Många, skrev makarna Inghe i mitten av 1960-talet, ''nödgas alltjämt underkasta sig ett ekonomiskt förmyndarskap med ingående behovsprövning och personliga förödmjukelser.'' Vid den tiden rörde det sig om cirka 250 000 personer. I dag får i runda tal 600 000 personer socialbidrag. Utifrån makarna Inghes perspektiv var detta ett resultat av stora hål i välfärdssamhällets maskor. ''Kan man överhuvud taget kalla Sverige ett välfärdssamhälle, när redan spädbarnen får erfara att 'välfärden' ännu i dag är graderad och stora grupper privilegierade?'', frågade de sig.
Är det en fråga man ställer sig i dag?
Utifrån genomgången av vad som hänt på arbetsmarknaden, inte bara de senaste åren utan de senaste decennierna, hur ekonomin och välfärdssystemen omstrukturerat tvingas vi svara att frågan till stora delar inte betraktas ur det perspektiv som bar fram makarna Inghes kritik.
Mycket lite tyder på att arbetslösheten kommer sjunka särskilt mycket under det närmaste decenniet. Vår undersökning tyder på att någonstans mellan 20 till 25 procent av den vuxna befolkningen har en bräcklig relation till arbetsmarknaden. En stor del av dessa har också en bräcklig relation till de generella (men prestationsbaserade) välfärdssystemen.
Dessa systems konstruktion försvaras emellertid därför att de fungerar så väl med den låga arbetslöshet som man strävar efter (men som vi inte kommer att nå). Vad vi således kan få se är den paradoxala situation där de (numera välbelagd i forskningen) jämlikhetsskapande och fattigdomsutrotande generella välfärdssystemen i stället kommer fungera som uteslutningsmekanismer. De med säker relation på arbetsmarknaden får skäl att solidariserar sig med varandra - någonstans under mitten och upp i sociala termer och så att säga slåss för system som passar dem väl men som inte längre täcker den ''nya arbetarefrågans'' problem. Pressen mot socialbidragen kommer då blir så stor att kraftiga sänkningar av dem kommer framtvingas. Vilket i sin tur ytterligare pressar på marginaliseringsspiralen.
Denna utveckling är inte unik för Sverige, utan ingår i en internationell förändring där en allt större grupp människor får allt lösare förbindelser till samhällsgemenskapen. I det monumentala verket Poverty, Inequality and The Future of Social Policy skriver Hugh Heclo - en av världens främste välfärdsforskare - sammanfattande om denna uteckling: ''today [...] many persons are being left behind and treated, in practice, as if they were disposible.'' [129]
Det är som om det var makarna Inghe som talade igen. Samtidigt verkar det ha hänt något avgörande på vägen. Makarna Inghe, Arne Geijer och alla andra som deltog i debatten om ojämlikheten på 1960-talet kunde, som vi tidigare försökt visa, luta sig mot en ännu i grunden oberörd moralisk idé, nämligen att alla är lika mycket värda. En idé som delvis skapades men framför allt uppräthölls och legitimerades av tanken på och skapandet av en välfärdsstat. Det är som Heclo skriver: ''By midcentury it had become generally unacceptable to argue that certain people in one's nation are in some sense so irritrievably 'different', so essentially inferior, that they should not count and can be forgotten by public policy.'' [130]
När makarna Inghe således drog fram den dolda ofärden i ljuset kunde de räkna med att enbart det faktum att den blev känd skulle leda till förändring. Fakta sparkade.
Men gör den det i dag? Ofärden är ju troligtvis bättre kartlagd och mätt i dag än någonsin tidigare i historien. Nej, det räcker inte enbart med fakta. ''It is the 'why should' questions that have becopme so difficult for us. Whatever we know about the facts of social marginalization, why should we do anything about them? Why should we care for each other? Why should I not just live as I like? The 'why should' question are the ones that touch the moral will of a community.'' [131]
Det via kallat det nya arbetarefrågan tvingar därför fram en rent politisk frågeställning. Hur vill vi egentligen att vårt samhälle ska se ut? Är det politiskt, moraliskt och medmänskligt acceptabelt att en tämligen stor andel av befolkningen ställs utanför och lever under villkor som majoriteten inte skulle acceptera om det handlade om deras egna liv?
Detta är till sist vad debatten och diskussionen om det så kallade två-tredjedelssamhället kan kokas ner till. Men med tämligen stor sannolikhet går det inte bara att ändra våra (eller politikernas ) attityder så där i allmänhet
Poängen med denna bok, och att starta hos makarna Inghe och Arne Geijer, är förhoppningsvis att jag lyckats visa att det också handlar om hur vi i grunden uppfattar vårt samhälle. Det är där arbetarefrågan kommer in. Detta perspektiv bidrog en gång med vad vi kan kalla en social bas för förändring. Genom arbetarefrågan pesrpektiv betonas nämligen inte i första hand individens tillkortakommanden utan hur samhället är organiseras. Därmed blir frågan mycket bredare än att handla enbart om de som direkt går att peka ut som drabbade. Potentiellt levde en tämligen stor del av befolkningen under de risker som arbetarfrågan kunde identifiera. Därmed kunde man också utifrån arbetarefrågan identifiera och luta sig mot en bred social kraft i samhället.
Den nya arbetarefrågan, som jag valt att kalla den nya utsattheten, är inte riktigt lika enkel eftersom den åtminstone på papperet i första hand berör en minoritet. Troligvis berör den i och för sig många fler än de man med den befinliga statistiken kan peka ut - i form av stress i arbetet, lägre lönelyft, osäkerhet om den egna framtiden. Och kanske är det just där möjligheten vilar.
I de senaste årens forskning om välfärdsstaten har välfärdsstatens moraliska sidor allt mer kommit att betonas. Genom sin institutionella uppbyggnad har välfärdsstaten bidragit till att underbygga sin egen legitimitet och därmed den syn på samhället som finns inneboende i välfärdssystemen. [132]
De gamla välfärdssystemen är emellertid, som jag försökt visa, inte anpassade för att lösa den nya arbetarefrågan därför att de är baserade på en arbetsmarknad som inte längre finns. Vad jag hoppas har framgått av denna bok är att detta leder till att en tämligen stor grupp männsikor ställs utanför det vi normalt ser som den generella välfärden. Om vi följer logiken att välfärdsinstitutioner inte bara är bra eller dåliga på att lösa de sociala problem de är konstruerade för att lösa utan också är med och formerar ett samhälles moraliska vilja, då kan vi i princip teckna två scenarior.
I det ena föder välfärdsarrangamangen och underbygger en syn på att det finns olika mycket värda människor. Vi får så att säga åtminstone en första och en andra klassens medborgare. Somliga med väl förankring på arbetsmarknad och generella välfärdssystem; andra med dålig förankring på arbetsmarknaden och hänvisade till de selektiva bidragssystemen, enkannerligen socialbidragen.
I det andra skapar denna osymetri inte legitimitet utan undergräver förtroendet för de befintliga välfärdsarrangemangen. Det finns en inte obetydlig risk i dag att en sådan reaktion - åtminstone på politisk nivå - skulle komma att riktas mot de generella systemen snarare än de selektiva, därför att några alternativ än detta eller det ovanstående scenariot i princip är helt frånvarande i den svenska debatten.
Därför måste idag välfärdssystemen byggas om. Ty båda ovanståend scenarior leder till att utsattheten permanentas eller till och med ökar. Vi måste i stället fråga oss om det är möjligt att skapa ett modernt socialförsäkringssystem och moderna offentliga tjänster som också inkluderar de som drabbas av den moderna arbetsmarknadens omstrukturering, ''den nya arbetarefrågan'', och som hjälper till att upprätthålla en solidaritet som går underifrån och upp och inte en som går uppifrån och ner.
Alltså: För att kunna behålla den generella välfärden utan att det göder en attityd som säger att det är acceptabelt att stora grupper får stå utanför måste dessa grupper i stället in i systemen. Vi måste helt enkelt möta den flexibla arbetsmarknaden i dörren.
Exakt hur ett sådant nytt system skulle se ut kan jag inte ange. Men det borde fungera så att man fakstiskt kunde vandra in och ut ur arbete och arbetslöshet, tillfälliga arbeten, barnledighet, studier utan att för den skull slås ut ur de generella systemen. Alla ska kort sagt vara lika mycket värda, oberoende av hur de lyckas på arbetsmarknaden.
Detta är det klassiska sättet att närma sig arbetarefrågan; det är ännu lika giltigt.