Det råder inget tvivel om att en av hörnstenarna i Olof Palmes praktiska politik är kampen för en utbyggd offentlig servicesektor. Den inriktningen släpte han aldrig, inte ens under åren då reformeringen av arbetslivet - det vidgade välfärdsbegreppet - stod i förgrunden. Däremot kom motiven för offentliga sektorn delvis att förändras och vidgas. Ledorden är sysselsättning och jämlikhet.
På sätt och vis är det direkt märkligt hur framsynta de flesta motiven för en stor offentlig sektor är. Det är egentligen lite svårt att förstå, både med tanke på samhällsforskningens upptagenhet vid 1930- och 1940-talet folkhemspolitik, och den numera ständigt upprepade anklagelsen om välfärdsstatens otidsenlighet.
På 1950-talet menade Erlander och Palme, i första hand, att den offentliga sektorn måste byggas ut därför att efterfrågan riktades mot ting som endast samhället kunde skapa. Valet stod således inte i grunden mellan att låta dessa tjänster på något sätt spontant växa fram på en marknad eller att organiserade dem i offentlig regi. Valet stod mellan att tjänsterna inte uppstod alls eller att samhället mobiliserade resurserna.
Det uteslöt inte jämlikhets- eller rättviseambitioner. Också på femtiotalet visste man att de resursstarka skulle skaffa sig de välfärdstjänster de ansåg sig behöva, men att mycket stora grupper skulle ställas utanför.I slutet av sextiotalet, men framför allt så sent som i början av 1980-talet, bryter underströmmen igenom ytan. Offentliga sektorn blir ett alternativ till marknaden, ett alternativ som kräver sina egna ideologiska motiv.
Bakgrunden till att motivkretsen utökas har sin egen dynamik. Man kan säga att Palme i några omgångar tvingas svara på yttre tryck och förändringar som dels handlar om den offentliga sektorns allt större betydelse som en sektor av samhället och ekonomin, dels en allt starkare ideologisk utmaning mot offentliga sektorn från SAF och moderaterna. Utmaningarna kan sammanfattas som tjänstesektor, byråkrati och marknad.
Som vi tidigare sett riktades Palmes blickar under arbetslivsoffensiven främst mot den privata industrin, åtminstone till en början. Frågan är emellertid om inte offentliga sektorn faktiskt kunde betraktas som en lösning på vissa av det moderna industrisamhällets problem?
De fyra viktigaste karikäristikan på Palmes analys av de sena industrisamhället tyder på det. För det första kommer jobben slås ut i en sådan takt att endast samhälleliga åtgärder kan skapa nya. För det andra har industrin en så dålig arbetsmiljö att det kommer bli allt svårare att rekrytera folk dit. För det tredje är arbetslivspolitiken en politik som går utanför offentliga sektorn därför att offentliga sektorn inte ingår i den ''egentliga produktionen'', för det fjärde kommer arbetslivspolitiken ha positiva välfärdseffekter i det att människor blir starkare medborgare om de får mer att säga till om på jobbet.
Men ligger detta verkligen utanför den offentliga sektorn? För att uttrycka det enkelt: varje ansats som handlar om att skapa nya jobb och att förbättra innehållet i jobben borde på rent logiska grunder inkludera offentliga sektorn. Det är en stor och på denna tid växande arbetsplats. Offentliga sektorn är inte bara omfördelning, inte heller enbart en del av arbetsmarknaden. Den är också en stor arbetskraftsanvändare. Den har dessutom den unika egenskapen att den styrs av medborgarna via den representativa demokratin och inte direkt av kapitalägare, marknad eller individers köpkraft.
Olof Palme var på många sätt medveten om det perspektivet, inte minst blev han det allt mer under 1970-talets lopp. Här finns, enligt min mening, emellertid en av Olof Palmes mest allvarliga underlåtelser: en missad möjlighet för välfärdspolitiken om man uttrycker det så. För att det ska bli tydligt måste vi dock börja från början.
Redan 1972 började Palme nyansera sina uttalanden om att vi inte kan leva av att utföra tjänster åt varandra och att industrin hade företräde. Nyanseringen äger rum mot bakgrund av hans försök att förstå vartåt det moderna samhället är på väg, hur den tekniska utvecklingen och rationaliseringarna påverkar ekonomin och arbetsmarknaden. På partikongressen detta år säger han: ''Det är inom service- och vårdsektorn och i offentlig tjänst i vid bemärkelse som den stora sysselsättningsökningen kommer att äga rum i det svenska samhället, i varje fall med en någorlunda vettig och mänsklig utveckling.'' [163]
I dag är allt fler överens om att framtidens sysselsättning ligger inom tjänstesektorn. Den yrvakenhet som präglar debatten är direkt märklig, som om man upptäckt något alldeles nytt. I själva verket har vi i praktiken levt i ett ''postindustriellt'' samhälle allt sedan slutet av 1960-talet. Olof Palme såg det redan då och hans formuleringar om den offentliga sektorn bör betraktas som ett modernt svar på ett modernt problem. Ett svar som fortfarande har sin giltighet. ''Vi är'', säger han i riksdagen 1973, ''på väg in i det postindustriella samhället. Vi bör i det samhället inte ställa varuproduktion och tjänsteproduktion mot varandra. Vi bör i stället se helheten. Industrin är basen för vårt lands ekonomiska liv. Men det blir samtidigt allt viktigare för vår välfärd att människor kan hjälpas åt att göra tillvaron bättre för varandra.'' [164]
I ett anförande på svenska kommunaltjänstemannaförbundets kongress 1972 målade han upp situationen: ''1940 arbetade två tredjedelar i varuproduktionen - nu är det hälften som sysselsätts där. Andelen som arbetar inom industrin har snabbt minskat till ungefär 30 procent. Servicesektorn, som för hundra år sedan omfattade 10 procent, omfattar nu hälften. Det är framför allt den offentliga sektorn och i någon mån handel och distribution som har ökat.''
Palme förutspår att den utvecklingen kommer fortsätta - vi kommer allt mer bli ett tjänstesamhälle.
''[F]rågan om livskvalitet kommer allt mer uppta människors sinnen i det moderna samhället. Man kommer att ställa krav inte bara på ett förbättrat materiellt välstånd utan också på en ökad kvalitet. Jag är övertygad om att vi därvidlag kommer att få fortsätta att uppleva den tendens som varit under efterkrigstiden. De krav på kvalitet kommet att rikta sig mot sådana ting som vi gemensamt kan klara genom solidaritet och genom att tjäna varandra. Det blir genom den offentliga förvaltningen och de gemensamma verksamheterna som de kvalitetskraven kommer att tillgodoses.''Palmes sätt att formulera situationen påminner mycket om argumenten från 1950-talet, och det är klart han vill inskärpa sensmoralen: vi hade rätt. Samtidigt dyker här upp en ny betoning:
''[Ä]ven om vi ser ur ren sysselsättningssynpunkt tror jag att detta är nödvändigt. [...] Nu är det framför allt den kvinnliga arbetskraften som söker sig ut på arbetsmarknaden. [...] Vi har svårt att finna sysselsättning åt alla dessa kvinnor. [...] Jag skulle tycka att det vore bra om vi kunde öka förvärvsprocenten från 75 till 80 procent av den vuxna befolkningen. Jag tror att denna sysselsättningsökning i hög grad står att finna i den offentliga verksamheten. Det skall inte ske för att vi till varje pris skall finna arbete för människor, utan därför att vi har otillfredsställda behov när det gäller barntillsyn, omvårdnaden av gamla människor i samhället, sjukvård och många sådana områden.'' [165]Knappt tjugo år senare hade Sverige med marginal passerat 80 procents förvärvsfrekvens. I inget annat land i världen arbetade en så stor andel av den vuxna befolkningen. Det lönar sig att ställa ut politiska visioner.
När Olof Palme också kopplade samman offentlig verksamhet med sysselsättning öppnade han också för en vidgad syn på offentliga sektorn där inte enbart medborgarnas ''otillfredsställda förväntningar'' och ''jämlik tillgång'' betonades utan även att offentliga sektorn var en stor arbetsplats - inte minst en kvinnlig sådan. Och om det är en arbetsplats - då borde väl samma visioner som han formulerade om arbetslivet inom industrin också gälla den offentliga verksamheten?
Här börjar emellertid tvetydigheten. Första gången, mig veterligen, Palme riktar blickarna mot kvinnornas arbetssituation handlar det om kvinnornas låga löner inom offentliga sektorn. Det verkligt intressanta är dock att Palme uppenbart uppfattar just den gemensamma kontrollen över denna sektor som ett verktyg att förbättra kvinnornas situation:
''Min synpunkt är enkel: Vi kan inte fortsätta att exploatera en stor grupp av människor, framför allt kvinnor, utan vi vill ge åt dem rättvisa. Det är vad vi gjort. Här har stora kvinnogrupper hållits ner i låglöner inom stat och kommun, på vårdsektorn och på andra områden, på det att vi må betala låga skatter och avgifter. Det är ett slags exploatering. Men den andra sidan av detta är att vi får gå och säga att vi solidariskt får ta konsekvenserna på skatteområdet.'' [166]Den ena poängen här är att det offentliga i denna verksamheten - att det ytterst är medborgarna som äger och driver den - för med sig en unik möjlighet. Man kan då genom demokratiska beslut åtgärda exploateringen. Den andra poängen är att den möjliga öppning som låg i detta vidgade perspektive på något sätt försvann. Palme talade sedan inte på länge om kvinnors arbetssituation inom offentliga sektorn, i synnerhet inte kopplat till den demokratiska kontrollen över den.
Det är märkligt. Palme menade - åtminstone under 1960-talet - att Sverige hade genomgått en mycket omfattande ''socialisering och demokratisering'' i takt med att offentliga sektorn växt. [167] Det är förvisso sant att ''socialisering'' var ett ytterst sällsynt ord i Palmes vokabulär, men det är lika sant att Palme gång efter gång inskärpte att medborgarna via offentliga sektorn kunde få makt över sina liv på ett helt annat sätt än på marknaden. Det var ett ställningstagande han inte ruckade på (vilket kommer bli mer tydligt nedan). 1985 uttryckte han det så: ''Genom den samhälleliga sektorn kan människor styra grundläggande villkor för sitt eget liv och sin egen personliga utveckling. Genom den samhälleliga sektorn görs människor oberoende av de ekonomiska intressen de inte själva kan kontrollera''. [168]
Denna särställning gällde dock tydligen inte när det handlade om att kontrollera arbetsvillkoren. När Palme i mitten av sjuttiotalet med stor emfas menar att välfärdsbegreppet måste vidgas till att gälla också villkoren i arbetslivet, och att detta i sin tur får stora effekter på människornas makt i samhället i övrigt, intar dock inte den offentliga sektorn någon särställning. Den nämns över huvud taget inte.
Samtidigt är det ju uppenbart att förbättrade arbetsvillkor för den offentliga sektorns personal skulle ha lika dynamiska effekter som Palme menade att den skulle få på den privata sektorn. Att det var så beträffande det privata näringslivet vidhöll han i mitten på åttiotalet. Men att den demokratiska kontrollen över den offentliga verksamheten faktiskt också innebär unika möjligheter att påverka arbetssituationen för en stor grupp människor tycks inte ha förespeglats honom:
''I en undersökning som gjorts på S:t Görans sjukhus om kvinnor som fått barn med missbildning fann man att detta var vanligt bland kvinnor i arbetaryrken. Man frågade sig varför. Dessa kvinnor hade ofta en mera stressig arbetssituation, de hade mera skiftarbete, mera tempojobb, de var hårdare pressade i arbetslivet. De hade ofta svåra sociala förhållanden. Dessutom var de mera osäkra när det gällde att gå till myndigheterna och begära förbättringar och stöd, vid mödravårdscentraler och andra institutioner. [...] Slutsatsen är ju inte att vi ska försvaga den offentliga sektorn och försämra det värdefulla stödet till mödrar och till barnen. Vi borde förstärka den. Den andra slutsatsen är att vi bör ge kvinnorna lite bättre förhållanden i arbetslivet så att de slipper oroa sig för sina ofödda barns hälsa''. [169]Palmes inställning är här glasklar. Människors hälsa och deras medborgerliga resurser styrs i stor utsträckning av deras villkor på jobbet. Det kan motverkas genom välfärdssystemen och genom förbättrade förhållanden i arbetslivet, visserligen bara ''lite bättre'' för kvinnorna. Men hans slutsats är också tydlig, ''det vill säga vi ska förbättra välfärdspolitiken i de breda folkgruppernas intressen.'' Det ska således inte ske genom att vi använder vår kontroll över den offentliga verksamheten till att förbättra villkoren för de anställda. Eller? Palme uttalar aldrig den möjligheten, även om den kan sägas ligga inbäddad i hans övriga formuleringar. Han följde - mot sin vana på andra områden - inte implikationerna fullt ut.
Frågan om tjänstesamhället och arbetsvillkoren inom offentliga sektorn var dock inte den ledande frågan i samhällsdebatten i början av 1970-talet. I stället handlade den om det byråkratiska och centraliserade Sverige. Frågan har många bottnar och hänger förvisso egentligen samman med just diskussionen om den tekniska utvecklingen och tjänstesamhället, men de två grundtemana var, och är väl fortfarande, demokrati och byråkrati.
Med rötter i 60-talsradikalismen växte under 70-talet en omfattande diskussion fram om den offentliga sektorns demokratiska former. Hur skulle medborgarna kunna påverka den mer, genom brukarinflytande och medbestämmande ''inifrån och upp'', eller genom att de politiska besluten fördes ner till en mer lokal nivå? Eller både och?
I slutet av 1960-talet lanserade folkpartiet begreppet ''närdemokrati''. Främst centerpartiet kom att fånga upp den våg av civilisationskritik som svepte över Sverige, både genom sin kritik av kärnkraften och genom idéer om att makten borde decentraliseras i Sverige. I grund och botten bars kritiken fram av ett ifrågasättande av tillväxtens följder, flyttlasspolitik, strukturrationaliseringar, öde förorter. Hade människor verkligen fått det bättre? Ökade livskvaliteten? Vart var demokratin på väg?
Riskerade vi inte att en byråkratisk apparat växte upp mellan medborgarna och politikerna? [170]
Egentligen är det två delvis separata diskussionen som dock hela tiden knyter in i varandra. Den ena handlar om demokratins djup och räckvidd och bottnar i frågan om människors delaktighet i samhällsutvecklingen. Den andra handlar om demokratins apparat, dessa muskler, och bottnar i frågan vilka konsekvenser tillväxten av ''apparaten'' fört med sig. På ett djupare plan handlar - som jag ser det - hela diskussionen om hur man ska beskriva den offentliga verksamheten: vad är det för en verksamhet egentligen? I grund och botten finns redan här frågan: hur ska det hela organiseras?
Frågans uppdykande hänger samman med en verklig förändring av det svenska samhället under denna tid: en asymmetrisk (ojämn) tillväxt av demokratins representanter å ena sida och den verksamhet dessa ska styra å andra sidan. Vi kan uttrycka den i siffror.
I mitten av 1960-talet fanns det 114 000 ordinarie förtroendeuppdrag i kommunerna och runt 30 000 ordinarie ledamöter i kommunalfullmäktige. Tio år senare hade de ordinarie förtroendeuppdragen minskat till 42 000 och fullmäktigeledamöterna till 13 000. En dramatisk reduktion med andra ord. Samtidigt som antalet politiker minskade med 60 procent i kommunerna ökade antalet tjänstemän i förvaltningen med 158 procent. Den totala personalen växte med 300 procent. [171]
Det var kanske inte så konstig att frågan om människors deltagande i demokratin dök upp på dagordningen. Inte bara blev det samhälle politikerna skulle försöka inverka på allt mer komplicerat också den organisation som stod direkt under politikernas ansvar blev allt större. Men inte mindre viktigt: vad var det för en verksamhet egentligen, hur skulle den organiseras?
1960 arbetade cirka 15 procent av de förvärvsarbetande i offentliga sektorn i Sverige. Mellan 1960 och 1993 ökade den offentliga sysselsättningen i OECD:s 17 rikaste och största länder med i genomsnitt 64 procent. I Sverige ökade den offentliga sektorns andel av de sysselsatta under samma period med nästan 150 procent. Mot åttiotalets slut var mer än var tredje löntagare anställd av offentliga sektorn. [172] Vilken typ av yrken har dominerat tillväxten? Tvärtemot den allmänna bilden är det inte i första hand den administrativa apparaten som växt. 1970 utgjorde, vad vi kan kalla, den klassiska statens personal 4,2 procent av alla anställda, 1985 4,8 procent. Under samma period hade däremot andelen anställda i samhället som ägnar sig åt vård, social service och utbildning ökat från 14 till 25 procent. [173] Nästan hälften av den offentligt sektorns anställda arbetar idag med vård och omsorg. [174] Vi hade således fått en ny typ av yrkeskår som präglas av att den domineras av kvinnor, bedrivs i offentlig regi och ägnar sig åt vård- och omsorg. Är detta verkligen en ''byråkrati''?
Palmes reaktion på debatten tar sig uttryck i två, med varandra relaterade, faser.
Den första fasen sker i direkt reaktion på folkpartiets och centerns tal om närdemokratin. Han missade aldrig tillfället att raljera över centerns längtan tillbaka till en idylliserad forntid. Men han tog samtidigt frågan på största allvar och menade att demokratin måste komma närmare människorna, onödiga regler skäras bort men inte minst menade han att det som ofta upplevdes som byråkrat i själva verket inte var det - utan brist på personal.I denna första fas riktade Palme således främst in sig på personalsituationen inom offentliga sektorn. Han gör det med formuleringar som inte ens samhällsvetenskaperna ännu riktigt hunnit ta till sig. Och han gör det för att motivera och argumentera för offentliga sektorn:
''På sina håll är det populärt att skildra ökningen av den offentliga sektorn som byråkratins förlamande hand över samhället, som en improduktiv verksamhet som tär på våra gemensamma resurser. `Varje minut föds det en byrådirektör`, kan man läsa i diverse tidningar. Ni vet att det är en grundfalsk bild. Antalet anställda inom stat och kommun har växt därför att medborgarnas anspråk på utbildning, sjukvård och bra kommunal service har ökat. Det är ett uttryck för en progressiv samhällsutveckling och en förbättrad välfärd för enskilda människor. Visst ska vi bekämpa byråkratin i alla former, visst ska vi rationalisera och spara. Men när vi talar om byråkrati så beror det ofta inte på för många byråkrater utan på att det finns för få människor som har tid, kraft och möjlighet att tjäna andra människor, och de offentliga verksamheternas uppgift är ju att tjäna människorna. Se på vårdsektorerna, se på barnstugorna, åldringsvården, se hela utbildningssektorn, se på miljövården eller den kommunala sektorn! De måste vara personalintensiva om de ska kunna tjäna sitt syfte. Den personal som ökar i dag är ju framför allt den som arbetar ute på fältet, ute på förskolorna, hemma bland de gamla som behöver hjälp, ute på alla kommunala institutioner där människor ställer växande krav.'' [175]De inbakade distinktionerna är synnerligen intressanta. Det som upplevs som byråkrati är egentligen ingen byråkrati. Ty den del av det offentliga som växt mest består inte av tjänstemän, inte av byråkrater, utan omvårdare - människor som konkret utför ett ''produktivt'' arbete. Att människor ändå kan uppleva det som byråkratiskt beror på för lite personal, menar Palme i mitten av sjuttiotalet. ''Nu finner vi hur vi på område efter område behöver mer människor. Då kan vi få mer av omtanke och mänsklighet, då kan vi få mer av omsorg om den enskilda människan.'' [176]
I en artikel 1976 sammanfattar han sina ställningstaganden i frågan. Onödig byråkrati måste bekämpas, därför ska detaljregleringar gås igenom, onödiga pekpinnar tas bort och kanslihussvenskan lättas upp. Samtidigt försvarar han förvaltningen som ett verktyg man måste ha för att ''påverka verkligheten''. Den kan göras bättre men inte avskaffas. Dessutom är bara ''några hundradelar'' verkliga byråkrater - resten arbetar med produktiva verksamheter: ''välfärdsproduktion''. Palmes sentens av denna omgång byråkratikritik är att det är i arbetets organisering lösningen på frågan ligger.
''Den nya rätten till medbestämmande kan bli vårt bästa vapen i kampen mot stelbent byråkrati. `Krigaren vet bäst var skon klämmer` brukar man säga. [...] Nu får vi emellertid en ny arbetsrätt med medbestämmande även för de offentligt anställda. Jag är övertygad om att en organisation som mer bygger på samverkan och samarbete mellan likställda, och mindre på en auktoritär beslutsordning, har större förutsättningar att fungera mjukare och mänskligare gentemot medborgarna - uppdragsgivarna.'' [177]Palme parade med andra ord ihop tankarna på att det var i arbetslivets organisering och utformning en viktigt del av den framtida välfärdspolitiken skulle äga rum med kritiken av byråkratin: välfärdsproduktionen hade inte funnit sin riktiga form ännu, det skulle den göra om bara de anställda - via medbestämmandelagen - fick mer att säga till om.
Men problemet med byråkratikritiken och bristerna i demokratin försvann inte. 1976 förlorade socialdemokratin regeringsmakten och därmed möjligheten att i praktiken vidareutveckla Palmes idéer från denna tid. Inte mindre viktigt. Av analyserna efter valet tycktes framgå att ett viktigt skäl till valförlusten var en utbredd olust bland människor mot byråkrati och att socialdemokratin kommit att kopplas ihop med detta. [178]
Den andra fasen sker också den i reaktion på utmaningar från borgerligheten - denna gång ännu längre höger ut: de nyliberala kraven på privatisering av offentliga sektorn. Också nu menar Palme att demokratin måste öka inom offentliga sektorn och onödiga regler skäras bort men han pekar inte längre ut personalbristen som en viktig fråga. I stället skall den offentliga verksamheten omorganiseras så att den blir smidigare och en servicekultur utvecklas.
När Olof Palme åter tar upp frågan om byråkrati inom offentliga sektorn efter valsegern 1982 är läget ett annat än på 1970-talet. Sex borgerliga år hade ruinerat statsfinanserna och trots att många fler arbetade i offentliga sektorn mattades inte riktigt byråkratikritiken. Inte minst hade ett nytt inslag tillkommit. Från SAF, moderaterna och den nationalekonomiska kåren kom allt häftigare krav på att offentliga sektorn skulle privatiseras, att lösningen både på byråkratikritiken och frågan om ekonomisk effektivitet låg i att välfärdsproduktionen lyftes bort ur offentliga sektorn och i stället organiserades på marknadens villkor. [179]
Diskussionerna hänger obönhörligt samman, vilket Palme var helt klar över: ''Om medborgarna upplever att den offentliga sektorn är byråkratisk och svår att komma till tals med, genom onödiga regler, byråkratisk hantering eller ineffektiv resursanvändning, kommer de privata intressena att få näring och stöd i den allmänna opinionen.'' [180]
Palmes svar består av en omtolkning av det ordspråk han tidigare använt för att beskriva frontpersonalens viktiga ställning. De som vet var ''skon klämmer'' är nu de lokala politikerna och medborgarna/kunderna.
En förnyelse av den offentliga verksamheten måste ske säger Palme. Den ska ske genom att människorna i sina olika roller som medborgare, konsumenter och producenter får ökat inflytande över offentliga sektorn. Medborgarna genom att den lokala demokratin vitaliseras, kunderna genom att de får större inflytande över den löpande verksamheten vid de institutioner de själva använder och personalen genom större makt över sitt eget arbete. [181] Det är en slutsats som ligger i nära samklang med Palmes övriga ideologiska ställningstaganden.
Men hur ska det gå till? Här får vi inga konkreta svar.
Det är lite ändrade attityder, lite valfrihet men inte för mycket, lite mer lokal demokrati men inte för mycket och så vidare. Jag tror att det finns tre viktiga skäl till oklarheten.
För det första hade varken socialdemokratin eller Palme utvecklat några idéer om vad man skulle ha det offentliga huvudmannaskapet till när det gällde att påverka själva organisationen. Välfärdstjänsterna måste bedrivas i offentlig regi därför att bara samhället från början kunde ta på sig de stora investeringarna, att skrapa ihop (allokera) de nödvändiga resurserna, och bara samhället kunde garantera att tjänsterna fördelades rättvis, att alla människor fick tillgång till dem. Men frågan om hur dessa verksamheter på bästa sätt skulle organiseras hade hamnat i skymundan. När den frågan blev allt mer akut hade man inga svar att ge.
För det andra kunde Palme aldrig överge tanken på att alla människor skulle ha en likvärdig tillgång till likvärdig social service, oberoende var de bodde och hur mycket de tjänade. Att den strävan kunde stå i direkt motsatsställning till ökat lokalt inflytande tvekade han inte om. Det var med andra ord svårt för Palme att på ett levande sätt tillämpa sin egen idépolitiska linje om demokrati, jämlikhet och frihet på frågan. Å ena sidan kunde han således säga att det inte är ''regeringens avsikt att så att säga sälja ut de krav på rättvisa och likvärdighet, som ligger bakom den centrala normeringen inom välfärdspolitikens ram''. Å andra sidan menade han att det ''är regeringens avsikt att omsorgsfullt pröva hur omfattande dessa normeringar egentligen behöver vara för att fylla sina egentliga syften''. [182]
Olof Palmes svårigheter att finna något idépolitiskt engagemang för frågan avslöjas kanske av hans reaktion på det program för valfrihet och medborgarskap efter välfärdsstaten som Ingvar Carlsson presenterade 1984. Inför en förtrodd kommenterade han:
- Jag vet inte om det är fel på Ingvars program eller på mig, men jag somnar hela tiden när jag ska läsa det. [183]
För det tredje fanns det något annat han kunde engagera sig i, som talade direkt till hans idépolitik: Kampen mot nyliberalernas krav på privatiseringar. Här är Olof Palme i sitt esse.