6. Demokratin i centrum

Måhända har vi cirkulerat som katten runt het gröt. Det vore egentligen hög tid att komma fram till de för Palme två viktigaste medlen att öka jämlikheten i samhället: full sysselsättning och den offentliga sektorn.

Det hela är emellertid inte så enkelt. Först och främst utgjorde den fulla sysselsättningen och offentliga sektorn inte ett problem under 1960-talet. I stället växte offentliga sektorn snabbare än någonsin tidigare och både den och industrin skriker efter arbetskraft. Men bara för att Palme inte talade så mycket om dessa frågor under denna tid så innebär de inte att han skulle ha värderat ner deras betydelse. Som en underström löper de som outtalade förutsättningar för allt det övriga. För det andra kopplar Palme inte bara samman full sysselsättning och offentliga sektorn med frågan om jämlikhet. De är också - på ett inte helt okomplicerat sätt - kopplat till de två andra huvudfrågorna Palme lyfte fram 1969: trygghet i arbetslivet och ökad demokrati. Vilket förhoppningsvis framgår nedan.

Därför ska vi dröja ytterligare något med Palmes syn på offentliga sektorn och sysselsättningen. Under slutet av sextiotalet och första hälften av sjuttiotalet är det andra frågor som står i fokus för Palmes intresse.

6.1 DEMOKRATINS KRIS - ELLER KAPITALISMENS?

Mitt under den brinnande optimistiska striden för ökad jämlikhet började Palme också ge uttryck för en ny oro. Det var en oro som hade stora likheter med Erlander oro i början av 1950-talet om socialdemokratins roll i välståndets samhället. Nu var situationen dock något annorlunda. Palme såg, delvis tror jag genom sin internationella utblick, en stigande oro mitt i de rika västländerna, som kunde komma att hota demokratin.

Vi ska inte blunda för att en del av denna ''oro'' användes som motivering för en radikalare jämlikhetspolitik. Jag tror emellertid det är för enkelt att bara avfärda det hela som skrämselpropaganda - inte minst med de senaste årens erfarenheter i åtanke.

Olof Palme kom att formulera problemet på lite olika sätt, ibland i form av demokratins kris, ibland i form av kapitalismens. Bakom de olika formuleringar ligger det dock en gemensam kärna. Hur ska det socialdemokratiska alternativet kunna göra sig gällande också i det senmoderna industrisamhället, eller till och med ett samhälle där industrin inte längre utgör den huvudsakliga näringen? Utifrån denna fråga sker delvis en omorientering och radikalisering av den socialdemokratiska politiken för att möta de hot Palme tyckte sig se. ''Vi måste'', skrev Palme i ett brev riktat till Willy Brandt och Kreisky ''formulera vari den demokratiska socialismens uppgift består. Lyckas vi inte med det förlorar våra samhällen det enda möjliga ideologiska alternativet till konservatism och kapitalism.'' ^[138]

Palme började, som sagt, med att formulera sin oro i termer av en kris för demokratin, där han redan 1968 kunde förutspå den kommande konservativa motreaktionen mot välfärdsstaternas utbredning:

''De senaste åren har vi fått bevittna vad som kan kallas en kris för demokratin i de rika västliga industriländerna. Dessa samhällen förefaller att sprängas sönder inifrån av sina inneboende motsättningar.''

Det var, menade han, en ytterst farlig utveckling, inte bara därför att människor led av de stora klyftorna. ''I det ögonblick människorna börjar svikta i sin tro på att demokratin skall lösa deras centrala problem börjar de vända sig till de politiker som har enkla svar.'' Därför är det av största vikt att demokratin visar att den kan lösa de konkreta problem som människor upplever som centrala, att den inte blir handlingsförlamad, och för att lyckas med det måste de politiska partierna och institutionerna ha en förankring i verkligheten. ''Om politik icke formas av människorna själva, blir partierna propagandamaskiner, och människorna förlorar förtroendet för politiken.'' ^[139] .

Hans formuleringar var alldeles säkert påverkade av studentupproret och strejkerna år 1968. Men frågan skulle följa honom länge. Dels i delvis omvandlad form så som bakgrund både till en reformering av arbetslivet och demokratisering av offentliga sektorn, dels framför allt just som en fråga om demokratins livskraft.

I mitten av 1970-talet återkommer han så till frågan. Ute i de västliga demokratierna börjar den handlingsförlamning som han tidigare varnat för breda ut sig. ''I land efter land har vi konstanta regeringskriser, upplösningar av parlamenten, hårda konfrontationer på arbetsmarknaden, stora gruppmotsättningar, en djup social oro.'' Det blir allt svårare att ''skapa handlingskraftiga majoriteter.'' ^[140] Och, vad kanske värre är, samtidigt blossar en diskussion upp om demokratins svaghet som inte söker de sociala orsakerna bakom utan pekar ut - demokratin själv.

I ett principiellt anförande 1976 går han igenom det nya tvivlet på demokratin. Vi har, säger han, de som ser en tvinande demokrati och inte tror den kan återupplivas. Vi har också de som oroar sig för att demokratin i stället blir för livaktig, därför att särintressena invaderat demokratin och gjort den oregerlig. Vi har till sist de, som tycker att demokrati måste försvara sig med odemokratisk medel för att överleva. Palme avfärdar samtliga analyser. ''The consequence is to hand our responsibility to economic elites or state bureaucrasies.'' Han pekar ut det gemensamma kännetecknet för dem: de ser en ''fara i att vidga demokratins verkningskrets, fördjupa demokratin''. Och de talar sällan om de sociala missförhållandena som ligger bakom. Det är just det som är felet. ^[141]

Ty bakom demokratins kris ligger en djupare kris - kapitalismens kris. Upplevelsen av en kris för kapitalismen är förstås nära kopplad till de ekonomiska kriserna under 1970-talet, men Palme tar det för ytterligare ett tecken på en process han redan sett tidigare, att industrisamhället och kapitalismen går igenom en ny omställningsfas.

Kapitalismen är , säger han, ''inte längre den drivkraft för ekonomisk tillväxt som den tidigare varit. När osäkerheten ökar och kraven på långsiktiga lösningar växer, svarar kapitalismen med investeringsnedgång och kortsiktig spekulation''. I själva verket ökar klyftan mellan människors krav och kapitalismens förmåga, därför att den inte svarar upp mot förväntningarna utan leder åt ett helt annat håll. Människor ''finner att starka krafter hotar att stycka sönder arbetsuppgifterna och göra dem allt mer monotona. De finner att den ekonomiska koncentrationen pågår och att allt viktigare ekonomiska beslut fattas allt längre bort, ofta i internationella maktcentra i främmande länder. De finner otrygghet i planlösa och socialt oacceptabla förändringar.''

Vilka förväntningar och krav tyckte sig Palme då kunna se? ''Människorna kräver full sysselsättning, hyggliga ekonomiska villkor och en god och säker arbetsmiljö. Människorna kräver inflytande över sin arbetssituation. Människorna kräver att man kan vara med och påverka den ekonomiska utvecklingen. Människorna kräver trygghet i ett snabbt tekniskt och ekonomiskt skeende.'' ^[142]

Frågan blir då, hur ska man kunna undvika att kapitalismens kris inte också blir demokratins.

För Palme var svaret på sätt och vis givet. ''Kommunism eller kapitalism representerar inte längre någon dröm om frihet för Europas folk.'' Nej, ''folkens krav på en levande demokrati, på nationellt oberoende och social rättvisa'' vittnar om ''den demokratiska socialismens attraktionskraft och styrka'' därför att det endast är ''med demokratin och solidariteten som instrument som vi kan finna vägen ur den ekonomiska krisen, värna rätten till arbete, möta kraven på ett mänskligt arbetsliv, skapa trygghet och gemenskap och en god livsmiljö.'' ^[143]

Men då måste också socialdemokratin kunna formulera delvis nya lösningar. En offensiv krävs. Att stå stilla är att med stormsteg gå bakåt. Det handlar om att förändra arbetslivet.

6.2 INNANFÖR FÖRETAGENS PORTAR

Under 1950-talet framstår Palme på sätt och vis som en teknikromantiker. De tekniska framstegen kräver förvisso det starka samhällets hjälp i form av forskning och storskaliga investeringar, men i grunden har tekniken ingen negativa inverkan, bara positiv i form av större tillväxt.

Som vi sett pekade dock Palme ut problemen med den tekniska utvecklingen som en av huvudfrågorna när han tillträdde som partiets ordförande. Det började bli allt tydligare att den också bar mer sig svåra negativa konsekvenser för samhället. Till tekniken var han inte negativ, det handlar snarare om den samhällsorganisation som tekniken tas i bruk inom. 1969 har han ännu inte formulerat tesen om kapitalismens kris, men det ligger så att säga inbyggt i kritiken av den tekniska utvecklingens konsekvenser.

Som vanligt är Palmes angreppssätt och skäl till att ta upp frågan mångbottnad. En viktig anledning till att man måste motverka de negativa verkningarna av tekniken är att vi annars riskerar en häftig opinion mot tekniken som sådan och därmed mot fortsatta framsteg.

I fokus stod dock dess inverkan på den enskilda människan; det som på den stora nivån kan se ut som framsteg och tillväxt kunde mycket väl innebära otrygghet och utsatthet för den enskilda människan. Vad Palme såg var en genomgående strukturomvandling av ekonomierna med just dessa konsekvenser.

''Det kommer - brutalt uttryckt - att gälla att skapa nya jobb innan de gamla slås ut.'' Och om ingenting görs åt detta riskerar samhällena snabbt att förändras till det negativa: ''I längden står vi inför hotet att få två åtskilda grupper av människor: de högproduktiva, väl utbildade, med fysisk och psykisk styrka att leva upp till de hårda villkor som kunkurrenssamhället ställer, och en restgrupp som förmenas rätten att göra sin insats, som ställs utanför, som `inte behövs`.''

För att komma åt detta krävs ett helt batteri av åtgärder som ''blir av en storleksordning som endast samhället klarar av''. ^[144] Men vid sidan av vad vi kan kalla åtgärder på makronivån krävs också något annat. För utvecklingen i näringslivet riskerar inte bara att skapa klyftor mellan de högproduktiva och de lågproduktiva utan även att människor inte alls vill arbeta inom industrin.

I sitt installationstal som partiordförande 1969 deklarerade Olof Palme att arbetarrörelsen tänkte ''göra demokratin på arbetsplatserna och över allt i företagen till en förgrundsfråga''. Just ekonomisk demokrati blir mycket riktigt hans stora tema under 1970-talet. Här blandas dock kravet på ökad demokrati och problemen med ekonomins strukturomvandling ihop på ett spännande och talande sätt.

När Olof Palme 1971 verkligen börjar diskutera reformer i arbetslivet sker det nämligen i direkt anslutning till tankarna på arbetsvillkoren inom näringslivet. Det sker dessutom på ett märkligt vis i direkt motsättning mot en annan linje han började driva redan året efter (vi återkommer till det nedan). Han menar här att vi ''inte kan leva på att göra tjänster åt varandra hur viktiga dessa tjänster än är''. ^[145] Visserligen är den offentliga sektorns utbyggnad både viktig för människors välfärd, den är dessutom ofullbordat. ''Men allt detta ligger egentligen utanför den egentliga produktionen. Skall vi förbättra människors villkor kommer produktionslivet i förgrunden.'' ^[146]

''Vi är'', säger Palme, ''ett industriland. Vi har ingen anledning att överge vår möjlighet att förbli ett industriland.'' Vad är det då som hotar detta? Jo industrin måste kunna ''konkurrera om arbetskraften.'' ^[147] Det räcker således inte att med hjälp av ekonomisk politik och näringspolitiska insatser visa omsorg om produktionens villkor. ''Vi måste visa omsorg om människors villkor i produktionen. Annars kommer de att fly det industriella arbetet. En förbättrad arbetsmiljö blir därmed en avgörande förutsättning''. ^[148] Emellertid räcker inte ens det. Ty om föråldrade organisationsprinciper lever vidare i näringslivet medan samhället i övrigt på allt fler områden anammar demokratin så kommer folk ändå inte vilja arbeta där.

Palme presenterar idéerna som ett komplement och alternativ till välfärdsstaten. ''Det måste vara rationellt att satsa på en reformering av arbetslivet i stället för att begränsa sig till att genom stora kostnadskrävande reformer utanför arbetslivet kompensera människor för en hård och slitsam arbetsmiljö och ta hand om dem som slagits ut.'' ^[149]

Inom loppet av några år kom emellertid Palme att utveckla och fördjupa argumentationen för en omfattande reformering av arbetslivet.

Det har ofta påståtts att 1970-talets arbetsmarknadslagstiftning - MBL, trygghetslagarna, satsningen på arbetsmiljön - var en ren beställning från LO. Skakad av studentrevolt och inte minst den vilda LKAB-strejken radikaliserades LO:s krav på arbetslivets utformning och när SAF vägrade ta upp frågorna till förhandling valde LO att gå via parlamentet och lagstiftningen - ett brott mot den svenska modellen. Samtidigt hade partiet en nyvald ordförande som var beredd till mycket stora eftergifter för att inte släppa iväg vänsterflanken i partiet och LO. Därför skulle Palme av opportunism ha drivit på reformerna.

Redan på femtiotalet ville Palme ha ökad kontroll över näringslivet och menade att ekonomisk demokrati var ett nödvändigt steg för att vandra vidare på den demokratiska socialismens väg. En radikal samhällsomdanande politik kan inte enbart bestå av socialpolitik, skrev ju Palme och Lindbäck i mitten av femtiotalet. ^[150] Hans formuleringar under 1950-talet är visserligen lite bombastiska i bland - men här finns en kärna som han formulerade i mitten på femtiotalet: en väg att fördela makten jämnare i samhället är att de anställdas medbestämmande ökas inom företagen. ^[151] I en intervju 1960 utvecklade han temat:

''Det finns enligt min mening fyra vägar i riktning mot ökad demokrati. En utbyggnad av de fackliga organisationernas inflytande i samhällsekonomin, Ett vidgat ekonomiskt ansvar för medborgarnas gemensamma organ - stat, kommun och landsting. En fortsatt utveckling av kooperativa arbetsformer för både konsumenter och producenter. En ökad tillämpning av industriell demokrati med reellt inflytande för de anställda inom företag och branscher.[...] För egen del vill jag fästa särskilda förhoppningar vid den industriella demokratin. Det är en principiellt synnerligen tilltalande tanke att bryta upp okontrollerade, enskilda maktpositioner så att säga inifrån genom att de anställda får ökat medinflytande på de frågor varav deras bärgning beror.'' ^[152]

Dessutom passar satsningen på ekonomisk demokrati väl in i Palmes idépolitiska formuleringar - det blir så att säga följden om man tar hans position på allvar. För innebär inte kravet på jämlikhet och demokrati att det blir ytterst stötande att vissa områden i samhället drar sig undan, att där gäller andra regler? Och följer det inte av kravet att demokratin inte bara ska vara formell, att man måste angripa själva orsakerna till att människor har olika resurser att göra sig hörda? Olof Palme svarar jakande på båda frågorna.

Har man väl valt demokratins väg kan man inte begränsa den till vissa livsområden. ^[153] Demokratin kan inte ta halt vid fabriksportarna. För hur kan det gå ihop? Medborgarna förväntas förstå, ta ställning till och vara delaktiga i många gånger mycket svåra beslut om landets framtid, men de förväntas inte kunna styra över sina jobb. Han citerade med gillande Tage Erlander på den punkten: ''Detta är en orimlig situation: att å ena sidan kräva av medborgarna att de ska ha ett säkert omdöme om valutareservens storlek och mjölkprisernas beroende av jordbruksuppgörelsen och alla dessa ting. Samtidigt som de å andra sidan inte får bestämma vad de själva skall tillverka med sina händer, inte ens hur de skall tillverkas.'' ^[154]

Ungefär samma problem som med skolan och förhållandet till övriga samhället gäller här. Skolan kan inte ensam förverkliga jämlikheten, och demokratin kan inte få verkligt genomslag om stora delar av människors liv i själva verket styrs efter helt andra, auktoritära principer. Vidga demokratin!

Olof Palme oroade sig definitivt inte lika klädsamt så som Gösta Bohman över arbetarnas sömn om de skulle vara med och fatta svåra beslut. Palme trodde på människan. Löntagarna skulle, menade han, ha rätt att vara med och bestämma i sin egenskap av löntagare, ''därför att han satsar sitt produktiva liv, sin arbetsinsats'' och inte nödvändigtvis som kapitalägare. ^[155]

På sätt och vis är det ur samma grundläggande fenomen i samhället som Palme nu som på femtiotalet hämtar själva urfrågan: vad leder den fulla sysselsättningen till för samhälle och vilka krav ställer den på samhället? På femtiotalet riktades intresset mot vilken typ av efterfrågan det ökade välstånd - som den fulla sysselsättningen förde med sig - skulle leda till. Svaret, vilket vi redan sett, var att människorna inte enbart krävde ökad privat konsumtion utan konsumtion av tjänster som bara samhället - så gick resonemanget - kunde mobilisera resurser till.

Likväl handlade det om någon form av konsumtion utanför själva arbetet. Under sjuttiotalet leder samma grundfenomen svaret åt ett annat håll. Vi kan uttrycka det så här: kan man verkligen driva sysselsättningslinjen utan att bry sig om hur den sysselsättning människor får ser ut?

Olof Palme menade själv att en perspektivförskjutning i synen på själva arbetet ägt rum. ''Under 1950-talet talade man ofta om att arbetet skulle få allt mindre betydelse. Det fanns en föreställning att lösningen låg i att befria människorna från arbete. Arbetets strängt reglerade rutiner skulle kompenseras genom att människorna skulle få mera fritid.'' Varken Palme eller det socialdemokratiska partiet talade under femtiotalet om att människor skulle ''befrias från'' arbetet, men man kan nog ändå säga att offentliga sektorn skulle befria människor från konsekvenserna av lönearbetet.

I början av sjuttiotalet tycker Palme att den tidigare bilden var förenklad. ''Nu vet vi att arbetet så långt vi kan överblicka kommer att behålla sin centrala ställning i människornas tillvaro. Människornas frigörelse måste ske i arbetet - inte utanför.'' ^[156] Det var en tanke han kom att arbeta vidare på under sjuttiotalet och som fick en framträdande ställning när partiprogrammet reviderades i mitten av sjuttiotalet.

På partikongressen 1975 håller han ett i frågan viktigt tal:

''På 1950-talet talade vi om ett missnöje framdrivet av otillfredsställda förväntningar, därför att en förbättrad privat levnadsstandard inte motsvarade av en förbättrad välfärd och en utbyggnad av de tjänster som krävdes av samhället såsom bostäder, skolor och sjukvård. Många av dessa välfärdsmål har vi nu börjat förverkliga. Då vidgas horisonten och blickarna riktas åt annat håll. Människorna börjar fråga sig varför dessa välfärdsmål inte får bryta igenom i arbetslivet och upplever allt starkare kontrasten mellan samhällets allmänna mål och deras praktiska erfarenheter från sina arbetsförhållanden. Med något av obönhörlig logik har vi kommit att vidga välfärdsbegreppet till att omfatta även förhållanden i produktionen. Vi kan inte stå till svars med att satsa på hälsa och välfärd för folket medan människorna i produktionslivet drabbas av växande olycksrisker och förslitning. Vi kunde inte satsa på en väldig expansion av moderns samhällsbyggande utan att granska de lokaler där människorna utför den produktion som lägger grunden för välståndet. Vi kunde inte målmedvetet genomföra en lika behandling i sociallagstiftningen och stillatigande godta en orimlig kategoriklyvnad i arbetslivet. Vi kunde inte tala om medbestämmande på samhällslivets olika områden utan att samtidigt satsa på demokratisering på arbetsplatserna.''

Ändå är det ju den ''mera klassiska marxistiska formuleringen'' som ligger i botten av den beskrivning Palme ger av verkligheten, nämligen att arbetslivets organisation sätter försutsättningarna för det övriga samhället.. Skillnaden ligger mer i receptet än i diagnosen. Det är reformistens lösning på ett gemensamt problem. Att det är så framgår med önskvärd tydlighet i en serie tal och artiklar från 1977:

''Work is not only a way to make a living for eight hours a day, five days a week - and then we are free. Work also has a decisive influence on our family life, our relation with other people and our general role in society. When we have strict control and surveillance at work it is not easy to be free and active in our leissure time. When we have an inferior and risky job environment, few reforms outside working life means real improvement. Our security is an illussion. Class differences in working life spread and permeat society as a whole.'' ^[158]

Olof Palme fäste som synes stora förhoppningar på reformerna. ''Det är'', sade han, ''en mycket stor jämlikhetsreform: Jämlikheten mellan arbete och kapital.'' ^[160] Till slut skulle man ge sig på den notoriska paragrafen 32 i kollektivavtalen - arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet - som SAF vägrade överge.

De var en radikal politik. Palme talade gärna om den med stora ord. Den kommer, sa han exempelvis, ''medföra den största förändringen i marknadshushållningen som skett sedan 1932. Det är klokt. Ty det är social rättfärdigt.'' ^[161]

Någonstans efter 1977 talade han dock allt mer sällan om arbetslivsreformerna. Hade han ändrat sig? Var de bara en övergående nyck?

Det är givetvis ytterst en tolkningsfråga och på denna punkt kan säker andra argumentationslinjer göra sig gällande. För egen del vill jag dock uppmärksamma det nära sambandet mellan Olof Palmes grundåskådning och motiven för reformerna inom arbetslivet. De är inte arfrämmande utan följer ur ideologin bara man tar den på allvar. Även om reformerna således inte stod i centrum för Olof Palmes intresse under 1980-talet återkom han då och då till temat. Så sent som hösten 1985 uttrycker han själva grundmotivet bakom arbetslivsreformerna: ''om uppgiften är att skapa arbete åt alla, då är det också av avgörande betydelse att de arbeten som skapas inte är sådana att de riskerar människors liv och hälsa. De ska vara sådana att de ger arbetstillfredsställelse, skaparglädje, stimulans och arbetsgemenskap.'' ^[162]

Dessutom var de flesta reformer genomförda eller på väg att genomföras i slutet av 1970-talet. Men inte minst. Den välfärdsstat som utgjorde bakgrunden och fundamentet till att man kunde och orkade gå vidare utmanades nu allt mer intensivt - både ideologiskt och ekonomiskt.

I stället träder försvaret för offentliga sektorn och kampen för sysselsättningen allt mer i förgrunden.