[1] Antman & Schori (1996).
[2] Geijer (1967), 356ff.
[3] Inghe (1968/66), 24, 28, 32, 47.
[4] Inghe (1968/66), 269.
[5] Geijer (1967), 361.
[6] Inghe (1968/66), 237.
[7] Antman (1996); Therborn (1994); Olsson (1993), Gustafsson (1994).
[8] Gustafsson (1994); Antman (1996).
[9] Se till exempel Antman & Gustafsson (1995), Korpi (1979), (1981), (1996); Esping-Andersen (1990); Therborn (1989).
[10] CSA (Centralförbundet för Socialt Arbete) bildades 1903 på initiativ av en samling frivilligorganisationer med filantropisk inriktning. De brukar kallas ''fattigvårdsfolket'' och bestod av Stockholms ledande ekonomiska och kulturella skikt; en upplyst elit som menade att de sociala frågorna ägnats allt för lite uppmärksamhet. I sina första stadgar anger man att målsättningen är att ''inom olika samhällslager söka väcka intresse för och sprida kunskap om sociala spörsmål för att därigenom medverka till lösningen av viktiga samhällsfrågor''. Under några decennier kom de att dominera den socialpolitiska debatten fullständigt; de kom också att inta en rad betydelsefulla poster i den statliga administrationen, bland annat i socialstyrelsen och på socialdepartementet. De hade också ett brett kontaktnät i landets kommuner, landsting, folkrörelser och i landets riksdag och regering.
[11] Edebalk (1991), 17; Olsson (1993), 73f.
[12] Olofsson (1993), 44ff, 68ff; Olsson (1993), 64ff; Edebalk (1991), 9ff
[13] Edebalk (1991), 20f; Bergman (1993), 10f; Holgersson (1988), 122; Odén (1983b), 127f.
[14] Enligt Klas Åmark kan förhållandet mellan parterna på arbetsmarknaden bara förstås om man gör en åtskillnad mellan begreppen arbete och arbetskraft, där arbetskraft är en vara man köper och säljer på en (arbets)marknad medan arbete handlar om hela den process där arbetsgivaren ska tillgodogöra sig den arbetskraft han köpt. Och, menar han, arbetsmarknadens organisationer har utvecklats för att lösa ett problem som båda parterna brottades med nämligen att konkurrens på en oreglerad marknad riskerade att slå ut både arbetare och företag (arbetare konkurrerade ut varandra genom lägre löner, arbetsgivare genom antingen låga löner eller exeptionellt goda löner beroende av branch och tillgång på arbetare). Men via kollektivavtal (en form av monopol) och så småningom centrala förhandlingar kunde marknadens negativa effekter begränsas. Facket och arbetsgivarna fann således varandra i frågan om arbetsmarknadens reglering. På så sätt stärktes inte bara parternas makt, både arbetarnas och arbetsgivarnas möjlighet att planera kalkylera framtiden ökade. Facket var alltså med och skapade den rationella kapitalism som arbetarrörelsen sedan kunde utveckla ett samarbete med. Utgången var inte från början given och LO och SAF växeldrog, men precis som flera andra forskare visar Åmark att distinkta drag i den svenska modellen låg för handen redan innan socialdemokratins 30-tal. Åmark (1994), se äv Gustafsson (1994).
[15] Se t.ex Korpi (1978); Gustafsson (1994); Åmark (1994); Johansson (1994).
[16] Så förtäljer åtminstone den traditionella historieskrivningen. Jonter (1995), kap. 2.
[17] Przeworski (1991).
[18] Rothstein (1988), 467f; Rothstein (1994), 206-216; Nyström (1983), Olsson (1993).
[19] Tilton (1990), kap. 5; Rothstein (1985).
[20] Antman (1996), 49.
[21] Citerat ur Svensson (1994), 199.
[22] Svensson (1994), 198; Edebalk (1994).
[23] Antman (1996).
[24]Se Marklund & Svallfors (1987) samt Salonen (1994).
[25] Antman (1996).
[26] Esping-Anderssen (1990).
[27] Korpi & Palme (1995).
[28] Korpi & Palme (1993), (1995); Korpi (1996).
[29] Rothstein (1994).
[30] Korpi & Palme (1995).
[31]Fritzell (1991).
[32] Fritzell (1994)se även Antman (1996).
[33] Rothstein (1994), 218.
[34] Jansson (1994).
[35] Prop. 1993/94: 150, bil 1.5; Prop 1994/95:150, bil.1; prop 1996/97:1.
[36] Prop. 1996/97:1.
[37] Socialstyrelsen (1994), 79.
[38] Prop. 1996/97:1, bilaga 4.
[39] Eller 8 procent av befolkningen. Socialstyrelsen (1995).
[40] Se t.ex. Halleröd (1991), (1995a), (1995b), (1996); Svedberg (1988).
[41] Marklund, Stattin & Halleröd (1993).
[42] Prop. 1996/97:1, bil.4, 9.
[43] Tham (1994).
[44] Ensamstående mödrar, outbildade ensamstående män, arbetslösa, socialbidragstagare, invandrare svenska medborgare och invandrare ej svenska medborgare.
[45] Tham (1994).
[46] Fritzell & Anders (1992).
[47] Salonen (1994).
[48] McFate, Lawson & Winson (1995), 37; SCB (1996c), 77, egna beräkningar.
[49] McFate, Lawson & Winson (1995), 39.
[50] McFate, Lawson & Winson (1995), 39, 53.
[51] Marklund & Svallfors 1987.
[52]Scandinavian Journal of Welfare nr 1 1992.
[53] Antman & Schori (1996), 71.
[54] Antman & Schori (1996), 81.
[55] Antman & Schori (1996), 107, 109.
[56] Antman (1996), kap. 4.
[57] McFate, Lawson & Wilson (1995), 16.
[58] Vi använder här tillgänglig statistik och definitioner på anknytning till arbetsmarknaden. Vår utgångspunkt blir då denna. Om vi ska beskriva utanförskap och bräcklig relation till arbetsmarknaden så kan vi inte nöja oss med att räkna alla de som inte tillhör arbetsmarknaden. Vi måste ta hänsyn till på vilket sätt de står utanför. Det här innebär att hemarbetande som inte uppger att de skulle vilja arbeta och studenter som inte studerar på grund av arbetsmarknadsskäl inte räknas in bland de med bräcklig relation till arbetsmarknaden. Vi bör också räkna in sysselsatta som inte har full anknytning till arbetsmarknaden.
[59] En del av dessa ville säkert ha ett arbete. 1962 är nämligen cirka tre procent av befolkningen latent arbetssökande. De skulle vilja ha jobb men finner ingen mening i att söka på grund av arbetsmarknadsläget. Majoriteten av de deltidsanställda uppgav dessutom att de inte ville arbeta mer, men cirka en procentenhet ansåg sig vara undersysselsatta. Det vill säga, det skulle ha velat arbeta längre tid om möjlighet funnes.
[60] Det är emellertid inte säker att det går att summera dessa. Det är möjligt att en del av de arbetsoförmögna ingår bland de latens arbetssökande.
[61] Så många som sex procentenheter av dessa skulle egentligen vilja arbeta mera.
[62] Sex procent av befolkningen är arbetslösa, 6,5 procent är undersysselsatta och tre procent latens arbetssökande. Närmare 15 procent har således 1995 en bräcklig relation till arbetsmarknaden. Till detta kommer att dryg sex procent är pensionerade, 1,3 procent arbetsoförmögna samt kategorin övriga som döljer andra former av utanförskap på tre procent. Alltså ytterligare någonstans mellan sju och 10 procent.
[63] Det tycks, även om det borde undersökas närmare, som om de unga männen är mer konjunkturkänsliga. De har särskilt sedan slutet av 1970-talet drabbats hårdare av konjunktursvackorna.
[64] Det är tveksamt om den sjunkande arbetslösheten under det sena 1980-talet är särskilt representativt. Svensk ekonomi präglades då av kraftig överhettning. Avregleringen av kreditmarknaden i mitten av 1980-talet spädde kraftigt på köpkraften. Hushållssparandet var under flera år negativt. Det vill säga - man konsumerade på kredit. Från att inflationen följt den europeiska utvecklingen - även om den låg någon procentenhet över den genomsnittliga i EG - så ökade den till omkring 10 procent årligen.
[65] Marklund (1995), 55.
[66] Esping-Andersen (1993), 8.
[67] Forsman (1987).
[68] Baumol & Oates (1972); Åberg (1973).
[69] Esping-Andersen (1993), 10.
[70] Esping-Andersen (1993), 10.
[71] Esping-Andersen (1993), 240.
[72] Pontusson & Swensson (1992).
[73] Pontusson & Swensson (1992), 48.
[74] Myles (1994), 148.
[75] Myles (1994); Mahon (1994), 100, 127.
[76] Pontusson & Swensson (1992), 48.
[77] Pontusson & Swensson (1992); Mahon (1994), 92.
[78] Järvholm (1995), kap19.
[79] Myles (1994), 151.
[80] McFate, Lawson & Wilson (1995), 9.
[81] Mahon (1994), 98.
[82] Myles (1994), 152.
[83] Theborn (1985); Therborn (1994); Espin-Andersen (1990).
[84] Korpi (1991); Therborn (1985), Antman (1994b).
[85] Korpi (1991); Korpi (1992).
[86] Se t. ex DsJu1979: 1; SOU 1993: 16.
[87] Enligt Therborn ökade skillnaden mellan de tre högsta och de tre lägsta länderna från 4,9 1973 till 11,1 1984. Denna skillnad har nu minskat till 10,1. Under samma period ökade standardavvikningen från 1,7 till 4,2. Denna har nu minskat till 3,7. Therborn (1985), samt egna beräkningar.
[88] Se t.ex. Antman (1996).
[89] LO (1996), 115.
[90] Se LO, DN.
[91] SCB (1995)
[92] Prop 1990/91: 141, citerat ur Lindqvist (1994), 198.
[93] SAP (1989), 154.
[94] Lindqvist (1994), 197.
[95] Lindqvist (1994), 200f; Lindqvist (1995), 191.
[96] Lindqvist (1994), 199.
[97] Lindqvist (1994), 218.
[98] Lindqvist (1994), 219.
[99] Lindqvist (1994), 198.
[100] Lindqvist (1994), 201ff; Lindqvist (1995), 198.
[101] Lindqvist (1994), 204.
[102] Antman (1996), 50f.
[103] Erlander (1979), 143ff.
[104] Antman (1994b), 20, 35f.
[105] Antman (1994b), 21.
[106] Antman & Gustafsson (1996), 136; Gustafsson (1994); Antman (1994a).
[107] Regeringens skrivelse 1984/85: 202, 5f.
[108] Prop 1986/87:91, 15.
[109] SOU 1987: 3, 173-178.
[110] Prop. 1990/91: 100, bil 2, 108.
[111] Se Antman (1994a, 1994b, 1994) för olika genomgångar av dessa förändringar.
[112] Socialstyrelsen (1996).
[113] Antman (1996), 76.
[114] Antman & Schori (1996), 65.
[115] SOU 1993: 85.
[116] Detta och följande bygger på Antman (1994c) om iget annat anges.
[117] SOU 1992: 38, 97.
[118] SOU 1993: 47.
[119] RFV (1992).
[120] RFV (1992); RFV (1996). Någon motsvarande neddragning av avgifterna har däremot inte skett. Visserligen har arbetsgivarna kompenserats genom en sänkning av sjukförsäkringsavgiften. Å andra sidan infördes redan 1993 en så kallad egenavgift för löntagarna. Den avgiften kommer 1998 ha höjts till 5,95 procent. Något ytterligare sänkning av arbetsgivareavgifterna är inte planerad.
[121] Ungdomsstyrelsen (1996), 121f.
[122] Sallonen (1994), 88.
[123] Ungdomsstyrelsen (1996), 121f.
[124]Salonen (1994), 88.
[125]Sallonen (1994), 27.
[126]Svanström (1996), 65f.
[127]Stenberg, Kåreholt & Carrol (1995)
[128]Halleröd (1996), 49ff.
[129]Heclo (1995), 672.
[130]ibid.
[131]ibid, 686.
[132]Se t.ex. Rothstein (1994); Svallfors (1996).