro över de, som man tyckte, orealistiska förslag rapporten innehöll. [107]
I partistyrelsens förord till rapporten står det också något svävande att man ''tagit del'' av den, att den bör godkännas av kongressen och att de ''principer'' den uttrycker bör ligga till grund för politiken. Rapporten fick dock ett massivt genomslag och flera upplagor såldes snabbt slut. I riksdagens remissdebatt i januari 1970 deklarerar Palme att jämlikhetsrapporten ''anger färdriktningen för vårt arbete under 1970-talet'' och fortsätter: ''När vi sätter jämlikheten i förgrunden för 1970-talets politik, innebär detta ytterst att kampen för människovärdet vidgas. Framtiden är full av oro och risker. Vi har inte mycket av vägledning att hämta från andra länder och samhällssystem i detta avseende, ty bristen på jämlikhet är det mest utmärkande kännetecknet för dagens värd. [...] Vi måste bryta ny mark och nya vägar där ingen framgång finns garanterad.'' [108]
Enligt Björn Elmbrant flyttades dock frågan ned på dagordningen redan 1971 och försvann sedan helt som synlig politisk paroll. [109] Det är en sorts modern mytologi att jämlikhetsfrågan bara flammade upp under några korta år och sedan försvann ur den socialdemokratiska politiken. Jag tror att det är en galen tolkning.
Visst är det i någon mening sant att jämlikhet som ensam och ledande politisk paroll försvann. Men försvann den därmed ur Palmes idépolitiska program? Så sent som 1985 menar Palme i en intervju att det ''är mer jämlikhet medborgarna kräver, inte mindre''. Nej, jämlikheten försvann inte, därför att den funnits där hos Palme redan långt innan 1969, och den fortsatte att vara ett centralt politiskt värde och mål för honom.
Kanske beror denna synvilla till viss del på Palme själv. Han tonade - vad som än brukar sägas - gärna ner sin egen person och hänförde initiativet till olika politiska förslag och inriktningar till andra, gärna LO. Så menade han att det var LO:s ordförande Arne Geijer som en sen kväll på den extra partikongressen 1967 hade slagit an tonen och angivit inriktningen på jämlikhetsdebatten. [110] Men Palme inte bara lyssnade till rörelsen, han talade till den också.
Arne Geijers tal var utan tvivel viktigt. I det fångade han upp en av tidens dallrande politiska frågor och genom att ställa LO bakom den gjorde han den också till en av tidens viktigaste. Frågan handlade om hur långt välfärdssamhället egentligen nått.
Här och där, kanske framför allt i den vetenskapliga forskningen, hade tvivel börjat sås om välfärdsstatens kvalitativa omfattning och resultat. Makarna Inghe visade exempelvis i den betydelsefulla skriften Den ofärdiga välfärden att många i själva verket halkade igenom skyddsnäten. [111] Geijer anknöt öppet till boken när han deklarerade att ''den svenska välfärden är [...] ofärdig i hög grad''. Vi har, menade han, fortfarande ''ofantliga brister i det svenska samhället och stora olikheter både inkomst- och förmögenhetsmässigt.'' Dessa brister och klyftor avspeglar en klassuppdelning i samhället som välfärdssamhället inte lyckats bryta ner. Självkritiskt medger Geijer att den solidariska lönepolitiken inte lyckats lösa problemen med inkomstfördelningen. [112]
Också för Palme stod inkomstklyftorna i centrum för intresset under 1960-talet. Redan tidigt i sin politiska bana hade han ägnat sig åt frågan om vilka grupper som riskerade att ramla igenom skyddsnäten, tillsammans med Assar Lindbäck. Men också åt inkomstfördelningen.
I mitten av 1950-talet sitter Olof Palme och skriver på ett avsnitt till en studiebok för SSU om jämlikhet. Till sin hjälp har han ett underlag - skrivet av Assar Linbäck. I det redovisar Lindbäck bland annat resultatet från nationalekonomen Ragnar Bentzells då precis publicerade undersökning om inkomstfördelningen fram till 1948. Det var ett positivt resultat, eftersom Bentzell kunde visa att en tämligen kraftig inkomstutjämning hade ägt rum mellan 1935 och 1948. Utredningen kunde också tolkas så att utjämningen var ett resultat av framgångsrik socialdemokratisk politik. [113]
Både i sina egna och Tage Erlanders tal lyfte Palme ofta fram Benzells resultat. Det framgick förvisso av dem att inkomstklyftorna var nog så stora, men eftersom det tydde på att reforminriktad politik faktiskt hade minskat klyftorna fanns det väl inga skäl att tvivla på att 1950-talets stora sociala reformer inte skulle få samma resultat. Eller?
Några år innan inkomstklyftorna blev en stor fråga i offentligheten hade tecken på att inkomstutjämningen inte fortsatt dykt upp i några statliga utredningar, bland annat i den av Palme ledda studiesociala utredningen i början av 1960-talet. Olof Palme fångade snabbt situationen.
Våren 1964 håller SSU kongress. I Blå Hallen i folkets hus - för övrigt samma lokal där han sex år senare lyfter fram Arne Geijers tal - yttrar han följande närmast profetiska ord: ''Det som återstår är emellertid att förverkliga jämlikheten. Vi behöver bara studera inkomststatistiken eller förmögenhetsfördelningen för att få en åskådlig bild av vad som ännu återstår.'' [114]
Följande år medger han att utvecklingen mot inkomstutjämning stannat av och varnar för konsekvenserna. ''En jämnare inkomstfördelning och en jämnare förmögenhetsfördelning är enligt mitt förmenande en avgörande förutsättning för framstegen.'' Bara för att landet blivit rikare och den allmänna standarden höjs försvinner inte problemen med inkomstklyftorna, menar han. Kanske är den regelrätta fattigdomen utrotad, men klyftorna, avståndet mellan människorna minskar inte för det. I själva verket uppstår nya klyftor i välståndets samhälle:
''Den som på grund av sin ekonomiska situation helt utestängs från möjligheten att välja, upplever den bristande valmöjligheten starkare. Välfärdsutvecklingen skapar förväntningar som ställer de låga inkomsttagarna utanför. [...] Om vi skulle komma i en situation där en stor grupp människor skulle känna sig utestängda från en allmän välfärdsutveckling skulle vi riskera att allvarligt skada den känsla av gemenskap och samhällssolidaritet som ytterst är framåtskridandets förutsättning och drivkraft.'' [115]Ökad jämlikhet är en förutsättning för ett samhälle där alla känner sig delaktiga och därmed kan rikta sig mot framtiden. Framtidshopp.
SSU tog hans uppmaning att studera inkomststatistiken på orden. I skriften Välståndsklyftor eller standardhöjning gick de 1967 till angrepp mot välfärdsstatens oförmåga att utjämna levnadsvillkoren. De kunde nämligen visa att ingen utjämning ägt rum sedan andra världskriget. [116] Olof Palme välkomnade boken och beklagade att socialdemokratin drabbats av en ''villfarelse'' när de trodde att utjämningen fortskred. Nu vet vi hur läget är och därför är det ''en central politiskt uppgift för socialdemokratin att med ökad styrka i sin praktiska politik verka för en utjämning mellan olika medborgare och medborgargrupper.'' För att lyckas, menar Palme, måste en förändring i de ideologiska och samhälleliga klimatet äga rum där ''de sämre ställdas problem ter sig avsevärt viktigare än de höga inkomsttagarnas skattebekymmer.'' [117] När han i en intervju 1968 får frågan vilket det största jämlikhetsproblemet är svarar han: ''klyftan mellan högavlönade och lågavlönade''. [118]
I mitten av 1960-talet hade också den så kallade låginkomstutredning startats under ledning av LO-ekonomen Per Holmberg. I slutet av 1960-talet började den publicera sina förfärande resultat, som pekade på en verklighet som sällan varit synlig - kanske var tredje löntagare hade mycket låga inkomster.
Alla i partiledningen uppskattade inte utredningens resultat. I slutet av 1960-talet hade Gunnar Sträng börjat tala om att välfärdsbygget var färdigt, att det bara återstod några smärre finjusteringar. Låginkomstutredningen innebar ett grundskott mot Strängs slutsatser. Han blev så förfärad att han i ett bekant uttalande undrade hur man är ''funtad å kroppens och huvudets vägnar'' om man har så låga inkomster som låginkomstutredningen redovisat. Utan att tala med Palme lade han och inrikesminister Eric Holmqvist ner utredningen. [119]
Turerna runt detta fiasko i svensk politik är ännu höljda i dunkel. Palme måste på något sätt försvara Strängs handlande, men utan att tona ner utredningens betydelse. Utredningens resultat stämde ju väl in i Palmes bild:
''Låginkomstutredningen redovisar oerhört många människor med en låg inkomst. De flesta gör en fullvärdig arbetsinsats. De har ofta hårda och slitsamma yrken. Om arbetsviljan bestämde inkomstens storlek skulle de sannolikt inte ligga i inkomstpyramidens botten.'' Därför måste, menade Palme, ''politisk förnyelse under 70-talet i väsentlig del gälla att finna vägar till en social utjämning, för att förhindra att klyftan mellan olika medborgargrupper växer och för att söka minska den som nu existerar.'' [120]
En månad efter nedläggningen säger han så på Fabriksarbetareförbundets kongress - efter att ha motiverat nedläggningen - att det nu är dags att gå över från kartläggandet och ''söka sig vägar för praktisk handling''. Men därmed slutar inte undersökandet av hur verkligheten ser ut. ''Fördelningsfrågorna och välfärdsfrågorna måste få en central plats i samhällsdebatten även i framtiden'', först skall alla utredningens resultat publiceras, [v]arenda siffra, varenda faktum'' och sedan skall planerna för fortskridande undersökningar göras upp. ''Låginkomstutredningen blir därmed inte en engångsföreteelse. Den blir en början.'' [121]
Frågan om inkomstklyftorna har sedan dess varit ett ständigt närvarande ämne i svensk politisk debatt. På många sätt har hela intresset av fördelningen i samhället riktats mot hur inkomstklyftorna ser ut. Det är ett resultat av engagemanget i slutet av 1960-talet. Ett annat, och viktigare resultat eftersom det visar på politikens och inte minst ideologins betydelse, var att inkomstklyftorna faktiskt började sjunka. Mellan 1967 och 1981 minskade inkomstklyftorna i Sverige mer än i något annat land och var 1981 25 procent lägre än 1967. [122]
Där Gunnar Sträng såg framgångarna talade Palme om allt som återstod. Inte bara om inkomstklyftorna, men också om den offentliga servicen, om jämställdheten, om ekonomisk demokrati.
Ungefär samtidigt som Palme lyfte fram inkomstklyftorna började han också tala om en fråga där Sverige så småningom också skulle bli en föregångare i världen: frågan om jämställdhet.
På en debatt i Uppsala vintern 1966 om klassklyftorna i samhället talar han - för första gången mig veterligen - om ''den speciella klassgräns, som könsrollsdiskussionen speglar''; och säger sig vara skakad av det förhållande att inte någon har talat om frågan under debatten. [123]
Olof Palme hade förvisso tidigare tagit upp kvinnors situation, men alltid mer i skymundan, om ensamma mödrar, om gifta kvinnors rätt till arbete. Nu sker emellertid ett kvalitativt språng. Man kan säga att familjepolitiken omvandlas till en politik för jämlikhet mellan män och kvinnor. Ty bara för att det kallas jämställdhet ska man inte låta sig luras. Det är om jämlikhet i vid mening det handlar. Frågan är närmast omöjlig att undvika om man tar demokratin och jämlikheten på allvar. Det är uppenbart att Palme gör det.
Drygt två veckor efter Uppsaladebatten har European Federation of Sorophtimist Clubs en konferrens i Stockholm, där Olof Palme håller ett inledningsanförande. Det är i sin radikalitet och framförhållning ett häpnadsväckande tal.
''Vi finner'', säger Palme, ''en kraftig underrepresentation av kvinnor på samhällslivets alla områden. Detta gäller inom politik, facklig verksamhet, på höga poster i det privata näringslivet och i administrationen, inom forskningen och i synnerhet den tekniska och naturvetenskapliga forskningen.''
Vad beror nu detta på? Hur ska man göra något åt det? Palmes svar på dessa frågor borde kvalificera honom till hederfeminist. Frågan är, menar han, inte en kvinnofråga utan en könsrollsfråga:
''Det är uppenbart att hela denna snedfördelning har samband med det system av normer för mäns och kvinnors beteende som vi håller oss med - de könsroller vi bibringas från barnaåren och sedan hela livet. Med ordet könsroll - en sociologisk term - avser vi då inte de biologiska skillnaderna mellan könen som sådan utan det faktum att könet är urvalsprincip och det yttre kännetecknet med vars hjälp en arbetsfördelning genomförs.''Poängen är nu egentligen inte att Palme därmed ställer in sig i en modern feministisk forskningstradition genom denna formulering. Poängen är att formuleringen ligger så oerhört nära hans övriga idépolitiska ställningstaganden. För det första handlar det om det moraliskt oförsvarbara i att människor sorteras i fack och fåller enbart efter var, av vem och i vilken form de kom till jorden. Tar man människovärdet på allvar är det uppenbart orimligt att kvinnor - bara för att de är kvinnor - skall sorteras bort eller få sämre villkor. Precis som det är orimligt att arbetare, bara för att de är arbetare, ska ha sämre arbetsvillkor, lägre lön med mera. För det andra öppnar formuleringen upp för möjliga förändringar. För om urvalsmekanismen bygger på normer och samhälleliga institutioner är den ett mänskligt verk, och därmed möjlig att förändra.
Men formuleringen av jämställdheten som en fråga om socialt kön och inte om kvinnor medför också något annat, nämligen att synen på både kvinnans och mannens uppgifter måste förändras:
''Först om fadern också känner lika stort ansvar för barnens vård och fostran får kvinnorna möjlighet till att fylla sin roll som förvärvsarbetande. Begreppet modersroll har i svensk debatt bytts ut mot begreppet föräldraroll. Valfrihet måste gälla båda könen och inte bara det ena om vi skall nå jämlikhet mellan könen i hela samhället. Kravet på valfrihet måste kompletteras med kravet på jämlikhet. Inser vi detta tror jag också vi är på det klara med att ett gigantiskt arbete krävs av oss alla - på samhällets alla områden - innan vi nått detta mål. Men det är viktigast att ha målsättningen klar för sig så att man inte bygger fast föråldrade könsroller i ett i övrigt modernt samhället.'' [124]I talet, och i en intervju några år senare, pekar Palme ut de fyra områden som under den kommande utvecklingen förmodligen betydde mest för att Sverige i slutet av 80-talet hade den högsta förvärsvfrekvensen bland kvinnor i hela världen och att Sverige troligtvis har de mest ekonomiskt oberoende kvinnorna i världen: demokratisering av utbildningen, full sysselsättning, att mannens ställning som huvudförsörjare i socialförsäkringarna försvann och utbyggnaden av barnomsorgen. [125]
Självklar var Olof Palme varken först eller den ende som drev frågan om jämställdhet på detta sätt. Det gjorde kvinnorna själva. Men han fångade upp frågan och legitimerade den på hög politisk nivå. Det var åtminstone det socialdemokratiska kvinnoförbundet medvetna om.
När han 1972 talar inför deras kongress kommenterar ordföranden hans tal: ''Olof Palme! Sug på applåderna och känn att det var ett stort tal Du höll, ett utomordentligt tal. Jag skulle tro att vi aldrig på en kvinnokongress har fått höra ett sådant tal, så principiellt genomfört och handlande om kvinnans frihet och självständighet, som Du höll i dag. Det var alldeles ypperligt.''
Kärnan i Olof Palmes budskap säger någonting viktigt om den svenska välfärdsstatens raison d`etre: målet, säger Palme, för kvinnornas frigörelse är hennes oberoende som individ:
''Vi varken kan eller vill förbjuda någon att vara hemmafru. Vi varken vill eller kan förbjuda någon att vara hemmaman. Vi varken vill eller kan förbjuda två människor att gemensamt bestämma hur de vill fördela hemarbete och omsorg om barnen. Vi vill däremot inte att kvinnan ständigt skall stå tillbaka på arbetsmarknaden, att kvinnorna ständigt skall ha låga löner och sämre trygghet, sämre utbildning - allt under motiveringen att kvinnan kan återgå till hemmet och få sin försörjning av någon annan. Vi vill helt enkelt ta bort de hinder som alltid har funnits och finns ännu i dag för kvinnans lika rätt på arbetsmarknaden.'' [126]De sociala och ekonomiska villkoren i samhället måste förändras!
Den analys Palme formulerade här behöll han livet ut. Det säger således mer om den tröga verkligheten än om Palme när han 1985 fortfarande tvingas upprepa det han sa på 1960-talet. [127] Självklart är därmed inte allt Palme sade om kvinnors situation uttömt, men det hör egentligen hemma under andra sakfrågor.
Nära kopplat till kvinnornas situation var också barnen, hur mycket man än tycker att det lika mycket borde vara en fråga som berörde männen.
Olof Palme var ju från början aktiv i studentfrågorna. Skolfrågor blev också de första sakpolitiska område han engagerade sig i. Det var ett engagemang som höll i sig. Skolan spelade i Palmes politiska filosofi en central roll. Den var, upprepade han ständigt, ''nyckeln till att avskaffa klassamhället''. [128]
Under femtiotalet var detta nästan ett axiom. Bara man genomförde den nya grundskolan och öppnade universiteten och högskolorna för större grupper så var grunden till klassamhällets avskaffande nästan lagd. Här stod ungdomarna i fokus.
I mitten av 1960-talet ryckte emellertid en annan sida av utbildningsväsendet fram. Utbyggnad av utbildningen ledde till att nya klyftor i samhället växte fram. Samtidigt som klyftorna minskade mellan ungdomarna i takt med att allt fler gick vidare på gymnasiet så ökade klyftorna mellan generationerna. ''Det är den orättvisa, den klassgräns i åldersled, som det expansionistiska samhället har skapat.'' Utbildningspolitiken vidgade i omfång. Alla, oberoende av ålder, borde ha rätt till utbildning. Olof Palme drev igenom den världsunika möjligheten till vuxenutbildning, en andra chans. ''Vuxenutbildningen blir åtminstone det andhål man skapar för att skapa en rättning i efterhand, för att bryta upp denna klassgräns.'' [129]
Just här är det dags att ta upp frågan vad Olof Palme egentligen mer precist menade med jämlikhet. Redan av frågan om inkomstklyftor framgår att jämlikhet för Palme också innebar utjämning och omfördelning. Men i hans syn på barnens villkor blir detta extra tydligt.
Också i den liberala ideologi intar skolan en viktig plats och stora jämlikhetskrav ställs på den. Liberalismen godkänner konkurrens och tävlan som en viktig måttstock på mänsklig framgång och rättighet till olika förmåner, men i liberal ideologi ligger också att alla från början bör stå på samma startlinje, ha samma startchans i livet - lika villkor i utgångsläget kan man säga. Det var ju också en liberal - Fridtjuv Berg - som inledde kampen för en gemensam bottenskola där alla grupper och klasser skulle gå.
Palme slöt varmt upp runt idén om lika start i livet. Men han tyckte inte det var nog. Också här går hans politiska filosofi igen.
Barnen lever ju i ett samhälle utanför skolan där deras föräldrar gynnas och missgynnas på vissa systematiska sätt; och det är till detta samhälle de sedan skall ut efter skolan. Därför duger det inte enbart med en radikal skolpolitik. Jämlikhetens samhälle kan aldrig stiga som en fågel Fenix ur skolans värld. ''Det måste alltid finnas samklang mellan skolreformerna och den omdaning som sker i samhället utanför skolans murar.''
Inte heller, menade Palme, räcker det enbart med en gemensam skola. Eftersom barn växer upp under så olika villkor kommer de till skolan med olika förutsättningar att klara den. Och där har skolan en uppgift att, så gott det går, kompensera dessa barn genom extra insatser. Det är en skola ''som går långt utöver den liberala tanken om lika möjligheter för alla. Det är frågan om att i praktiken erkänna att alla har lika värde.'' [130]
Det var en tanke som gick igen också för de yngre barnen. Det råder inget tvivel om att utbyggnaden av barnomsorgen från början motiverades med arbetskraftsbrist och att man för att få ut kvinnorna på arbetsmarknaden tvingades bygga upp en gemensam barnomsorg som - likt så många gånger förr - inte uppstod i tillräcklig omfattning av marknadskrafternas fria spel. Men precis som utbyggnaden också kunde betraktas som en viktig jämlikhetsreform för kvinnorna, vävde Palme visioner också om daghemmen.
''För barn betyder daghem och lekskolor en bättre startchans i livet, inte minst för de barn som kommer från på olika sätt handikappade miljöer. Dessutom vet vi att samverkan med andra barn och pedagogisk verksamhet under kunnig ledning är mycket väsentligt för alla barns utveckling.'' [131]
Att skola och barnomsorg hade en vidare uppgift än att enbart ge samma start i livet var en tanke Olof Palme vidhöll. 1985 menar han så fortfarande att ''ett demokratiskt och solidariskt samhälle aldrig kan nöja sig med att bara erbjuda barn och ungdom lika möjligheter. Ett demokratiskt samhälle måste genom extra insatser kompensera dem som har ett sämre utgångsläge.'' [132]
Den politik på familjeområdet som Olof Palme och socialdemokratin förespråkade möttes inte alltid med glädje från borgerligt håll. Många var kampanjerna om Palmes hat mot hemmafruar och om familjens sönderfall. Men Palme betraktade, som vanligt, inte daghemmen som det enda riktiga, utan som ''ett stöd och en komplettering till samvaron i familjen.'' [133]
Däremot var det en förändrad familj han såg framför sig. Genom daghemmen fick kvinnorna möjlighet att förvärvsarbeta. Därigenom skulle trycket mot en förändrad arbetsfördelning mellan män och kvinnor öka ''så att män och kvinnor tar samma ansvar för hemmet och barnen''. [134] Inte bara kvinnornas situation skulle förändras, också männen måste hitta en ny roll:
''Det handlar om pappornas allt större vilja att ta sin del av ansvaret för barnens uppväxt. Inte bara i de stora avgörandena utan också när det gäller vardagens blöjbyten och sagoläsning. Detta är bland det viktigaste som sker just nu i vårt samhälle. Och kanske får vi 1984 uppleva ett samhälle som är så barnvänligt, så människovänligt att barnen har rätt till sin pappa och pappan till sina barn.'' [135]Den visionen låg sedan till grund för en annan vision om det barnvänliga och jämställda samhället där det är ''fullkomligt naturligt att det finns tillfällen där någon av föräldrarna vill stanna på heltid hemma hos barnen. Det kan vara när barnen är mycket små, när ett barn är sjukt, när ett barn har ett handikapp som kräver särskild omsorg och mer av omsorg. I min vision av ett framtida och annorlunda samhälle ingår därför att en förälder när påfrestningarna är stora skall kunna säga med självklarhet: Just nu är det viktigaste av allt att jag kan vara hemma hos mina barn.'' [136]
Samma år Palme sade detta infördes föräldraförsäkringen. Kanhända är det ännu långt kvar tills det är en helt öppen fråga vem som stannar hemma. Någonting har emellertid hänt. Under föräldraförsäkringens första år stannade inte mer än någon procent av fäderna hemma över huvud taget, i dag är i varje fall över 50 procent av papporna hemma med sina barn, åtminstone en liten tid.
Barnen intog en viktig plats i Palmes politiska gärning. Det verkar som om barn också uppfattade det så, han fick i varje fall motta mängder av brev från barn där de meddelade sina förhoppningar och sin rädsla inför framtiden. Där slöt sig cirkeln ty barnen, sa Palme, är ''den enda praktiska anknytningen till framtiden som vi har[...] Det är i dem man ser framtiden växa fram.'' Deras villkor nu formar därför den framtid som kommer.
''Ur detta växer fram också vårt gemensamma ansvar för barnen i samhället. Man kan inte med ett individualkapitalistiskt betraktelsesätt hålla på och tala om `mina barn och dina`, utan det är fråga om våra barn - det gäller varenda tjatting. Därför ska barnen sättas i förgrunden.'' [137]