Som vi ser i den sista tabellen i föregående avsnittet finns det emellertid tecken på ett trendbrott vad gäller den medborgerliga aktiviteten. Andelen som talat på ett möte eller skrivit insändare har minskat under 1990-talet. Likaså är färre medlemmar i politiska partier.
Inte bara vad gäller engagemang kan vi i sådana fall notera en nedgång. Inkomstklyftorna har ånyo börjat öka. Detta började redan i mitten av 1980-talet, men accelererade i övergången mellan 80- och 90-tal. Från 1980-talets början till början av 1990-talet hade ginikoeficienten ökat med i runda tal 25 procent. Hela den inkomstutjämning som ägde rum mellan 1975 och 1981 var då utraderad. [34]
Ännu finns inte statistik tillgänglig som skildrar de senaste årens utveckling. Det går emellertid att ge en preliminär bild genom prognoser från regeringskansliet. Vid flera tillfällen har både den borgerliga och den socialdemokratiska regeringen försökt beräkna fördelningseffekterna av krisen och de politiska åtgärderna. [35] Det är förvisso inte oproblematiskt att använda dessa beräkningar. Dels är det ju bara uppskattningar, dels är de förmodligen på vissa avgörande punkter direkt felaktiga. Men kanske går de att använda ändå. Felen tonar snarare ner klyftorna än tvärtom. Med dessa siffror får vi en sorts mininivå på hur kris och besparingar slår.
Dessa visar att kris och besparingar slår allt hårdare ju sämre utgångsläge man har. Alltså, ju större inkomster desto mindre drabbad är man av ekonomisk kris och nedskärningar.
I inkomststatistik delar man ofta upp hushållen i tio lika stora grupper, kallade deciler. Decil ett har lägst inkomster och decil tio störst. Mellan 1989 och 1998 kommer den disponibla inkomsten minska med 34 procent för de allra fattigaste, alltså decil ett. Decil två, de nästa fattigaste, drabbas av 12 procent minskad disponibel inkomst. Och så fortsätter det. Ju högre inkomst, desto mindre minskning av inkomsten. I decil sex minskar den disponibla inkomsten med åtta procent, i decil 8 med 4,5 procent och i decil nio med 2,5 procent. Decil 10, alltså de tio procent med bäst inkomster, kommer däremot att ha ökat sina disponibla inkomster med drygt åtta procent. [36]
Andelen fattiga av befolkningen ökar också, detta i princip oberoende av hur man mäter det. Enligt Björn Gustafsson har andelen fattiga ökat från sex till nio procent av befolkningen. Inte heller här är statistiken fullt tillgänglig ännu. Socialstyrelsen kunde emellertid konstatera att en ökande andel av befolkningen hade svaga ekonomiska resurser 1992. [37] I budgetpropositionen hösten 1996 framkommer också att cirka åtta procent av hushållen har en disponibel inkomst som understiger 50 procent av medianinkomsten; ett klassiskt fattigdomsmått. [38]
Antalet socialbidragstagare har också stigit. Mellan 1985 och 1993 har antalet hushåll med socialbidrag ökat med drygt 25 procent. 1993 fick 373 000 hushåll bostadsbidrag. I dessa hushåll bodde 671 000 personer, varav 221 000 - det vill säga en av tre - var barn. Var tionde hushåll i yrkesaktiv ålder uppbar således socialbidrag detta år. [39] Troligtvis är en större andel än vad socialbidragstagandet ger vid handen fattiga. Hur stor fattigdom som uppmättes beror i hög grad på vad och på vilket sätt man mäter. Att gå efter socialbidragstagande är inte en oproblematisk metod. För det första fångar man enbart de som bemödar sig att söka. För det andra godkänner man därmed implicit den politiska norm som uppställts för fattigdom. [40] Några sociologer har i varje fall konstaterat att knappt 80 procent av Sveriges befolkning inte kan ses som fattiga trots att flera olika mätmetoder kombinerats. [41]
Är det enbart de senaste årens ekonomiska kris vi ser i dessa siffror? Är det som regeringen menar ''att ökningen av inkomstklyftorna under senare år kan vara tillfällig''? [42]
Nej, det är faktiskt inte den enda förklaringen. Det finns flera tecken på att utsattheten ökade eller åtminstone låg kvar på den gamla nivån redan under 1980-talet.
För majoriteten av Sveriges befolkning ökade välfärden visserligen betydligt under perioden 1968-1991. Fördelningen av ekonomiska resurser blev jämnare, andelen med vad vi kan kalla ''välfärdsproblem'' minskade och blev jämnare fördelad. [43]
För marginella och utsatta grupper var denna utveckling inte lika klar. I absoluta termer minskade - i den mån det går att mäta - även dessa gruppers problem. Sett i relation till befolkningen i helhet har deras situation emellertid inte förbättras. I en undersökning av sex utsatta grupper [44] konstateras att deras levnadsförhållanden försämrats jämfört med befolkningen i övrigt. Den relativa risken för dessa grupper att ha tre välfärdsproblem eller fler har mer än fördubblats. Gruppernas andel av befolkningen har dessutom ökat och omfattade 1991 nästan var fjärde vuxen individ. En tydlig trend är också att spridningen av välfärdsproblem i denna mening minskat. 1968 ingick drygt en tredjedel av samtliga med bestående välfärdsproblem i någon av de här utpekade utsatta grupperna. 1991 var motsvarande siffra 64,7 procent. Vi kan således tala om en koncentrationstendens. [45]
I en inkomstundersökning konstateras också att det mot slutet av 1980-talet, alltså före den ekonomiska krisen, fanns en tendens till ökad polarisering; andelen med riktigt låga inkomster hade ökat från 4,8 till 7,2 procent medan andelen välbärgade ökat från 10,7 till 15,1 procent. [46]
Under 1980-talet ökade andelen socialbidragstagare. Tapio Salonen har dessutom visat att de gängse tvärsnittstudier av socialbidragstagandet underskattar dess omfattning. Salonen menar att redan under 1980-talets behövde omkring 20 procent av befolkningen någon gång söka socialbidrag. I vissa årskullar i Malmö är denna siffra så hög som 40 procent. [47] De generella välfärdssystemen täckte inte dessa människors problem.
Också om vi går till en grupp som borde vara väl skyddade mot fattigdom kan vi se liknande tendenser. I början av 1980 hade cirka 3,5 procent av alla som hade ett fulltidsarbete mindre än 50 procent av medianinkomsten innan skatt och transfereringar. Det var med andra ord fattiga trots att de arbetade full tid. 1987 hade denna andel ökat till 4,8 procent, och nu i mitten av 1990-talet är cirka 6,5 procent av alla heltidarbetande fattiga före skatt och transfereringar. [48]
Här kan det finnas goda skäl till oro. Dessa siffror skiljer sig inte särskilt mycket från situationen i till exempel USA. Det gör det över huvud taget inte när man jämför fattigdom före skatter och transfereringar. Under senare hälften av 1980-talet var 18 procent av alla hushåll i åldern 20-55 år fattiga före skatt och tramsfereringar i USA. I Sverige var drygt 15 procent fattiga.
Den stora skillnaden mellan USA och Sverige ligger i stället i hur många som lyfts ur fattigdom efter skatter och transfereringar. I USA lyftes i princip inga ur fattigdom, i Sverige däremot fyra av tio. Redan under 1980-talet minskade emellertid denna förmåga. En grupp amerikanska forskare skriver: ''The overall effectiveness of Swedish income support programs declined significantly between 1981 and 1987''. [49] Närmare bestämt sjönk förmågan att mildra fattigdom från att nästan 60 procent av de fattiga hushållen lyftes ur fattigdom till att drygt 40 procent gjordes det i slutet av 1980-talet. [50]
Det tycks således som om en del av det som kommit att kallas nyfattigdom eller marginalisering faktiskt måste sökas i orsaker och strukturella förändringar som inträffat innan 1991.
Vi tvingas då konstatera att en stor del av de mycket goda välfärdsresultat Sverige uppnått inte enbart beror på själva välfärdsarrangemangens utformning. Lite paradoxalt kan man, med Gøsta Esping-Andersens ord, säga att det viktigaste skälet troligtvis varit just att en så stor andel av den vuxna svenska befolkningen dragits in på den komodifierande arbetsmarknaden och därmed också dragits in i de system som skapats för att avkomodifiera denna marknad. Systemen var med andra ord anpassade för en viss form av arbetsmarknad, och understödde också genom sin konstruktion ett högt deltagande på arbetsmarknaden.
Redan i mitten av 1980-talet uppmärksammade två svenska forskare välfärdssystemens duala karaktär och menade att den svenska välfärden bäst kunde beskrivas som bestående av en prestationsbaserad del för de som deltar i arbetslivet och en residual (behovstestad) del för människor med en bräcklig relation till arbetsmarknaden. [51] En av dessa har senare också visat att antalet personer som vid sidan av de offentliga försäkringarna också har olika former av privata försäkringar började växa redan i början av 1980-talet. Han drar följande slutsats:
''Social security is no longer exclusively public. Social security consist of a mixture of public, corporate and private programmes. The composition of the mix may vary in individual cases. The decline of public welfare is also followed by a decline in the universality of welfare. In particular, people outside the labour market or with a weak position on the labour market are disadvantaged in private and corporate welfare. Young people without employment experience, women with temporary or part-time relationships to the labour market and people with social problems are weaker in the market-oriented welfare arena than the core of the labour force.'' [52]
Det är således redan under 1980-talet möjligt att se en tendens till förändring av hur välfärdssystemen är sammansatta och att peka ut olika grupper med en dålig anknytning till eller täckning av olika välfärdssystem. Vi ser också omedelbart att det är nära knutet till deras relation till arbetsmarknaden. Det är således möjligt att formulera en hypotes: Nämligen att arbetsmarknaden redan under 1980-talet genomgått en förändring som - beroende på hur man ser det - välfärdssystemen inte tagit hänsyn till eller anpassat sig till.
Vi kan nu ställa upp ett antal hypoteser.
1. Något har hänt med arbetsmarknaden som påverkar olika gruppers relation till välfärdssystemen.
2. Det tycks som om en grupp människor har en osäker anknytning till arbetsmarknaden och att dessa inte täcks av generella försäkringar - alltså den klassiska lösningen på arbetarefrågan.
Ser vi således en ny arbetarefråga?
3. Det verkar också som att andra grupper på arbetsmarknaden lyckats stärka sin försäkringsskydd, offentliga och privata.
Täcker således den nya arbetarefrågan en för liten del av befolkningen för att kunna skapa politiska majoriteter?
Vi ska återvända till frågan hur välfärdssystemen omstruktureras i kapitel 9. Det kan emellertid redan här vara på plats att peka ut den frågeställning som då framstår som mest lämplig: Är det så att välfärdssystemen inte täcker de utsatta grupperna därför att man inte hade dessa i åtanke när de skapades och att de inte förändrats nämnvärt sedan dessa? Eller kan man till och med se tendenser till att välfärdssystemen definieras om så att vissa (eventuellt ökande grupper) inte täcks av dem?
För att kunna göra en rimlig bedömning av vilken av dessa hypoteser som stämmer måste vi emellertid först skapa oss en uppfattning av vad som hänt med svensk arbetsmarknad och ekonomi sedan slutet av 1960-talet.