Olof Palmes sista valrörelse kom i grunden att handla om det svenska folkhemmet, den välfärdsstat som socialdemokratin byggt under 50 år, varav Palme aktivt deltagit i drygt 30. Valet handlade om medborgarnas förtroende för Olof Palmes och socialdemokratins ideologiska linje. Så uppfattade Palme åtminstone valet.
Det brukar beskrivas som systemskiftesvalet. Enligt historieskrivningen började det hela med att socialdemokraterna någon gång i april 1985 nosade upp begreppet i några moderata skrifter och sedan valkampanjen igenom frågade moderaterna vad de tänkte förändra. [259] Moderaterna hade emellertid aldrig använt ordet. Under moderaternas partistämma hösten 1984 och i en intervju med partiledaren Ulf Adelsohn hade däremot ordet ''systemförändringar'' dykt upp. I själva verket är det Palme som introducerar ''systemskiftet'' som en beskrivning av moderaternas politik. Han gör det i riksdagen i oktober 1984, några dagar före moderaternas partistämma. ''Det talas med allt aggressivare tonfall om ett systemskifte i Sverige.'' [260] Några dagar efter partistämman säger Palme i Göteborg: ''de vill ha en systemförändring. De vill förändra i grunden''. Och så räknar han upp alla nedskärningar som kommer krävas om moderaterna infriar sitt krav på att offentliga sektorn ska bantas till 1969 års omfång. Det var en diger lista. Palme ville att valet skulle handla om de ideologiska skillnaderna och de praktiska följderna. [261] Han löd sin gamla handskrivna rekommendation från 1960-talet - att gjuta samman intresse- och idépolitiken.
Valrörelsen var en lång anklagelseakt mot moderaternas och SAF:s ambitioner att i grunden förändra, för att inte säga riva ner välfärdsstaten. Mot nyliberalismen ställda han sin egen politiska vision:
''Ett gott samhälle måste bygga på solidaritet och samverkan, inte egoism och konkurrens. Ty i ett samhälle, där människorna ständigt måste bekämpa varandra för att säkerställa sin egen trygghet, där tvingas också människorna att betrakta varandra med fientlighet och misstro. Varje medmänniska blir en tänkbar medtävlare och därmed ett tänkbart hot mot den egna tryggheten, de som slagits ut i kampen tvingas till ständigt förnyade attacker, medan de som vunnit på olika sätt måste skydda vad de uppnått mot nya konkurrenter. Det blir ett isande ödsligt samhälle för alla att leva i även för de som skenbart vunnit i tävlingen. Ett gott samhälle förutsätter jämlika resurser för människorna att styra sina egna liv, inte djupnande klyftor som gör stora grupper medborgare hjälplösa mot ekonomiska makthavare. Ty i ett sådant samhälle är stor grupper dömda till ofrihet som följer av beroende av beslut man inte själv på minsta sätt kan påverka. Ett gott samhälle kräver att grundläggande nyttigheter som bostad, sjukvård, utbildning fördelas efter människors behov, inte efter hur mycket pengar de kan legitimera sin efterfrågan med. Ty i ett samhälle, där vissa grupper medborgare ställs utanför sådana nyttigheter av ekonomiska skäl råder ingen välfärd - hur hög privat konsumtion man sedan än kan tillåta sig inom andra, mer välbeställda skikt.'' [262]Palme är ånyo trosviss. Nyliberalismen har redan misslyckats. Det kan alla se. ''Den har inte löst de ekonomiska problem den påstod sig kunna lösa, tvärtom har den förvärrat dem. Den har icke löst ett enda socialt problem. Men nyliberalismen har också lidit ett grundläggande moraliskt nederlag. I dess spår har följt växande klyftor, utslagning och social konfrontation. I dess spår har ofrihet och utsugning växt. I dess spår har stora delar av dagens unga generation i Västeuropa mött hopplöshet och arbetslöshet.'' [263]
Socialdemokratin gör ett bra val och efter kommer något lättare i tonen hos Palme. Han har fått folkets erkännande för den svenska välfärdsmodellen. I tidskriften Tiden skriver han strax efter valet att det inte vanns på någon enskild fråga utan på ''den kanske största frågan av alla: vilken samhällssyn skall ligga till grund för den förda politiken?'' [264] Och på PRO:s kongress i oktober menar han att valresultatet innebar ''ett bestämt nej till den som ville riva ner i välfärdssamhället''. [265]
Palme ger till och med valresultatet en radikalare innebörd: ''Medborgarna har inte sagt att allt är bra som det är. Inbyggt i valresultatet ligger också en kritik av systemet, men tvärtemot vad nyliberalerna trodde och hoppades, riktar sig kritiken mot dess kvardröjande brist på jämlikhet. Det är mer jämlikhet medborgarna kräver, inte mindre.'' [266]
Nyliberalismen har slagits tillbaka och han blickar med ny tillförsikt framåt. ''Vi känner att våra idéer är hållfasta som grundval för en praktisk politik som är inriktad på att försöka lösa 1900-talets och 2000-talets problem.'' [267] En ljus optimism om en ny våg för vänstern förespeglar Palme:
''In my opinion, the defeat of neo-liberalism and neo-conservatim not only calls for new economic policy strategies but also signifies that a new political period may be well under way. In short, what I am sugesting is that perhaps the corservative tide now has come to the point where it starts to recede, and where a new era of solidarity and equality will dominate the political agenda.'' [268]Föga anande han vad som skulle komma, även om han många gånger hade varnat för det. Ty när Palme dog låg den svenska uppföljningen av den internationella nyliberalismen egentligen ännu i sin linda. Snart skulle offentliga sektorn bli en tummelplats för marknadsexperiment, bolagiseras och privatiseras, inflationsbekämpningen sättas före sysselsättningen och Sverige slå in på den europeiska massarbetslöshetens väg; demokratins institutioner skakas och marknadens överhöghet bli större än någonsin under modern tid.
Hos Olof Palme finns ett idépolitiskt arv som är väl värt att åter väcka till liv och ständigt hålla levande. Det är lika aktuellt nu som då, ja kanske aktuellare i dag, därför att den ekonomiska och ideologiska utmaningen mot välfärden är så mycket hårdare nu och för att den idépolitiska debatten inom socialdemokratin är så vacklande. De värden som står på spel är uppslutningen kring demokratin; och den fundamentala insikten att endast via jämlikhet är befrielse möjlig. Arvet uppmanar, här finns levande argument för en demokratisk socialism.
Kanske kunde då någon i början av nästa decennium svinga ut Palmes ord som nyvald partiordförande 1969, bara med decenniet utbytt:
''Den största segern under 90-talet vann vi på idéernas fält. Ty den gav grunden för handling. Ni minns de borgerligas framtidsvision. De varnade för inkomstutjämning och frihetens förtryck. De krävde väldiga skattesänkningar. Staten var den enskildes fiende. ...Socialismen hade spelat ut sin roll... Denna borgerliga vision har nu fallit samman. De flyr den själva. Kvar står socialdemokratins vision om ett solidaritetens och samverkans samhälle.''