För att finna vägledning och ett perspektiv på den tämligen nya situation Sverige hamnat i, med kraftig arbetslöshet, sökte vi oss tillbaka till den gamla så kallade arbetarefrågan. Inte för att åkalla dess ande utan för att se vilka perspektiv en sådan utgångspunkt kunde ge oss.
Ett av dessa perspektiv var vilka förhållningssätt som fanns till arbetarefrågan. Vi minns att ett sätt att se på frågan var att uppmärksamma nöden, men i huvudsak se den som individuellt betingad och orsakad; något som kunde, tänkte man sig, åtgärdas med selektiva insatser riktade mot individen.
Socialbidraget har ursprungligen sin grund i denna syn. Mycket har förvisso hänt även med denna form av samhällshjälp sedan början av 1900-talet; inte minst socialtjänstlagens införande eftersom andemeningen med den var att även socialbidrag skulle vara en medborgerlig rättighet. Med socialtjänstlagen kodifierades också det selektiva socialbidragets plats i den universella välfärdsmodellen.
Hur omfattande universella välfärdssystem man än skapar kommer det troligtvis alltid finnas människor som ramlar igenom alla masker, som har så många och svåra problem att generellt verkande åtgärder och bidragssystem inte förmår trygga deras levnad på en dräglig nivå. Därför behövs förmodligen också alltid ett sista, selektivt, skyddsnät som inte kan vara uppbyggd enligt några enkla och klara regler för när hjälp ska utfalla utan där det måste ske en bedömning från individ till individ. Ungefär så ville man att socialbidragen skulle uppfattas. Ungefär så uppfattas de än i dag från officiellt håll.
Men frågan är om inte denna syn är förbisprungen av verkligheten. Låt oss ta ungdomsarbetslösheten som ett exempel. Ungdomsarbetslösheten är knappast något som kan antas bero på individuella problem - i varje fall inte som huvudorsak. Vi har redan visat hur den under de senaste decennierna har tenderat att öka mer för ungdomar än för andra. Omfattningen av ungdomsarbetslösheten gör den till ett generellt samhälleligt problem.
Ändå tvingas ungdomar i stor utsträckning söka socialbidrag. 1993 utgjorde ungdomar mellan 18 och 24 år 25 procent av antalet socialbidragstagare. Inte bland någon annan ålderskategori har socialbidragstagandet ökat så kraftigt de senaste åren som just i denna åldersgrupp. [123]
Varför? Det enkla svaret är: de är mer arbetslösa än andra och har samtidigt sämre tillgång till de generella socialförsäkringssystemen än andra. De har med andra ord aldrig lyckats uppfylla arbetsvillkoren för a-kassa. En del kvalificerar sig för KAS, men ersättningen måste betraktas som så låg att det är näst intill omöjligt att försörja sig på den om man inte fortfarande bor kvar hemma. Det här innebär också att man är dåligt förankrad i andra socialförsäkringar, särskilt sjukförsäkringen.
Med andra ord. Trots att orsaken bakom behovet av ekonomisk hjälp väl kvalar in i den redan av Gustav Möller formulerade devisen att de generella försäkringarna ska handla om enkelt specifierade svårigheter - alltså generellt orsakade problem med försörjningen - tvingas en stor grupp ungdomar söka socialbidrag. Vad man än anför som skäl bakom detta - statsfinansiella, att de är så unga eller något annat - så går det inte att komma ifrån faktum. För dessa är den svenska välfärdsstaten inte generell. Deras utsatthet på arbetsmarknaden bemöts med selektiva system.
Forskningen om socialbidrag visar också att när man väl en gång sökt socialbidrag så ökar risken att man kommer söka igen. Tapio Salonen visar till exempel att det redan i början av 1980-talet går att spåra detta samband genom att undersöka olika ungdomskohorters socialbidragstagande. Han visar att det finns en avsevärd skillnad mellan olika mycket nära varandra liggande ungdomskohorter i Malmö.
När ungdomar födda 1965 skulle ut på arbetsmarknaden i början av 1980-talet var arbetsmarknadsläget mycket kärvt. Några år senare hade klimatet vänt och det var relativt enkelt att finna ett jobb. Detta tycks ha satt sina spår i socialbidragstagandet. Omkring 15 procent av ungdomar födda 1965 tvingades söka socialbidrag vid 18 års ålder. Motsvarande siffra för ungdomar födda 1968 är 11,4 procent. Detta var alltså 1986. Vid det laget sökte 36,7 procent av ungdomarna födda 1965 socialbidrag. Både om man jämför socialbidragstagande vid en viss ålder, eller vid ett visst år visar det sig att de födda 1965 uppvisar ett högre socialbidragstagande. Det tycks således som deras större behov av socialbidrag när de debuterar på arbetsmarknaden också lett till ett högre framtida socialbidragstagande.
Källor: Salonen (1994), 99.
Ännu saknas emellertid ''kunskap om vilka långsiktiga effekter som dessa årsklassers tidigare etableringssvårigheter på arbetsmarknaden kan ha i vuxen ålder'', skriver Salonen. [124] Vi vet inte riktigt om det stora socialbidragstagandet bland ungdomar födda 1965 beror på att deras initiala svårighet på arbetsmarknaden också fortsatt, om det beror på att de vant sig med och lärt hur man gör för att söka socialbidrag eller om en större andel hamnat i en marginaliserings- och utstötningsspiral. Det finns emellertid, utifrån ovanstående, goda skäl att misstänka att den svåra arbetsmarknadssituationen för dagens ungdom kommer sätta samma spår i socialbidragstagandet för dem i framtiden som det gjorde för de födda 1965. Frågan är om situationen inte är allvarligare nu.
De födda 1965 drabbades av en tillfällig lågkonjunktur. Enligt vår ovanstående skildring finns det goda skäl att anta att den nya arbetsmarknadssituationen inte är övergående på samma sätt.
Därmed kan vi säga att utvecklingen vad gäller socialbidragen bekräftar de övriga tendenser vi iakttagit: att den nya utsatthet som omstruktureringen av ekonomin leder till inte har lett till något förnyat sett att betrakta det som en del i det vi kallat arbetarefrågan.
Det finns andra grupper som drabbas på ett liknande sett, till exempel ensamma mödrar. Ett tydligt exempel på i vilken mån socialbidrag faktiskt utnyttjas för att minska en av de klassiska fattigdomorsakerna; nämligen att vara barn. Med den utsträckning som barn- och ungdomstiden har fått i och med de högre kraven på utbildning synes det inte fel att räkna in även lite äldre ungdomar i en sådan definition. Det visar sig då att drygt hälften av alla individer som får socialbidrag (lever i ett hushåll som får socialbidrag) är under 24 år. En tredjedel är under 18.
Vad har då detta med utstötning att göra? Kommer den ökade utsattheten i samhället och allt fler människors möte med, enligt Sallonen, något av de ''mest stigmatiserande och föråldrade behovsprövade fatttigvårdssystemen'' i västvärlden [125] - alltså socialbiddragen - också att leda till ökad utslagning och marginalisering i samhället?
För att förtydliga: hittils har vi ägnat oss åt frågan om utsattheten ökat i samhället. Med utsatthet menar vi att man har en ostabil relation till de olika trygghetsskapande arenor som finns i ett samhälle, såsom familjen, arbetsmarknaden, socialförsäkringarna och de offentliga välfärdstjänsterna. Vi har funnit ganska klara tecken på att allt fler balanserar på den vassa eggen och att både välfärdssystemen och arbetsmarknaden utvecklas vidare i en sådan riktning.
Därmed har vi emellertid inte sagt att alla dessa eller ens några helt kommer tappa fotfästet och falla ur samhällsgemenskapen. Och det är detta vi menar med utsötthet. Vi talar då inte längre om en utsatt, bräcklig eller riskabel relation till dessa olika arenor, utan i princip om en obefinlig relation; vi talar om de som har det allra värst i samhället. [126]
Frågan är således om utslagningen i samhället kommer öka i takt med att utsattheten ökar? Några färdiga svar är inte möjliga att ge; de skulle kräva åtminstone ännu en bok. Svaret bör dessutom ges utifrån två perspektiv. Å ena sidan ett socialt, å andra sidan ett som handlar om attityder.
Det sociala är förstås det värsta, eftersom det handlar om hur enskilda individer verkligen har det. Tyvärr måste vi nog samtidigt säga att vi inte vet särskilt mycket om huruvida det finns någon direkt och linjär relation mellan utsatthet och utslagning. Ty även om det med hjälp av både statistiska och kvalitativa undersökningar ganska väl går att kartlägga typiska karaktäristika hos de som slås ut - problem i barndomen, avsaknad av socaial nätverk, brist på arbete och social service - vet vi trots det tämligen lite om själva processen. Därför går det heller inte att dra någon säker linje mellan utsatthet och utstötning.
Trots det finns det tämligen goda skäl att anta att ju större grupp som lever på marginalen desto fler riskerar också att helt och håller ramla igenom. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt. Den ökade utsattheten leder till att rekryteringsunderlaget till utslagning ökar.
Frågan om socialbidragen är här inte oviktig. Vi har redan sett ovan att det verkar kunna finnas en risk att om man väl en gång fått socialbidrag så kommer man söka igen. I diagrammet om ungdomar och socialbidragstagande ser vi två saker. För det fösta att andelen som tvingas söka socialbidrag skiljer sig mellan olika kohorter, troligtvis därför att olika andelar behövde söka socialbidrag när de debuterade på arbetsmarknaden. För det andra att andelen inte sjunker med tiden, utan snarare tycks plana ut.
Är det då riskabelt att vara socialbidragstagare? Här måste man givetvis vara försiktig. Även om socialbidragstagande ofta korrelerar eller tycks utgöra orsaken också till andra händelser i livet behöver det inte vara socialbidraget i sig som orsakar detta. Det kan snarare vara ett tecken på andra problem; utslagning från arbetsmarknaden, låga inkomster och så vidare. Vi vet alltså inte riktigt vilket håll orsaksmönstret går.
Om vi emellertid betraktar något av det mest typiska när det gäller att skildra utslagning och utstötta, nämligen hemlöshet, tycks just socialbidragstagende spela en viktig roll. I en undersökning om vräkningar visar det sig nämligen att socialbidragstagande - tillsammans med att ha barn och kriminalitet - är ett typiskt kännetecken på människor som har långa och ihållande bostadsproblem. [127]
Vi kan därmed återknyta till det perspektiv som antyddes i inledningen till denna bok. Nämligen att utstötning primärt inte osakas av individuella karaktärsdrag, utan av vad olika former av individuella karaktärsdrag får för sociala konsekvenser. Den ökade utsattheten leder till högre riskexponering för en större grupp människor. Därmed ökar också risken för att personliga egenskaper eller tillfälliga kriser i livet leder vidare i en spiral av marginalisering och utslagning.
Det är här frågan om attityder kommer in. För det första därför att, som ovan påpekats, socialbidragen härstammar ur en annan tradition än den generella välfärdspolitiken. Vi skulle kunna säga att den faktiskt bär på en syn som pekar ut individen som ansvarig för sitt utanförskap och inte samhället. Ju viktigare socialbidrag blir för samhället som ett medel att något motverka utanförskap, desto mer kommer samtidigt synen på utanförskap att individualiseras.
För det andra vet vi att socialbidragen tillhör de välfärdsarrangemang med lägst stöd bland befolkningen. Genom sin trots allt ringa omfattning och genom sitt utpekande av de bidragssökande som något speciella och avvikande (de måste ju hårt kontrolleras) frodas en misstänksamhet gentemot bidragstagarna. Nästan hälften av svenska befolkningen håller med om påståendet att många bidragstagare är lata och saknar ambitioner att förändra sin situation. De får, med andra ord, skylla sig själva. Inte mer än en av tre menar att socialbidragstagare är verkligt behövande. Mycket riktigt vill 25 procent svenskarna minska resurserna som går till socialbidragen. [128]
Här finns således fröna till en destruktiv spiral för samhället. Genom att satsa på socialbidrag som en lösning för utsatta ökar förmodligen risken att de kommer stötas ur, uppmuntras en syn på utanförskap som individuellt betingad och minskas medborgarnas vilja att ekonomiskt stödja de som har det svårast.