Frågan vem som ska ta hand om barnen och vem som ska hjälpa de äldre när de inte längre klarar sig helt på egen hand är utan tvivel evig. Visserligen har svaret med bedövande entonighet varit att det ska kvinnorna göra - inom hemmets väggar. Men bara för att svaret nästan jämnt blivit ett och det samma blir inte själva frågan mindre brännande. Kan omsorgen skötas på något annat sätt?
1994 fick över hälften av barnen i åldrarna 0 till 6 år en väsentlig del av sin omsorg utanför hemmets väggar i Sverige. 54 procent hade detta år plats i offentligt finansierad och till största delen även offentligt producerad barnomsorg. Samma år fick nästan var femte pensionär (över 65 år) någon form av offentligt organiserad omsorg.
Genom vårt sätt att organisera delar av omsorgen om barn och äldre har vi således givit ett något annat svar än det vanliga på den inledande frågan. Omsorg kan också ges i formella organisationer utanför hemmet.
Men också här inställer sig några frågor. Hur ska dessa formella organisationer se ut? Vem ska ha ansvar för dem? Till vilka ska de rikta sig? Inte heller dessa är några nya problem. Sedan lång tid tillbaka har samhället tvingats ta ställning till hur det ska lösa omsorgen för äldre utan ekonomiska resurser och anhöriga eller barn utan föräldrar eller vars mamma och pappa är för fattiga för att kunna ta hand om de egna barnen. Ibland har lösningen varit olika former av omsorg utanför hemmet. Även bemedlade familjer och äldre har av olika skäl haft behov av att lösa olika former av omsorg utanför hemmets ramar.
Även ur det perspektivet är vår nuvarande lösning tämligen unik, både historiskt och jämfört med andra länder. För det första vänder sig den formellt organiserade omsorgen till alla behövande. Den är inte avsedd för vissa marginella grupper som inte kan lösa sina omsorgsbehov på andra sätt. För det andra omfattar den, vilket följer på det första, väldigt många. Den är stor. För det tredje är huvuddelen av den formellt organiserade barn- och äldreomsorgen inte bara styrd och finansierad av vår politiska demokrati, själva ''produktionen'' utförs också i offentlig regi. Den köps och säljs inte på en marknad. Ges inte som nådegåva av olika frivilligorganisationer. Produceras inte, mer än i liten utsträckning, av varken vinstdrivna bolag eller ideella organisationer.
Varför har vi gjort på detta sätt? Vad har det betytt för omsorgen om barnen, de äldre och inte minst - för kvinnorna? Jag ska försöka ge några svar på dessa frågor.
Ett bra sätt att förstå det är, menar jag, att historiskt skildra den offentliga barn- och äldreomsorgens framväxt i Sverige. Hur har den faktiska organiseringen av barn- och äldreomsorgen sett ut? Vilka är motiven bakom de reformer som gjorde barn- och äldreomsorg till en integrerad del av välfärdsstaten? Vilka problem var det man ställdes inför, vilka lösningar var möjliga? Åtminstone under 1900-talet har man, öppet eller dolt, tagit ställning till huruvida omsorgen bör utföras i familjen, köpas på en marknad, finansieras av det offentliga men utföras av någon annan eller rentav produceras av det offentliga själv.
På så sätt kan vi få en förståelse för varför vi har en omfattande offentlig barn- och äldreomsorg i Sverige. Vi kan också, vilket jag överlåter åt läsaren, försöka värdera om motiven fortfarande har bärkraft.
Ett sätt att bedöma huruvida omsorgen både lever upp till de offentliga mål och motiv som finns angivana och de krav man kan ställa på omsorgen som användare är att helt enkelt se hur den är organiserad just nu, vilka den når, hur mycket den kostar och inte minst om den är uppskattad eller ej. Också det försöker vi oss på här.
Omsorgen berör inte enbart dem den direkt riktar sig till - det vill säga barnen och de äldre - utan i mycket hög grad kvinnorna. Hur har kvinnornas livssituation påverkats av att omsorgen om barn och äldre inte längre enbart är en sysselsättning för kvinnor i det egna hemmet eller i föräldrarnas hem? Boken avslutas med en diskussion av hur man kan besvara denna fråga.
Den historiska skildringen av barn- och äldreomsorgen utförs i två separata avsnitt. Mest av praktiska skäl för att inte läsaren ska behöva villa bort sig, men också för att kunna lyfta fram de unika särdragen. Samtidigt är det utan tvekan så att ungefär samma frågeställningar gjort sig gällande inom såväl barn- som äldreomsorgen. Också de bredare underliggande samhälleliga förutsättningarna går igen. Några av dessa är viktiga som bakgrund till den övriga skildringen. Därför att de kan förklara varför just de offentliga lösningarna faktiskt inte framstod som särskilt problematiska.
1. Kyrkan har sedan Gustav Vasas reduktion varit underordnad kronans ekonomiska, politiska och sociala ambitioner. Fram till 1800-talets begynnelse hade man visserligen det huvudsakliga ansvaret för fattigvården, men genom 1847 års lag fråntogs man detta. Någon mer utbredd alternativ omsorg och vård har kyrkan inte byggt upp. Därvidlag torde även bristen på rivaliserande trossamfund och etniska grupper ha bidragit genom att behovet av alternativa livsformslösningar i det lokala samhället inte framstod som viktiga för att bevara den egna identiteten.
2. Svensk föreningsliv, både den tidiga välgörenheten, filantropin och de stora folkrörelserna, har i huvudsak fungerat som mobiliserare av intresse kring olika i den offentliga sfären frånvarande frågor. Mobiliseringen har primärt riktats mot att frågorna ska få sin legitima plats i den nationella politiken. Det har man gjort genom att verka som förebilder, genom påverkan och ibland genom att komplettera den offentligt förda politiken. [1]
3. Sverige har en lång tradition av samspel mellan staten och ett lokalt rudimentärt självstyre, där staten reglerade och bönderna löste omsorgens och försörjningens svårigheter, både privat och ''offentligt'', i huvudsak genom så kallade naturalösningar.
4. Industrialiseringen kom sent till Sverige, men gick sedan väldigt fort. När arbetarklassen började växa i styrka var Sverige fortfarande i huvudsak ett agrart präglat land. Övergången från ett bondesamhälle till ett industrisamhälle kom därmed att ske utan att någon större borgar- eller medelklass hann växa fram. [2] Deras privata och penningekonomiska lösningar på försörjning och omvårdnad hade därmed inget större omfång efter sekelskiftet. De var, med andra ord, inga dominerande exempel.
5. Sverige har haft en exempellöst stark arbetarrörelse, där den fackliga och politiska grenen samarbetat intensiv. Allt sedan socialdemokratin på 1920-talet började intressera sig för socialpolitik har man varit den dominerande samhällskraften när det gäller att formulera hur välfärdspolitiken bör gestaltas. [3]