Palme uppmärksammade tidigt den nykonservativa vågen. På många sätt hade han ju förutspått att den skulle komma som en reaktion på industrisamhällets omvandling. Redan 1972 påtalade han en ökad partipolitisering av näringslivets organisationsapparat vilket försvårade dialogen med dem. [184] Också hos moderaterna tyckte han sig se en allt oförsonligare hållning. ''Så har då moderaterna via svartmålningen återvänt till den gamla högerns profil, till den gamla högerns slagord, till den gamla högerns syn på människorna och på samhället.'' [185]
Olof Palme kontrade omedelbart och i ett förarbete till ett av sina tal skriver han: ''Tiden blir därmed mogen för en liten motoffensiv.'' [186] Enligt Palme bars moderaterna och SAF fram av en överklassens revolt mot folkhemmet, som inte alls hade med vanliga människors situation att göra. Första maj 1973 säger han till mötesdeltagarna:
''Man frågade Gösta Bohman i TV vad som skulle hända om socialdemokratin vinner valet. Han svarade att många människor skulle bli desperata och flytta från landet. Vem tror ni det är som har väskorna packade? Tror ni det är jobbarna på industrierna i stan, som har väskorna packade för att sticka iväg till bankkonton i utlandet, om arbetarrörelsen vinner valet? Nej, deras drömmar kretsar kring trygghet i jobbet, arbetsmiljön och en hygglig lön. Tror ni att det är de gamla pensionärerna som köpt biljett till guldkusten i Spanien? Nej, deras förhoppningar kretsar säkert kring att socialdemokratin skall fortsätta att förbättra deras pensioner, bostadstillägg, färdtjänsten. De som Bohman tänker på är naturligtvis de välsituerade och privilegierade. Och det finns naturligtvis ännu länder där fattigdomen är så stor att de rika kan känna sig hemma.'' [187]Samma år lägger han i ett av sina tal i riksdagen upp en ideologisk motoffensiv:
''Vi avvisar en konservativ, för att inte säga reaktionär ideologi som hänvisar människan att ensam kämpa med marknadskrafterna, att ensam söka bemästra de sociala konsekvenserna av teknikens utveckling, att hoppas att det ändå finns en plats i arbetslivet och i samhället när de drabbas av sjukdom eller arbetslöshet. Ty detta är den kalla verkligheten bakom det dunkla talet om att friheten förkvävs i ett samhälle där människorna tar ett ansvar för varandra. Denna konservatism skulle innebära att människorna förskansar sig bakom en egen vall till skydd för sig själva och sina närmaste. Det skulle bli ett slutet och kallt samhälle, präglat av konkurrens och materialism. Spelrummet skulle öka för dem som har makt och ekonomiska resurser. För oss är solidariteten en väg att frigöra människans handlingskraft och skaparvilja. Därför vill vi satsa på gemenskap i samhället och solidaritet mellan alla medborgare. Herr Talman, vi bör inte enbart ställa frågan: Vad kan jag göra för mig själv. Vi bör ställa frågan: Vad kan vi göra för varandra.'' [188]Men högervindarna mojnar inte. 1980 håller SAF sin andra kongress. Den går helt i nyliberalismens tecken och huvudnumret är en radikal förändring av välfärdspolitiken. Den offentliga sektorn ska marknadsanpassas och privatiseras, den ekonomiska politiken bry sig mindre om arbetslösheten och fackföreningarna motarbetas. [189]
I början av 80-talet har dialogen således närmast brutit samman och Palme gör inför Metallkongressen en bred genomgång av de nya idéerna SAF för fram. Han varnar för dess konsekvenser:
''Det frisläppande av marknadskrafterna, den nedskärning av den offentliga sektorn, den ökning av inkomstklyftorna, den försvagning av de fackliga organisationernas ställning som de, enligt sina programskrifter, säger sig företräda, går icke att förena med den svenska modellen, den svenska blandekonomin och välfärdssamhället som vi känner det.''Orden är en indikator på Olof Palme syn på den spirande kanslihushögern. I själva verket manade han till strid:
''Ibland, kongressdeltagare, är det särskilt viktigt att stå oböjligt fast vid sina grundvärderingar. Ibland är det särskilt viktigt att vara tveklöst beredd att ta striden om striden påtvingas oss.'' [190]
Och striden handlade i grunden om hur man skulle betrakta marknaden. ''Vi socialdemokrater ser betydande värde i prisbildningen som instrument att fördela varor och tjänster'', säger Palme på en annan kongress samma år. ''Inom stora delar av samhällsekonomin kan man dessutom med fördel använda marknadssystemet. Men den avgörande ideologiska skillnaden är att vi aldrig kan acceptera att marknadskrafterna ensamma tillåts styra samhällsutvecklingen i stort. Resultatet blir ett omänskligt och osolidariskt samhälle''. [191]
Inför de hårda konservativa och nyliberala attackerna tvingades Palme ånyo tänka igenom och formulera skälen bakom den svenska välfärdsmodellen. Det handlar om de två grundbulltarna: offentliga sektorn och sysselsättningen.
När Tage Erlander och Olof Palme under 1950-talet formulerade motiven för en vidare utbyggnad av offentliga sektorn ägnade de sig främst åt frågan vilken sektor som skulle ha kraft att mobilisera de resurser som motsvarade medborgarnas önskemål i välståndets samhälle. Enligt Erlander och Palme riktade sig medborgarnas önskningar allt mer mot sådant som enbart samhället, de gemensamma organen, kunde mobilisera resurser till.
Det går mycket väl att tänka sig denna argumentation som en ideologisk överbyggnad eller täckmantel för andra motiv som man inte trodde skulle appellera lika mycket. Inbyggt i argumentationen ligger framför allt att det är människornas behov och inte deras köpkraft på marknaden som ska avgöra om de får tillgång till välfärdstjänsterna. Men genom att formulera motiven bakom offentliga sektorns expansion i deterministiska termer som något bara de offentliga organen kunde ta på sig kom en dimension att saknas. Några ideologiska motiv till varför vissa tjänster bör produceras i offentlig regi och inte på en marknad behövdes inte då. Det blev ett allt större problem ju mer offentliga sektorn växte och ju hårdare attackerna från moderaterna blev. Olof Palme tvingades tänka igenom skälen bakom offentliga sektorn på nytt.
Det är tydligt att han gör det redan i början av 1970-talet. I riksdagens remissdebatt hösten 1973 lanserar moderatledaren Gösta Bohman begreppet den ''nya individualismen''. Palme reagerar omedelbart. ''Vad finns det för konkret innehåll i detta? För att hitta svaret på den frågan får man gå till moderaternas motion, där de säger att den offentliga sektorn inte får byggas ut, för man skall bekämpa den nya otryggheten och befrämja den nya individualismen genom att inte bygga ut den offentliga sektorn.'' [192]
Vintern 1974 utvecklar Palme detta vidare. För vad innebär det om inte offentliga sektorn byggs ut? Palme menade ju att de nya jobben nästan uteslutande skulle komma i tjänstesektorn. I sitt svar på denna fråga orienterar han sig delvis bort från de tidigare argumenten:
''Vi skall ha klart för oss att om tjänstesektorn ökar och det blir en privat tjänsteproduktion som fungerar på den fria marknadens villkor då kommer vi att få ett helt annorlunda samhälle. Då kommer marknadskrafterna att styra, alltså den som har råd kan skaffa en hemsammarit, köpa färdtjänster, få del av kulturen, låta barnen gå i förskola, i fritidshem, ty tjänster blir alltid dyrare än varor och då kommer en del av människorna att permanent ställas utanför arbetslivet, och de får aldrig tillgång till de tjänster som produceras.''Svaret på den ideologiska utmaningen från höger och strukturförändringarna i ekonomin leder Palme djupare in i motiven för en offentlig sektor som värn mot marknadskrafterna. ''Det är'', säger Palme, ''ett fundamentalt ideologiskt ställningstagande som vi kommer att ta.'' [193] Ty över allt där barnomsorg, sjukvård, åldringsvård och skolor lämnats över till de fria marknadskrafterna har vi fått ''ett samhälle präglat av otrygghet och klasskillnader, av kommersialism och otillfredsställda behov''. [194]
Olof Palme hämtar här kraft djupt ur sina idépolitiska grundformuleringar. Marknaden kan vara bra till mycket, men dessa ''sätt att fördela makt, pengar, förnödenheter och prestige ger icke ett resultat som vi kan uppleva som rättvist.'' [195] Varför är det inte rättvist? Jo, därför att om enbart marknaden fördelning gällde skulle människor ha olika möjligheter att förverkliga sina livsprojekt. Därmed är människovärdet - alla människors lika värde - satt ur spel. Och mot marknadens sätt att fördela står enbart en sak: demokratin; ''privatiseringskraven stämmer väl med den nyliberala grundtanken att man måste begränsa politikens - dvs demokratins verkningskrets för att i stället öka marknadens; eller annorlunda uttryckt, man vill begränsa den fördelning av resurser som sker genom beslut enligt principen en man - en röst till förmån för en fördelning i enlighet med ekonomisk styrka.'' [196]
Därmed utmanar man den frihet många människor fått genom att gå samman i demokratins tecken. ''Genom den samhälleliga sektorn görs människor oberoende av ekonomiska intressen de inte själva kan kontrollera, ingen annan än de själva har makt över det samhälle de lever i och som formar förutsättningen för deras liv.'' [197] Men bara för att man försvarar den offentliga sektorn betyder det inte att allt är bra.
''Jag påstår inte att vi inom dagens offentliga sektorn alltid lyckas leva upp till de mål om jämlikhet och rättvisa, ansvar och respekt för andra [...] Men det avgörande är att det samhälleliga systemet ger oss möjligheten att nå dessa mål, medan de i ett privatstyrt system aldrig kan förverkligas.'' [198]Ska människovärdet stå i centrum kan inte ekonomisk styrka och lönsamhetsbedömningar styra fördelningen. ''För mig är det en självklarhet att grundläggande sociala nyttigheter - som t. ex. sjukvård och utbildning - skall ställas till förfogande på lika villkor för alla medborgare, i enlighet med deras egna behov men oberoende av deras inkomst och bosättningsort.'' [199]
När Palme fördjupar sina argument för offentliga sektorn erkänner han nu att marknaden kan producera exempelvis sjukvård och utbildning. Därmed tvingas han för det första analysera vad som egentligen händer på marknaden, hur dess mekanismer fungerar, och för det andra föra fram de moraliska argumenten för den generella välfärden. Ur svaren på de frågorna växer en detaljerad och djup analys fram av varför marknaden är oduglig till att fördela välfärdstjänster.
''Varför'', frågar Palme retoriskt ''har då marknadskrafterna inte klarat av det här förut? Vi har haft brist på åldringsvård och skola och sjukvård länge. Varför väntade då marknadens profeter med sina predikningar till dess samhället var moderniserat och utbyggt, skolan utbyggd, trygghetsreformerna genomförda? Alla dessa uppgifter fanns hela tiden. Men det var först när folkflertalet i kraft av sin ställning som den politiska demokratin gav, genomförde välfärdspolitiken som de tankar uppstod att dessa uppgifter inte ska lösas på medborgarnas villkor, utan på marknadens.'' [200]
Budskapet är dubbelbottnat och dubbeltydigt. Å ena sida antyder han att marknadskrafterna inte över huvud taget kan klara av dessa uppgifter, då skulle de ju tagit sig an dem tidigare, å andra sida tycks han mena att marknaden vill ta över först nu när resurserna är mobiliserade, när de inte behöver stå för de tunga investeringarna, de vill plocka åt sig de lönsamma delarna.
Det är menar Palme ingen slump att privatiseringskraven börjar drivas. Det finns gott om pengar i företagen och samtidigt börjar industrins andel av totalproduktionen att stagnera och tjänstesektorn expanderar. ''Det rör sig helt enkelt om jakt efter nya lönsamma marknader för privat investeringskapital.'' [201] Det privata näringslivet har ''plötsligt insett att de sociala tjänsterna erbjuder en synnerligen lönande marknad - som man inte längre vill vara utstängd från.'' [202] Eftersom det är ''förhoppningen om egna vinster som styr [...] kan man snabbt dra slutsatsen att privata etableringar bara skulle komma till stånd i de fall där de gav viss avkastning på det insatta kapitalet. Vilket betyder att en stor del av de nyttigheter som den offentliga sektorn i dag tillhandahåller inte alls skulle komma att produceras. [...] Många människor skulle därför finna att de i ett privat system varken skulle få bättre service eller större valfrihet, utan tvärtom sämre service och ingen valfrihet alls.'' [203]
På statsanställdas förbunds kongress hösten 1985 gör han en glasklar analys av marknaden. ''Alla de som nu talar så lyriskt om alla de fördelar i form av påstådd mångfald, prispress och valfrihet som skulle följa av att man lät `marknadskrafterna` få ett större spelrum inom den offentliga sektorns verksamhetsområde, borde kanske höja näsan över läroböckernas teoretiska modeller av marknaden till ett studium av hur marknadskrafterna faktiskt fungerar på de sektorer de i dag styr.'' Då torde det nämligen stå klart att marknaden inte tillfredsställer människors behov så effektivt som förespråkarna påstår, den uppfyller bara behov som är lönsamma.
''Lönsamhet kan skapas av två sorters efterfrågan. Dels massmarknader, d v s där en så stor grupp konsumenter efterfrågar samma typ av varor att själva volymen skapar lönsamhet. Dels den exklusiva marknaden, där en liten men mycket köpstark grupp konsumenter efterfrågar en viss specialvara. Men alla de konsumenter som inte är tillräckligt många för att bilda någon massmarknad och inte tillräckligt köpstarka för att skapa någon exklusivitet, få finna sig i att marknaden inte intresserar sig för deras önskningar, hur viktiga behov det än handlar om för den enskilde. Och detta är ju den enkla, grundläggande anledningen till att arbetarrörelsen byggt upp en stark offentlig sektor: det finns behov både samhälleliga och enskilda, som är så viktiga att de inte kan överlåtas på `marknadskrafterna` - därför att marknadskrafterna inte kan tillgodose dem annat än mycket ofullständigt. Och det är samma enkla, grundläggande skäl som gör att vi säger nej till att föra över delar av dagens offentliga sektor i privat, vinstbaserad regi.'' [204]Vinstintresset är, menar Palme, ''odugligt som fördelningsmekanism när det gäller sociala tjänster''. [205]
Jag är lite extra utförlig här. Det är rimligt, ty Olof Palme analys är lika giltig i dag som den var för 10 år sedan. Och längre tillbaka ändå. 1985 tyckte Palme att det kändes ''litet märkligt att behöva stå och säga detta, i år''. [206] Det var så självklart. Nu är denna uppfattning långt mer utmanad än den var när Olof Palme levde.
I själva verket är han mycket tydlig på denna punkt. Produktionen av välfärdstjänster måste ske inom det offentliga.
''Behoven av vård och omsorg kan bara mötas genom en organisation som tar sin utgångspunkt i just behoven, inte i lönsamheten, en organisation som kontrolleras av medborgarna, inte av vinstintresset....dvs bara genom en stark, samhällelig sektor'' därför att den ger människorna möjlighet att påverka den enbart i kraft av att de är medborgare. Oberoende av vilka ekonomiska resurser de besitter!''. [207]Det finns, som vi såg ovan, dock en dubbeltydighet i Palmes analys. Å ena sidan kan inte marknaden producera tillräckligt mycket välfärdstjänster, å andra sidan kan den producera en del. Hur ska vi tolka detta? Det går ju, utifrån Palmes ovanstående analyser, att tänka sig en sorts kompromisslösning. Det som kan bedrivas på marknaden bör bedrivas där, medan välfärdsstaten via offentliga sektorn ser till att de som inte får sina behov tillgodosedda på marknaden också har någon stans att vända sig.
Palme avfärdade klart och tydligt det alternativet: ''Jag ser inte något skäl i att sälja bort det som vi gemensamt har byggt upp och som vi med stora ansträngningar har skapat.'' [208] Hållningen vilar alldeles uppenbart på mer än en analys av hur marknaden fungerar. Den vilar på ett moralisk beslut. Det behövs fler goda skäl. Något Palme också utvecklade. Han kom därmed att tala för en generell välfärdsmodell med argument som först i dag blivit allmänt spridda.
Palme var ju själv sedan tidigare en varm förespråkare för satsningar på de utsatta. På femtiotalet hade han och Linbäck deklarerat att det var viktigare att satsa på utsatta minoriteter än att bygga ut de generella systemen. 1970 summerar han sextiotalet på följande sätt: ''Vi har valt linje - under hela senare delen av 1960-talet - att bygga ut stödet framför allt till de sämst ställda barnfamiljerna. Om vi skulle ha slagit ur hela den stora satsningen på bostadsstöd, moderskapsförsäkring, bidragsförskott och barnpensioner, på alla barnfamiljer skulle det ha gett en extra tillsats av 200 kr. på barnbidragen. I stället har låginkomsttagarna fått mångdubbelt mer.'' [209]
Inför attacken från höger och kraven på privatisering av offentliga sektorn och ökad andel selektiv, behovsprövad välfärdspolitik förändrades dock Palmes argument. Det är emellertid först en bit in på 1980-talet som Palme utvecklar dem.
Vad skulle hända om man verkligen privatiserade de delar av offentliga sektorn som de betalningsstarka använder? Hela idén om en samhällssolidaritet skulle smulas sönder menar Palme.
För det första skulle välfärdens ekonomi undermineras eftersom betalningsviljan kommer minska. ''Med en sådan politik skulle vi få en överklass som efterfrågade en utvidgad marknadsekonomisk service och som samtidigt krävde en minskning av sådan offentlig service som de inte själva hade någon nytta av.'' [210] Offentliga sektorn kan därför inte enbart fungera som ett skyddsnät. ''En samhällssektor som bara omfattar `de svagaste` kommer hela tiden att dras med finansieringsproblem, som gör att de tjänster den kan erbjuda blir av sämre kvalitet, trots att deras klienter egentligen har de största behoven.'' [211] Erfarenheter från andra länder visar, menar han, att en selektiv behovsprövad välfärdspolitik ''ofta leder till en kraftig urholkning av samhällstjänsternas kvalitet...Det är först när alla har glädje av samhällets tjänster, som alla också har intresse av att dessa tjänster håller god kvalitet''. [212]
För det andra kommer normerna förändras i samhället. ''Det privata system som många nu pläderar för handlar ytterst om att människor skall slippa betala för några andra sociala behov än sina egna.'' [213] I det fina harvardtalet 1984 säger han:
''if society`s efforts are focused only on its weakest members through selective social policies largely based on `means-tests`, taxpayers come to think in tems of `we` and `they`. `We` - the better-off wage earners and the middle class - have to pay to the state, but get nothing in return. The ground i thus prepared for the disintegreation of social solidarity''. [214]Till slut är det ''ytterst ett moraliskt ställningstagande [...] Det handlar om respekt för enskilda människors värde och värdighet''. Demokratin bygger på allas deltagande och lika värde. De grundläggande resurser människor behöver för att förverkliga sina livsprojekt måste därför fördelas enligt samma principer. ''Det är något man skall ha rättighet till enbart i kraft av sitt mänskliga värde, sin individuella egenart.'' [215]
Men bara för att välfärden ska vara generell och i form av en rättighet betyder det inte att alla ska få exakt lika mycket. För att få människovärdet tillbaka krävs det olika mycket och olika utformade resurser; ''alla ska få så mycket, som han eller hon med hänsyn till de egna särskilda förutsättningarna behöver för att själv kunna skapa sig ett gott liv.'' [216]
''The point I am trying to make is that the weak members of society are best protected not by being given special treatment but by being included in programs that extend to all members of society.'' [217]För att kunna leva upp till dessa mål måste det finnas en samhällelig organisation som levererar tjänsten. Samhället måste leva efter kodexen om alla människors lika värde.
''Det skall tillkomma människorna som en rättighet. Det skall utformas av dem själva, genom organ de själva kontrollerar och i den löpande verksamhet de deltar i. Därför är en stark offentlig sektor, nu likväl som i framtiden, det enda möjliga svaret på dessa behov.'' [218]Olof Palme var därmed ingen benhård motståndare mot förändring inom offentliga sektorn, särskilt de sista åren antydde han en öppnare attityd. Den 11 februari 1986 deklarerar han så på SKTF:s kongress att nu ''har vi samlat ihop de resurser som behövs; nu gäller det att se till att vi förvaltar det väl. Nu skall vi skärskåda det vi åstadkommit, rätta till brister, förbättra och bygga vidare där det är mest angeläget. Det ger oss också en möjlighet att börja tänka i lite annorlunda banor. Att pröva nya sätt att, med den offentliga sektorns hjälp, tillfredsställa olika behov, att öka valfriheten och inflytandet.'' [219]
Här, likväl som något år innan, finner man en ny typ av formuleringar, som inte funnits förut. Resonemang som senare bärs fram och fördjupas av högerfalangen inom partiet.
För det första menar Palme att valfriheten inom offentliga sektorn ska öka; och han tänker sig att det ska ske genom dels ökad valmöjlighet mellan offentliga sektorns verksamheter och även vissa kooperativa och ideellt drivna verksamheter.
Före det andra ska offentliga sektorns avbyråkratiseras. ''I takt med att samhället förändras, blir också människornas önskemål och behov annorlunda. Det måste den offentliga sektorns kunna anpassa sig till.'' [220] Därför, menar han, är detaljreglering och lagar inte alltid bästa sättet att styra en verksamhet. Det måste ''finnas möjlighet till lokal anpassning och lokala variationer.'' [221]
Fös det tredje måste offentliga sektorns effektiviseras. Vi måste, säger Palme, lära oss göra mer med de resurser vi har genom att förflytta dem till rätt ställe.
Är därmed hela ovanstående redovisning av Olof Palmes ideologiska strid för offentliga sektorn missvisande? Gick han i själva verket i spetsen för de som så småningom också inom socialdemokratin öppnade upp för mera marknad inom offentliga sektorn - där man i 1991 års budgetproposition menar att den offentliga sektorn måste ''utsättas för mer marknadsliknande lösningar''. [222]
Jag tror inte det. Den stora frågan för Olof Palme under 1980-talet är - utan tvivel - hur och med vilka argument den generella offentliga sektorn kan försvaras och motiveras. Hans öppningar för förnyelse inom offentliga sektorn är mer av en underström med rötter i 1970-talets byråkratikritik.
För Olof Palme är alltid jämlikheten ett trumfkort. Vi kan experimentera med offentliga sektorn, mjuka upp den, avreglera med mera. Men det får inte hota jämlikheten. Problemet är att när Palme försvann så försvann också mycket av vakthållningen kring frågan om jämlikhet.
En statsvetare har kommenterat den gradvisa förskjutning som ägde rum i den socialdemokratiska välfärdspolitiken. ''Den generella välfärdspolitikens princip om likabehandling ställdes mot den kommunala självstyrningens och frihetens ideal.'' [223] Civilminister Bo Holmberg skriver i ett dokument under Palmes regeringstid: ''[U]tformningen av det statliga regelsystemet får [...] inte bli sådan att önskan att skapa rättvisa och likformighet skymmer målet att hos medborgarna skapa delaktighet och medansvar för samarbete''. [224] Jämlikheten får inte så i vägen för lokala variationer.
Så uttryckte sig inte Palme. Det statliga regelsystemet behövs säkert ses över, menade han, men lade till: det ''ändrar inte min uppfattning att `regleringar` behövs''. Regleringarna ''har sitt ursprung i någon form av skyddsintresse [...] Gemensamt för dem alla är att de syftar till att skydda enskilda individer, ensamma eller i grupp, från att exploateras av ekonomiska intressen som är starkare än de själva. [---] Medborgare i likartade situationer skall få likartad behandling av samhället, och människor skall ha likvärdig social service oberoende av va i landet de bor. [...] Allt detta kräver någon form av central normering. [...] Det är alltså inte regeringens avsikt att så att säga sälja ut de krav på rättvisa och likvärdighet, och de krav att skydda svaga grupper, som ligger bakom den centrala normeringen inom välfärdspolitikens ram.'' [225]
''Att det finns en faktisk ojämlikhet i människors resurser att påverka politiker och myndigheter är något vi inte får blunda för. Som företrädare för arbetarrörelsen måste vi alltid vara mycket vaksamma på att de röstsvagare grupperna inte åsidosätts till förmån för andra, mer välartikulerade.'' Palme menade förvisso att detta inte var något argument mot variation och mångfald ''i sig'' eftersom större variation faktiskt också skulle kunna innebära ett större steg mot jämlikhet - ''att ge dessa olika människor samma rätt till de samhällstjänster som svarar mot deras behov''. [226] Jämlikheten är målet, och allt som motverkar detta måste avvisas. Det blir väldigt tydligt om man betraktar hur Palme tänkte sig att valfriheten skulle utformas.
Hos Olof Palme finns inga argument ens antydda för entreprenader, köp och sälj eller beställare-utförare, som socialdemokratin senare skulle börja laborera med. ''Själv är jag stark motståndare till att flytta ut sociala verksamheter, som t.ex. barnomsorg, till privata entreprenörer.'' [227] Han kunde däremot tänka sig att olika ideella verksamheter kunde få driva offentliga tjänster - men enbart därför att de inte drevs av vinstsyfte.
I själva verket avvisar Olof Palme varje form av marknadsmekanism för att fördela resurser och tillgång till välfärdstjänsterna både inom och utom offentliga sektorn. Det är tydligt när han förklarar fördelen med valfrihet ur resursfördelningssynpunkt. Skulle det visa sig att någon skola eller vårdcentral blir bortvald ''är det en snabb och tydlig signal till de politiskt ansvariga att något är på tok och att åtgärder bör sättas in för att rätta till detta.'' [228]
Palme menade således att valfriheten kunde fungera som en indikator på var offentliga sektorn inte levde upp till sin grunddevis ''endast det bästa är gott till folket'' så att man skulle kunna sätta in resurserna där. Den filosofi som låg bakom tanken på att ''utsätta'' offentliga sektorn för marknadskrafterna och senare den borgerliga regeringens valfrihetsrevolution var en helt annan. När medborgarna förvandlas till kunder och väljer välfärdstjänster kommer det vara en signal vilka tjänster de efterfråga och resurserna skall styras dit. Vinstintresset hos de enskilda utförarna - både inom och utom offentliga sektorn - skall således användas som fördelningsprincip.
I ett sådant system gäller inte längre Palmes argument att det går bra med valfrihet inom den offentliga sektorn och med ideella alternativ. Palme skulle således tvingats överge hela sin moderna argumentation för offentliga sektorn för att kunna ställa upp på en sådan förändring av välfärdsstaten. Jag finner det föga troligt.
Också när det gällde arbetslösheten valde Palme konfrontation och avfärdade ståndpunkten att marknadskrafterna allena skulle kunna lösa problemet. Också här kom han att fördjupa sina idépolitiska ställningstaganden under 1980-talet.
Kravet på och kampen för full sysselsättningen löper som en röd tråd genom hela Olof Palmes politiska liv. 1970 säger han att ''[o]m man på kortast möjliga sätt skulle försöka sammanfatta socialdemokratins strävanden under några årtionden skulle det säkert vara kampen för full sysselsättning.'' [229] Med samma ord kan man karaktärisera Palmes politiska gärning.
Ofta stod andra saker i fokus inte minst konsekvenserna av den fulla sysselsättningen för välfärdspolitikens inriktning: satsningen på offentliga sektorn under 1950-talet, arbetslivsreformerna på 1970-talet. Men under allt detta låg den fulla sysselsättningen som grundbult. Utan den ingenting annat.
''Om någon frågar mig: `vad är det starka samhället?`, då vill jag svara: `Det är i hög grad det samhälle, som genom konjunkturväxlingar, valutakriser, strukturomvandlingar och rationaliseringar förmår gripa in och värna människors rätt till arbete och försörjning.'' [230] Det är, säger han, ''framför allt sysselsättning som är jämlikhetsskapande''. [231] Med andra ord: Olof Palmes idépolitiska sammanknytning av frihet, jämlikhet och broderskap kan enbart förverkligas om full sysselsättning råder.
Under 1960-talet framstod arbetslösheten knappast som det stora problemet. Snarast tvärtom: på sextiotalet är den stora frågan bristen på arbetskraft. Situationen skulle snart förändras.
Redan 1960 såg han dock i USA:s politik ett avskräckande exempel, ett exempel som lodade avgrunden i den framtid som skulle komma, där man ''i den balanserade budgetens och det fria näringslivets och prisstabilitetens namn, låtit en arbetslöshet bestå som en svensk socialdemokrati aldrig skulle acceptera''. [232] Arbetslösheten i USA var då lägre än den är i Sverige nu, en arbetslöshet som den socialdemokratiska regeringen beräknar bestå seklet ut.
Men det är under 1970-talet hotet mot den fulla sysselsättningen blir allt klarare för Palme. Det handlade om strukturförändringarna, kapitalismens kris - och inte minst högervågen och den politiska nedprioriteringen av kampen mot arbetslösheten. Frågan sysselsatte Palme fram till hans död och hans slutsatser tillhör bland de mest aktuella i arvet efter Palme.
De är aktuella därför att de för det första innehåller en genomarbetad syn på varför arbetslöshet alltid måste bekämpas, en syn med rötter i hans övergripande idépolitik, och för det andra innehåller en rad viktiga ställningstaganden till vad som krävs för att full sysselsättning ska kunna upprätthållas.
Hans mest genomarbetade tal om motiven bakom kampen för full sysselsättning höll han så sent som våren 1984. Kanske spelar det in att han höll talet inför en amerikansk publik; ett USA som han ju redan 1960 hade pekat ut som landet där man inte brydde sig om de arbetslösa. I Sverige var motiven bakom kraven på full sysselsättning så mycket mer självklara; så självklara att han ofta kunde ta dem som en outsagd förutsättning när han argumenterade för medlen att hålla sysselsättningen uppe.
På Harvard university höll Palme däremot ett brinnande försvarstal för sysselsättningen.
Arbetslöshet är, säger Palme, ett ''fruktansvärt slöseri''. Över allt i världen står stora delar av samhällenas kapacitet att producera outnyttjad. ''Det beror sannerligen inte på att alla mänskliga behov är tillfredsställda. Tvärtom. I många delar av världen kan inte ens människornas mest grundläggande behov tillfredsställas. I alla samhällen finns det stora, otillfredsställda behov.'' Arbetslöshet innebär, med andra ord, att människor förnekas den välfärd och det välstånd som skulle kunna vara möjligt att uppnå.
Arbetslöshet innebär, säger han också, ''mänskligt lidande''. Med ökad arbetslöshet följer ökade dödstal, försämrat hälsotillstånd, fler självmord, fler upplösta familjer, ökad brottslighet, ökad användning av droger och ökad prostitution. Det är inte så konstigt. ''Arbete - att ha ett jobb - är en ytterst väsentlig del av människornas sociala tillvaro. Fråga vem som helst vem de är, och de svarar genom att tala om sitt namn och sitt yrke. [...] Arbete är nära förknippat med värden som självförtroende, mänsklig värdighet och livets mening.'' När man ställs utanför möjligheten till arbete så undergrävs också ens mänskliga värdighet - människovärdet förtrampas.
Därför, menar Palme vidare, utgör arbetslösheten ''ett hot mot vår typ av öppen demokrati. En sådan demokrati kan inte i långa loppet överleva i länder med en ständigt hög arbetslöshet. Arbetslösheten undergräver hela den samhällsuppbyggnad [fabric of society] på vilken demokratin måste byggas.'' Allra allvarligast enligt Palme var ungdomsarbetslösheten. ''Deras bidrag för att lösa den ekonomiska krisen är att vara arbetslös. Detta gör att unga människor förlorar sin framtidstro och sitt självförtroende. Det skapar bitterhet och förtvivlan. De unga förlorar tilltron till samhället och dess demokratiska institutioner.''
Här finns ett memento för vår tid. Palme lägger till: ''Allt jag har sagt hittills kan låta som självklarheter, på gränsen till banaliteter. Men problemet är att denna sorts självklarheter inte längre uttrycks så ofta. Och de måste upprepas, för att inte bli bortglömda.'' [233]
Arbetslösheten är således det största moderna hotet mot Olof Palmes vision om frihet, jämlikhet och broderskap. Den är det därför att den ställer den enskilda människan utanför samhället och det välstånd som skapas där, därmed undermineras den enskilda människans resurser och förmåga att förverkliga sitt livsprojekt. Arbetslösheten slår direkt mot individen. Men den slår också mot själva möjligheten att arbeta för ett bättra samhälle.
När allt fler ställs utanför kommer tron på demokratin att undermineras därför att skillnaden mellan demokratins ideal och verkligheten blir för stora. Och om demokratin undermineras försvinner också själva motmakten, den enda möjliga vägen att förverkliga frihet och jämlikhet. Ty utan demokratin har människorna ingenting att sätta emot marknaden. Själva framtidstron förtvinar.
Arbetslösheten förvrider maktförhållandena i samhället i negativ riktning. ''Politiskt medförde full sysselsättning en maktförskjutning mellan samhällsklasserna. Arbetarklassens ställning blev starkare. Fackföreningarnas förhandlingsposition stärktes. Individen kände att han hade samhället bakom.'' [234] Med stor arbetslöshet går utvecklingen åt andra hållet.
Men inte bara maktförhållandet på arbetsmarknaden förskjuts. Också den välfärd som medborgarna tillkämpat sig via demokratin hotas. I harvardtalet refererar Olof Palme Bruno Kreiskys dystra framtidscenario: När arbetslösheten inte försvinner ens i en kommande högkonjunktur kommer man att säga, att vi inte alls har med någon kris att göra. Och när arbetslöshetens kostnader stiger, ''då kommer också attackerna mot välfärdssamhället''.
Det är, för Palme, en fullständigt oacceptabel utveckling. Hur oacceptabelt framgår av ett annat föredrag han höll inför engelskspråkig publik 1977: ''As long as there is mass unemployment, it is dubtful whether one can effectively talk about free societies.'' [235]
Eftersom arbete, av ovanstående skäl, måste betraktas som en medborgerlig rättighet är den fulla sysselsättningen inte något man kan lämna till marknadskrafterna allena att hantera. På den punkten var han väldigt tydlig.
För att ''tillgodose människors frihetskrav och trygghetskrav'' måste man, deklarerade han klart och tydligt 1970, ''med demokratisk politisk handling medvetet ingripa i marknadsekonomin.'' [236] Sysselsättningen var inget undantag. ''Vi har aldrig litat till att marknadskrafternas fria spel skulle lösa sysselsättningsproblematiken.'' [237] Det är en ståndpunkt, vilket torde ha framgått tillräckligt tydligt redan, som låg nära Palmes syn på marknaden. Den kan fördela varor och vissa tjänster hyfsat effektivt, men så fort det handlar om människors kontroll över sin tillvaro så duger marknaden inte. Kanske i grund och botten därför att det inte finns någon fundamental självreglerande mekanism som gör att människors behov och det marknaden producerar sammanfaller. ''We know that there are no self-healing forces capable of fullfilling the deep human needs now threatened by sustained undemployment and high inflation.'' [238]
Hans hårda uppslutning runt full sysselsättning, hans öppenhet eller snarare bestämda åsikt att marknad och kapitalism inte löser sysselsättningen och hans vida internationella utblick fick honom redan i början av 1970-talet att se och varna för vad som nu tycktes växa fram på bred front: arbetslösheten.
Som vi redan sett menade han i början av sjuttiotalet att den tekniska utvecklingen höll på att leda fram till en situation där jobben försvann snabbare än de skapades nya. Där såg han en lösning i offentliga sektorns tillväxt.
Men han uppfattade också tidigt de nyliberala framstötarna, där arbetslösheten allt mer började se ses som ett medel i den ekonomiska politiken. På partikongressen 1975 inskärper han: ''Det ska vi säga här i landet och det ska vi säga internationellt. Vi ska försöka slå sönder detta vanemässiga mummel som sprider sig i internationella kretsar om arbetslösheten som ett nödvändigt och bestående ont.'' [239] 1977 kommenterar han en analys av OECD som menar att kampen mot inflationen måste sättas i förgrunden under 1980-talet. Det kommer, menar Palme, leda till ''a lasting unemployment for the rest of this decade''. [240] På hösten samma år riktar han en uppmaning till de industrialiserade ländernas regeringar att de nu måste ''realize the urgent seriousness of the situation and direct their effort toward full employment.'' [241] En månad senare uttrycker han sin oro för den resignation som börjar breda ut sig.
''We hear that we can not combine a successful fight against inflation with a successful fight for full employment. And we hear that it does not matter to much if a certain proportion of the population is unemployed, provided their incomes are maintained at a level close to normal by income benefits. Is is sometimes cynically said that inflation is the serious problem because almost everyone suffers from inflation, while unemployment hits only a propotion of the population.'' [242]Hans tal till partikongressen 1978 skär som en skalpell genom den europeiska skulden när han blickade in i den framtid han fasade för:
''Det som oroar mig mest är det kapitalistiska samhällets och det moderna industrisamhällets till synes obönhörliga utslagningsmekanismer. År efter år går det 15-20 miljoner människor arbetslösa i industriländerna. Nu kan man läsa i allt fler uttalanden av industriledare och professorer som med en blandning av förvåning och kanske lite förtjusning säger: Det blev ingen revolution, det blev ingen revolt. Ty de behöver icke svälta. Vi ser till att de får understöd. Så kan det vara rätt fördelaktigt för återhållsamheten i lönekraven och för produktiviteten i näringslivet att en viss andel av den arbetsföra befolkningen står utanför. Genom naturligt urval blir det väl det lågproduktiva, de minst lönsamma som hamnar där. Vårt samvete är rent. Ty de svälter ju inte. Detta är egentligen en mardröm.''När Ronald Reagen och Margaret Tatcher tillträdde sina ämbeten 1979, när nyliberalismen inte bara svepte över den övriga världen utan fick sina talföra proselyter även i Sverige hade Palme redan sett vad som var på gång och tagit ställning. På partikongressen 1978 gav han klart besked:
''Det strider mot grundläggande principer för den demokratiska socialismen. Vi anser att varje människa skall ges rätt och möjlighet att delta i produktionen, i det gemensamma arbetet för en bättre vardag och en bättre framtid. Vi kan vidare aldrig acceptera att enskilda människor skall betraktas som utstötta och fördömda. Det ögonblick man sviktar i denna princip börjar socialismen att förvittra som humanistisk idé och som drivkraft för klassamhällets avskaffande. Jag har sagt förut att det får inte finnas vi och de, det finns bara vi!'' [243]Det var en ståndpunkt han behöll under 1980-talet. Nyliberalismens frammarsch ändrade ur den synvinkeln ingenting. Men allvaret ökade. Till de samlade LO-ombudsmännen säger han 1981:
''Den nya högern är lika revolutionär som den nya vänstern var i den meningen att de är ute efter verkligt grundläggande förändringar av vårt samhällssystem.[...] Den så s k högervågen ute i världen innebär en strävan tillbaka till en renodlat kapitalistisk marknadsekonomi, till förhållanden som delvis rådde innan en politik för full sysselsättning och social välfärd på 1930-talet började slå igenom i Västerlandets industriländer. [...] Så länge dessa idéer var att betrakta som skrivbordsprodukter var det inte så farligt. Men nu har man i flera länder börjat tillämpa dem. Det praktiska resultatet är förskräckande.''Men fasan blandas också redan här med obändig tro. Nyliberalismen är för verklighetsfrämmande och människoovänligt för att kunna få något stöd bland människorna. Politiken kommer ''att möta ett bestämt och hårdnackat motstånd''. Redan 1981 förklarar han att högervågen är på sin upphällning. [244]
Högervågen lägger sig emellertid inte. I stället ansluter sig fler länder, fler politiker och inte minst - allt fler ekonomer. 1984 bekämpar Palme den fortfarande.
''Tar man bort nyliberalismens garneringar återstår en kärna, en egentligen mycket brutal kärna: Stor arbetslöshet och svaga fackliga organisationer leder till att arbetare och tjänstemän får svårare att göra sig gällande på arbetsmarknaden och i samhället över huvud. De blir rädda om sin ställning, känner sig lättkvästa, vågar inte ställa krav som kan tas illa av arbetsgivarna. Deras förmåga till strid och motåtgärder blir begränsade.'' [245]Den teoretiska grunden bakom nyliberalismen, att det är fackföreningarnas lönekrav som är orsaken till arbetslösheten, avfärdar Palme bestämt. Hans reaktion på moderaternas krav att arbetsmarknadens parter ska ta ansvaret för sysselsättningen är talande. ''Det betyder att moderaterna inte ser full sysselsättning som det viktigaste målet för den ekonomiska politiken.'' [246] Ty därmed hade moderaterna brutit med den svenska modellens grundläggande överenskommelse, att regeringen har det övergripande ansvaret för sysselsättningen och att facket och arbetsgivarna i övrigt reglerar sina förhållanden genom avtal på arbetsmarknaden. ''One may'', sa han i ett annat sammanhang, ''even ask whether the most enthusiastic advocates of a free market really continue to accept a system of collective bargaining.'' [247]
I stället talade Olof Palme varmt om fackföreningarnas viktiga roll i demokratin.
''It is my conviction that labor unions, by strengthening the voice of the common people, play a vital role in strengthening democracy. They are rooted in democratic mass organisations, whrere people joined together to assert claims that they were too weak to make as individuals. [...] The unions represent a countervailing force to employers and to governements and thus have a self-evident role to play in the democratic process.'' [248]Hos Olof Palme finns inte tanken på facket som en intresseorganisation bland andra ens närvarande. I facket ser han i stället en av de väsentligaste delarna i sin idépolitiska grundhållning förverkligade. Endast genom samverkan kan de enskilda människorna bli starka nog att förverkliga jämlikheten och friheten. Endast då kan deras behov tillfredsställas. Det kan marknaden inte mer än tillfälligtvis göra - därför kan arbetslösheten aldrig lösas genom att marknaden får ökat inflytande och de krafter där människor verkar gemensamt försvagas.
I den svenska vägen såg han en bekräftelse på att han hade rätt. ''[V]i har den högsta sysselsättningen som något land i historien haft och en minskande arbetslöshet, samtidigt som massarbetslösheten går härjande fram över hela den civiliserade världen.'' Och det var inte tack vare nyliberalism och marknaden. Nej, det ''är en ideologisk seger, en seger för samverkan mellan facket och socialdemokratin.'' [249]
Han kunde också mer teoretisk motivera varför den nyliberala kampen mot inflationen och kravet på sänkta löner var fel och vilka konsekvenser en sådan politik skulle få. Inför valet 1985 gör han följande analys i Pildamsparken i Malmö:
''Enligt det borgerliga synsättet beror arbetslöshet på att lönerna är för höga. [...] Men det är en alldeles för enkel och ensidig förklaring till arbetslösheten. De förbiser det faktum att arbetslösheten ofta är en följd av för låg total köpkraft i samhället - och i så fall kommer en lönenedpressning att förvärra arbetslösheten genom att ytterligare trycka tillbaka köpkraften. De förbiser att lönerna i praktiken är påtagligt stela nedåt; dvs de sjunker bara långsamt när arbetslösheten ökar. Innan de sjunkit så mycket att det får någon märkbar effekt på arbetskraftsefterfrågan, har man alltså hunnit få en mycket hög och mycket långvarig arbetslöshet. I själva verket är de ekonomiska påfrestningarna av en hög arbetslöshet så kostsamma, att de omintetgör eventuella vinster i form av - så småningom - låga lönekostnader. [...] För oss socialdemokrater är och förblir rätten till arbete för alla, kampen för den fulla sysselsättningen, den viktigaste frågan i den ekonomiska politiken.'' [250]Hur ville då Palme att den ekonomiska politiken skulle utformas? Här övergav han aldrig den modell som han och Tage Erlander till slut accepterade den där marsdagen ute på Harpsund 1955 - den Rehn-Meidnerska. Kampen mot arbetslösheten går före allt annat. Men den måste kombineras med sunda finanser och kamp mot inflationen och ske huvudsakligen genom selektiva ingrepp i marknadsekonomin och med hjälp av en välutvecklad arbetsmarknadspolitik. Någon spendersam Keynesian var aldrig Palme. ''[A]automatiska mekanismer av olika slag, marknadskrafter eller generella stimulanser löser inte sysselsättningsproblemen.'' [251]
Sunda statsfinanser hade Palme argumenterat för allt sedan han börjat i politiken. I första hand var det en förutsättning för den Rehn-Meidnerska modellen. Om inte staten kunde hålla ordning på sina finanser skulle den späda på köpkraften, inflationen dra iväg och därmed landets internationella konkurrenskraft hotas. Men sunda finanser handlade också om någonting mycket mer. Om människor via demokratin i ökad utsträckning ska få makten över sin egen tillvaro krävs också att demokratin är stark, att den inte är beroende av yttre krafter. ''En svag offentlig ekonomi utlämnar människorna till marknadskrafterna.'' [252]
Därför är det också viktigt att en stor och gärna ökande del av sparandet sker i kollektiv samhällelig form. Dels därför att det demokratiska inflytandet över kapitalbildningen ökar, dels därför att förmögenhetsfördelningen kan bli jämnare. Det var en tanke som växte fram kring AP-fonderna och som Gunnar Sträng och Tage Erlander stödde; och som Palme bar vidare. ''[D]essa fonder gjorde oss oberoende av bankerna och den privata kapitalmarknaden. Vi kunde göra vad vi lovat, därför att vi satt undan pengar till kollektiv kapitalbildning i fonder.''
Det var ur det perspektivet Palme betraktade även löntagarfonderna:
''Varför i kollektiv form? Jo, löntagarfonder flyttar inte till Lichtenstein. De behöver inte jagas av Interpol till Costa Rica: Det är en väldig trygghet att löntagarfondernas kapital inte drar till USA eller Zürich om räntan där ligger högre än i Sverige, att de inte flyttar till Hongkong eller Korea för att få billig arbetskraft.'' [253]Palme uppfattade därför tidigt den borgerliga regeringens minst sagt dåliga hand med de offentliga finanserna under 1970-talet: ''Ibland förefaller det som om de borgerliga genom en ansvarslös skattepolitik vill försätta landet i en tvångssituation när det gäller den gemensamma sektorn och på det sättet genomföra den svältkur och den privatisering som man annars inte kan vinna politiskt stöd för.'' [254] Året var 1977. 1984 summerade han läget.
''De borgerliga regeringarna skapade och lämnade efter sig ett väldigt budgetunderskott. Dels är detta ett ekonomiskt problem. Räntor och priser pressas uppåt, samtidigt som den offentliga förmögenheten minskar och de privata förmögenheterna ökar. Men det är också ett allvarligt politiskt problem. För det är uppenbart att det starkaste argumentet för de reaktionära krafternas krav på socialnedrustning och privatisering, är just det faktum att vi måste låna ihop till en så stor del av statsutgifterna''. [255]Det var således inget nyliberalt avsteg i sig när Palme talade om vikten av att sanera offentliga sektorns finanser. ''För oss är [...] starka statsfinanser den bästa garantin för en solidarisk fördelningspolitik och för att trygga sysselsättningen.'' [256]
Inte var det heller i sig något avsteg när han menade att inflationen måste bekämpas.
''En målmedveten kamp mot inflationen är en grundläggande förutsättning för den svenska ekonomins styrka och slagkraft. inflationen snedvrider investeringsutvecklingen och håller tillbaka investeringarna på en rad för framtiden avgörande områden. Den ökar klyftorna och leder till att det är de lågavlönade och barnfamiljerna som får bära de tyngsta bördorna. En omfattande förmögenhetsöverföring skapas till nackdel för de stora folkgrupperna genom stora värdestegringar på egendom. Målet för samhällets prispolitik måste vara att förhindra en fortsatt sänkning av realinkomsterna för de stora, breda löntagargrupperna. En påtaglig uppbromsning av prisökningen är nödvändig också för att minska förväntningarna om en fortsatt stark inflation.'' [257]Olof Palme tog alltså varken lätt på den offentliga ekonomin eller inflationen. Och det hade han goda skäl att inte göra. Poängen är dock en annan. Han kunde göra det utan att stiga av den socialdemokratiska traditionen och svika sin egen idépolitiska grund därför att något annat alltid gick först: kampen mot arbetslösheten.
Inför de församlade TCO-ombudsmännen en sommardag 1985 sa han följande ord, som borde gjutas i bly och hängas upp framför varje dator på finansdepartementet: ''Arbetslösheten är ett sådant socialt ont att regeringen har en självklar skyldighet att bekämpa den, detta alldeles oavsett vad som kan sägas vara orsaken till den.'' [258]