6. Bättre och bättre dag för dag...

Under mycket lång tid blev det bättre och bättre - i varje fall enligt den politiska logik som skissats i det föregående - någon annan slutsats är svår att dra. Enligt de flesta mått på välfärdsutveckling och jämlikhet fortsatte Sverige ända till slutet av 1980-talet att motverka effekterna av det jag kallar arbetarefrågan.

I den internationella komparativa välfärdsstatsforskningen har man nu nått fram till empiriskt jämförbara data över välfärden i en rad olika länder från mitten av 1980-talet. Sverige framstår i de flesta av dessa undersökningar som det mest välutvecklade välfärdslandet.

Gøsta Esping-Andersen har i sin forskning om välfärdskapitalismen utgått just från arbetarefrågan. Han använder termen komodifiering för att beskriva den situation som råder på arbetsmarknaden. Enligt hans terminologi bör man mäta välfärdsarrangemangen efter förmåga att dekomodifiera arbetskraften. Det vill säga i vilken mån välfärdsarrangemangen förmår att lindra och till och med motverka arbetskraftssäljarens utsatthet på arbetsmarknaden. Enligt Esping-Andersen var Sverige under 1980-talet västländernas minst komodifierande land. ^[26]

Liknande resultat men från delvis andra utgångspunkter har Walter Korpi och Joakim Palme kommit fram till i sin forskning. I en undersökning av pensionerna i 18 västländer visar de att trots att svenska pensionärer både har en större spridning i inkomster före pensionerna och trots att pensionerna i sig också är mer ojämlika än i många andra länder så har svenska pensionärer de mest jämnt fördelade disponibla inkomsterna av alla länder. Korpi och Palme visar att de svenska pensionssystemet är bäst på att minska både fattigdom hos pensionärer och inkomstklyftorna mellan pensionärer. ^[27]

De visar också tydligt att det beror på de institutionella villkoren som omger systemen. Genom att pensionssystemet är baserat på marknadsgenererade inkomster drar man in också medelklassen i systemen. Dessa blir därigenom stora. De offentliga pensionernas legitimitet ökar också. Den stora styrkan, utifrån dessa utgångspunkter, i det svenska pensionssystemet visar sig vara att det tränger undan andra mer ojämlika pensionslösningar inom medelklassen. ^[28]

En snarlik slutsats har också Bo Rothstein dragit. De generella svenska välfärdssystemen tycks alstra en högre legitimitet än välfärdssystem som mer direkt är riktade till fattiga, utsatta och marginaliserade. ^[29] Det här stämmer med vår övergripande tes vill jag mena. Nämligen att selektiva system i grunden inte relaterar sig till arbetarefrågan som den underliggande problemskapande mekanismen, utan enbart till dess symptom. De är därför till sin konstruktion inte ägnade att potentiellt lösa problem som en stor del av befolkningen lever under (generellt verkande mekanismer). Därför kan de heller inte uppamma något stort folkligt stöd. De bygger kort sagt på politiskt majoritetsbildning uppifrån och ner. Palme och Korpi konstaterar i sin empiriska undersökning: ''The most targeted systems tend to achive the least redistribution.'' ^[30]

Hur såg då välfärden ut i Sverige i mitten av 1980-talet om vi jämför med andra länder?

Det är förstås inte alltid så enkelt att jämföra välfärd mellan länder. Vad ska man jämföra? Hur människor mår? Hur systemen är uppbyggda? Eller något annat?

Ett vanliga angreppssätt är att se hur stor andel som är fattiga. Den ofta outtalade utgångspunkten är att detta ger ett mått på hur långt ett lands välfärd når. Om en stor andel är fattiga kan det tolkas som att landet i fråga inte förmår skydda de svagaste i samhället.

Utifrån detta sätt att mäta var Sverige ett av världens mest utvecklade välfärdsländer i mitten av 1980-talet. Av alla hushåll hade knappt fem procent en inkomst som understeg 50 procent av medianinkomsten. Endast Norge hade en lägre fattigdom. I USA var däremot nästan 18 procent av alla huhåll fattiga enligt detta sätt att mäta och i England 13 procent. Tittar man närmare på typiskt utsatta grupper blir det ännu tydligare. I USA var nästan var annan ensamstående förälder fattig, i Sverige mindre än en på 20.

Tabell 1 Andel hushåll i fattigdom i mitten av 1980-talet, procent

* Korpi & Palme (1995), andel under 50 procent av medianinkomsten.

** Rothstein (1994), 219, andel under 40 procent av medianinkomsten.

Ett annat sätt att mäta välfärden är att se hur inkomsterna är fördelade i samhället. På så sätt får man en mer övergripande bild av hur välfärden är fördelad, inte bara hur många som är fattiga. Det vanligaste måttet är den så kallade ginikoeficienten. Den mäter hur lång ifrån en absolut jämnt fördelad inkomst ett land är. Om ginikoeficienten är lika med noll innebär det att alla har lika mycket, om den är lika med hundra äger en person allt.

I mitten av 1980-talet var Sverige det västland med mest jämnt fördelade inkomster, med en ginikoeficient på 21.5. Länder som USA, Storbritannien, Frankrike och Australien hade en betydligt större inkomstrpridning; alltså en mindre jämlikt fördelad inkomst.

Tabell 2 Inkomstfördelning, gini (ju mindre desto jämnare)

Sverige hade således, enligt ovanstående undersökningar, västvärldens mest jämna fördelning av disponibla inkomster i mitten av 1980-talet och tillhörde eliten på att utrota fattigdom. Den utan konkurrens viktigaste anledningen till det är våra offentliga socialförsäkringar och bidragssystem.

Enligt en undersökning gjord av Johan Fritzell finns det inget annat västland där så stora byten av position på inkomstskalan äger rum när man jämför faktorinkomsterna (inkomster på marknaden) med disponibla inkomster (kvar i plånboken) som i Sverige. ^[31]

Socialförsäkringar är emellertid inte det enda sättet att skapa jämlikhet. I princip finns det två sätt att omfördela pengar. Å ena sidan genom att minska inkomstskillnaderna, å andra sidan genom att skapa sektorer där pengarna betydelse minskas. Offentliga välfärdstjänster som tillhandahålls enligt principen att behoven och inte plånboken ska styra, skapar ett sådant segment i samhället som inte är beroende av utfallet på arbetsmarknaden. Detta är kan man säga en alternativ metod att mildra effekterna av arbetarefrågan.

I ett pionjärarbete har Johan Fritzell försökt beräkna fördelningseffekterna av de offentliga tjänsterna. Det kan vara värt att dröja något vid den undersökningen eftersom idén om att offentliga sektorns tjänster i själva verket gynnar medelklassen varit och är vida spridd; och också ligger bakom många förslag om ökade inslag av marknad i offentliga sektorn.

Fritzells undersökning är visserligen skakig, dels på grund av osäkra siffror, dels eftersom den enbart visar vilken ekonomisk subvention de offentliga tjänsterna innebär. Hans slutsatser är trots det intressanta. ''De offentliga tjänsterna utjämnar mycket kraftigt horisontellt över livscykeln'', skriver han. Det innebär således att offentliga tjänster fungerar omfördelande till barn och gamla, det vill säga precis så som de var tänka.

Hur förhåller det sig då med klassaspekten? Enligt Fritzell minskar klasskillnaderna inte alls eller möjligtvis marginellt av de offentliga tjänsterna.

Man kan emellertid dra tre slutsatser av Fritzells undersökning. För det första att offentliga tjänster inte i första hand gynnar över- och medelklassen. För det andra att det troligtvis faktiskt äger rum en kraftig utjämning. Om tjänsterna fördelades på en marknad skulle arbetare förmodligen inte få tjänster av samma kvalitet (samma värde) som de högre tjänstemännen - vilket de får i Sverige. För det tredje framgår, om man läser Fritzells siffror lite noggrannare, att exempelvis okvalificerade arbetare erhåller offentliga tjänster till ett värde som motsvarar 17 procent av genomsnittsinkomsten, medan högre tjänstemän erhåller offentliga tjänster till ett värde av 11 procent av deras genomsnittsinkomst. Okvalificerade arbetare får alltså ett större procentuellt bidrag till sin inkomst genom de offentliga tjänsterna än högre tjänstemän. ^[32]

Ungefär samtidigt som Geijer och makarna Inghe påtalade de kvarvarande bristerna i välfärdssamhället hade också en statlig utredning om låginkomsttagarna startats. 1968 genomförde låginkomstutredningen en bred undersökning av levnadsnivån bland Sveriges befolkning. Denna har senare följts upp vid tre tillfällen av Institutet för social forskning. Dessa undersökningar visar också hur de breda lagrens välfärd förbättrats sedan 1960-talets slut. 1991 hade till exempel andelen med ekonomiska problem mer än halverats jämfört med slutet av sextiotalet och bostadssituationen markant förbättrats.

Tabell 3 Andel av den vuxna befolkningen med olika välfärdsproblem, 18-75 år.

Men välfärdssystemens utseende påverkar troligtvis inte enbart den ekonomiska fördelningen av samhällets resurser. Genom att moderera effekterna av ''arbetarefråga'' styrker de människor i deras övriga aktiviteter, vilket ovanstående siffror tycks bekräfta. Andelen med dåliga politiska resurser och dålig fritid har exempelvis även de minskat kraftigt. Rothstein skriver: ''behovsprövade socialpolitiska program skapar långvarigt beroende och ett tvång att underkasta sig byråkratins krav på korrigering av livsstilsmönster. Universella åtgärdsprogram förefaller ha den rakt motsatta effekten. De stärker medborgarnas autonomi''. ^[33]

Data från undersökningar av medborgarnas aktiviteter styrker den tesen. I takt med välfärdssystemens utbyggnad har också den medborgerliga aktiviteten på en rad områden ökat. Förmågan att själv författa en skrivelse har ökat påtagligt. Fler har någon gång talat inför ett möte. En större andel läser böcker eller går i studiecirklar. Ja, till och med umgänge med släkt och vänner har ökat.

Tabell 4 Medborgerlig aktivitet 1968, 1987 och 1992.