Hur nya är egentligen problemen? Under lång tid har det funnit goda skäl att lyfta fram Sveriges närmast enastående förmåga att skapa sysselsättning. Det är på denna punkt vi skilt ut oss från övriga världen. Men nu, när Sverige inte längre förmår detta, inte skiljer ut sig så mycket längre, då kan det också vara tid att rikta ljuset mot de skuggiga partierna - mot det som kanske inte ens under 1970- och 1980-talet var så bra.
I slutet av 1970-talet formulerade Olof Palme den mest träffande bilden jag känner till om de problem som plågat västvärlden allt sedan dess. Så här sa han:
''Det som oroar mig mest är det kapitalistiska samhällets och det moderna industrisamhällets till synes obönhörliga utslagningsmekanismer [...] Genom naturligt urval blir det väl det lågproduktiva, de minst olönsamma som hamnar där. Vårt samvete är rent. Ty de svälter ju inte. Detta är egentligen en mardröm''.
Kanske riktade Palme vid denna tidpunkt främst sin anklagan och oro mot andra länder. Sverige var fortfarande ett land som strävade efter full sysselsättning och där klyftorna faktiskt fortsatte att minska samtidigt som Palme uttryckte sin oro. Det betyder emellertid inte att den nya utslagningen helt skulle gått Sverige förbi.
Som vi minns uttalade Arne Geijer farhågor om att utslagningen från arbetsmarknaden höll på att öka redan 1967. Det gjorde också Olof Palme. ''Det kommer'', sa han i slutet av 1960-talet ''- brutalt uttryckt - att gälla att skapa nya jobb innan de gamla slås ut [...] I längden står vi inför hotet att få två åtskilda grupper av människor: de högproduktiva, väl utbildade, med fysisk och psykisk styrka att leva upp till de hårda villkor som konkurrenssamhället stället, och en restgrupp som förmenas rätten att göra sin insats, som ställs utanför, som 'inte behövs'.'' [53]
Ett par år in på 1970-talet hade han i och för sig ett svar på detta. ''Det är inom service- och vårdsektorn och i offentlig tjänst i vid bemärkelse som den stora sysselsättningsökningen kommer att äga rum i det svenska samhället, i varje fall med en någorlunda vettig och mänskligt utveckling, säger han på partikongressen 1972. Året efter talar han om att vi är ''på väg in i det postindustriella samhället''. [54]
Några år senare kommer ånyo något bekymrat i tonen när han kommenterar OECD rekommendation att inflationskampen måste sättas före kampen mot arbetslösheten och varnar för att det kommer leda till ''a lasting unemployment''. Och i mitten av 1980-talet tvingas han konstatera att ungdomsarbetslösheten över allt tycks öka: ''Deras bidrag för att lösa den ekonomiska krisen är att vara arbetslös. Detta gör att unga människor förlorar sin framtidstro och sitt självförtroende. Det skapar bitterhet och förtvivlan. De unga förlorar tilltron till samhället och dess demokratiska institutioner.'' [55]
Kort sagt: en rad problem som vi idag ofta tenderar att betrakta som nya egentligen har förelegat sedan länge. Och de har dessutom varit väl kända.
Låt oss således se hur svensk arbetsmarknad och ekonomi utvecklats sedan 1960-talet. Hur ter sig Sveriges ekonomi och arbetsmarknad jämfört med andra länder? Hur har arbetsmarknaden utvecklats sedan 1960-talet? Kan vi se några tecken på utslagning från arbetsmarknaden?
Vi börjar med att betrakta några ekonomiska nyckeltal för Sverige, EG-länderna och USA för att se hur utvecklingen i Sverige stod sig mot andra länder under 1970- och 1980-talen. Stämmer påståendet om Sveriges ''enastående förmåga'' ovan?
På 1970-talet hade EG dubbelt så hög och USA tre gånger högre arbetslöshet än Sverige. Under 80-talet stiger arbetslösheten i EG med över 100 procent och i USA ökar den från 6,5 till 7,3 procent. Men i Sverige ligger den kvar på cirka två procent.
Mellan 1970 och 1989 ökade också andelen sysselsatta i Sverige, från 73 till 82 procent. I EG sjönk den i stället, från 64 till 60 procent. I USA nådde man Sveriges sysselsättningskvot 1968 först 1990; alltså drygt 70 procent.
Sverige var således under denna tid en veritabel sysselsättningsmaskin.
Skedde det till priset av något?
Under 70- och 80-talet hade dåvarande EG ungefär samma inflation som Sverige men något större underskott i handelsbalansen och något högre andel investeringar. USA hade lägre inflation men större underskott i sin handel med omvärlden och lägre investeringar. Samtidigt blev varje svensk rikare än den genomsnittliga EG-medborgaren men inte fullt så rik som den genomsnittlige amerikanen.
Sverige tillhörde också eliten även när det gäller att finansiera sin offentliga sektor. Både USA och länderna i EG ligger långt ifrån Sveriges starka offentliga finanser under dessa två decennier.
Nej, studerar man tillväxt, arbetslöshet och offentliga sektorns finanser framstår Sveriges ekonomi som lyckosam. Det är svårt att finna belägg för några inbyggda systemfel som plötsligt skulle blommat ut under 1991. Låt oss således börja med att undersöka hur utvecklingen såg ut fram till 1990.
Tabell 5 En jämförelse mellan Sverige, USA och EG - några nyckeltal.
| År | 1970-tal | 1980-tal | ||||
| Land | Sverige | EG | USA | Sverige | EG | USA |
| Real tillväxt BNP per invånare (A) | $1485 | $1555 | $2666 | $1978 | $1398 | $2543 |
| Handelsbalans (B) | -0,03 | 0,37 | -0,28 | 1,22 | 0,92 | -1,98 |
| Bruttoinvesteringar (C) | 21 | 23 | 19 | 19 | 20 | 19 |
| Inflation | 8,9 | 9,6 | 7,6 | 8,6 | 7,5 | 5,4 |
| Arbetslöshet | 1,7 | 4,1 | 6,5 | 2,1 | 9,6 | 7,3 |
| Andel sysselsatta (D) | 73 | 64 | 64 | 82 | 60 | 73 |
| Andel kvinnor i sysselsättning (E) | 61 | 42 | 49 | 81 | 54 | 68 |
| Budgetunderskott (F) | 0,9 | -3,7 | -1,3 | -1,6 | -4 | -2,5 |
| Offentlig nettoskuld (G) | 19,8 | -32,1 | -19,1 | 5,4 | -59 | -30,4 |
B) Procent av BNP, årligt genomsnittlig.
C) Procent av BNP, årligt genomsnittlig
D) I åldern 15-64 år, 1970 samt 1989.
E) I åldern 15-64 år, 1971 samt 1989; EG lika med snittet i Frankrike, Tyskland, Holland, Spanien och Storbritannien.
F) Årlig genomsnittlig finansiell balans för den konsoliderade offentliga sektorn som andel av BNP. 1970 lika med 1975-1979 och EG står här för följande europeiska länder: Tyskland, Frankrike, Italien, Storbritannien, Österrike, Belgien, Danmark, Finland, Grekland, Irland, Holland, Norge, Portugal, Spanien, Sverige.
G) Offentlig nettoskuld 1979 samt 1989. EG står här för: Belgien, Italien, Irland, Grekland, Holland, Spanien, Storbritannien, Danmark, Frankrike, Tyskland.
Källor: OECD (1993a, b, c); Layard (1993).
Under hela den period vi intresserar oss för ökade i princip andelen vuxna i arbetskraften för varje år. Andelen av den vuxna befolkningen i arbetskraften (sysselsatta samt arbetslösa) växte från 67,5 procent 1962 till cirka 85 procent 1990. 1990 befann sig således inte mer än 15 procent av den vuxna befolkningen utanför arbetskraften.
Tabell 6 Sysselsatta och arbetslösa som andel av den vuxna befolkningen 16-64 år.
| År | Sysselsatta | Arbetslösa |
| 1962 | 66,4 | 0,99 |
| 1966 | 66,9 | 0,91 |
| 1970 | 72,2 | 1,08 |
| 1974 | 75,0 | 1,49 |
| 1978 | 78,1 | 1,82 |
| 1982 | 79,0 | 2,61 |
| 1986 | 80,9 | 2,22 |
| 1990 | 83,5 | 1,28 |
| 1995 | 72,5 | 6,03 |
Källor: SCB (1969, 1981, 1991, 1996)
Sedan dess har arbetskraftsdeltagandet sjunkit kraftigt och var 1995 78,5 procent. Sex procent var emellertid arbetslösa. Minskningen mellan 1990 och 1995 är en ny händelse. Det finns ingen trend i siffrorna som pekar ut att den kraftiga minskningen vore förväntad.
Däremot kan vi se en annan trend. Med undantag för överhettningsåren i slutet av 1980-talet har trenden allt sedan början av 1980-talet varit stigande arbetslöshet. Vi återkommer till det nedan.
Blickar vi ut internationellt kan vi konstatera att både ökningen och nivån i befolkningens deltagande i arbetskraften var närmast exceptionell. Visserligen finns det också några andra länder där sysselsättningen ökat, som USA, Kanada och Japan, men inte som i Sverige.
Ser vi på den genomsnittliga sysselsättningsutvecklingen i alla OECD-länder och EG-länder under denna tid framgår trenden emellertid tydligt: ingen eller minskande sysselsättning. Inte ett enda nytt nettojobb har således skapats inom OECD eller EG under perioden.
På vad beror den starka svenska utvecklingen av sysselsättningen? Det finns ett entydigt svar på det: kvinnorna har kunnat komma ut på arbetsmarknaden. Kvinnornas ökade utträde på arbetsmarknaden är i Sverige dessutom nästan uteslutande betingad av att den offentliga sektorn växt. Mellan 1971 och 1991 ökade antalet anställda i offentliga sektorn med 570 000. Antalet kvinnor i arbetskraften ökade samtidigt med 593 000 personer. Det är inom vård- och omsorgen en stor del av dessa fått jobb.
I princip är det möjligt att beskriva olika länders utveckling på arbetsmarknaden genom att enbart beskriva hur den kvinnliga förvärvsfrekvensen ökat. Huruvida denna har ökat hänger dessutom nära samman med i vilken mån den offentliga sektorn - alltså offentliga tjänster - tillåtits växa. [56]
Vi kan alltså konstatera att den starka svenska tillväxten av sysselsättningen till stor del skapats genom politiska initiativ. Det har varit ett sätt att bemöta de problem som bland andra Olof Palme målade upp.
Denna ljusa bild har emellertid en skuggsida. Den är inte så entydig. För paradoxalt nog kan vi också konstatera att antalet personer med på olika sätt en bräcklig relation till arbetsmarknaden ökat samtidigt som den totala sysselsättningen ökat.
Det tycks som om vi måste skildra två typer av utvecklingar som äger rum samtidigt i Sverige. Den ena är den vi beskrivit ovan och som pekar ut Sverige som något av ett undantag. Den andra handlar om hur denna växande arbetsmarknad faktiskt sett ut och här är Sverige mer likt andra länder. Nämligen ''growing insecurity of labor''. [57]
Låt oss börja med en dramatisk jämförelse mellan 1962 och 1995. Det är säger visserligen ingenting om hur trenden sett ut under hela tidsperioden. Men det kan vara en god utgångspunkt. [58]
1962 hade 54 procent av den vuxna befolkningen en heltidsanställning och 12 procent en deltidsanställning. 34 procent av befolkningen var således utan sysselsättning. Men man kan inte säga att alla dessa hade en bräcklig relation till arbetsmarknaden. Stora delar hade nämligen egentligen ingen relation alls till arbetsmarknaden. I runda tal 27 procent av befolkningen var antingen hemarbetande eller studerande. [59]
Tabell 7 Förhållande till arbetsmarknaden i befolkning 1962 och 1995, andel av 16-64 år.
| 1962 | 1995 | |
| Stabil relation | ||
| Heltidsarbete | 54 | 54 |
| Deltidsarbete | 12 | 17,6 |
| Utsatt relation | ||
| varav undersysselsatta | 1 | 6,5 |
| Arbetslösa | 0,9 | 6 |
| Latent arbetssökande | 3 | 2,3 |
| Arbetsoförmögna | 4-5 | 7-10 |
| Antal med bräcklig relation | 275 000 | 1,2-1,4 miljoner |
Källor: SCB (1969, 1996b).
Slår vi samman de arbetslösa med de undersysselsatta och de latent arbetssökande kommer vi fram till att cirka fem procent - eller 275 000 personer - av den vuxna befolkningen hade en bräcklig relation till arbetsmarknaden. Dessutom var mellan fyra till fem procent av olika skäl ställda utanför arbetsmarknaden på grund av oförmögenhet att arbeta. [60]
En ytterst grov uppskattning säger således att omkring 64 procent av den vuxna befolkningen hade en säker relation till arbetsmarknaden och att omkring 10 procent hade en bräcklig relation till arbetsmarknaden 1962.
1995 har ånyo 54 procent av befolkningen ett heltidsarbete. Drygt 17 [61] procent arbetar halvtid. Inte mer än i runda tal 11 procent går emellertid att klassa som frivilligt utanför arbetsmarknaden 1995, det vill säga studerande och hemarbetande. Troligtvis är siffran lägre än så, eftersom delar av arbetslösheten ligger dold i studier.
Betraktar vi gruppen med bräckliga relationer till arbetsmarknaden har den således växt kraftigt. [62] Någonstans mellan 21 och 24 procent har 1995 därför en vad vi kan kalla bräcklig relation till arbetsmarknaden. Vi talar om mellan 1,2 och 1,4 miljoner människor.
Summerar vi ser vi var den stora förändringen ägt rum. Lika många - 64 procent - har 1962 likväl som 1995 en ur den ovan redovisade synvinkeln stabil relation till arbetsmarknaden. Men en större andel har vad vi kan kalla en utsatt eller bräcklig relation till arbetsmarknaden. Andelen har ökat från runt 10 procent 1962 till mellan 20 och 25 procent 1995.
Eller för att uttrycka det på ett annat sätt. Under 30 års tid har arbetsmarknadens betydelse för den vuxna befolkningen ökat, som försörjningssystem eller som brist på försörjning. Allt fler människor har således dragits in i arbetarefrågans klassiska problematik. Familjen som alternativt försörjningssystem har tappat dramatiskt i betydelse. I stället blir det de olika försörjningssystem som växt fram som svar på arbetarefrågan som belastas.
Också om man betraktar de mellanliggande åren, som ju präglades av kraftig expansion av arbetsmarknaden, kan man se embryot till denna utveckling, även om händelserna efter 1990 också framträder i sin speciella dramatik.
Den viktigaste trenden mellan åren 1962 och 1990 är att andelen personer som inte alls tillhör arbetskraften minskar. Samtidigt ökar andelen heltidanställda med 10 procentenheter och andelen deltidsanställda ökar med cirka sju procentenheter.
Hur gick det då med de med bräcklig relation till arbetsmarknaden. Blev de fler eller färre? Förändrades sammansättningen?
Som tidigare antytts finns det under hela perioden en tendens till stigande arbetslöshetstal. Ser vi emellertid på hela gruppen med bräcklig relation till arbetsmarknaden kan vi konstatera vi att den är förvånansvärt konstant till sin storlek över åren; ungefär 10 procent av den vuxna befolkningen.
Andelen arbetsoförmögna förändras inte markant, även om vi kan se en liten ökning. Andelen latent arbetssökande har minskat och tycks enligt siffrorna i stället ha övergått till undersysselsatta. Trenden är således ökad anknytning till arbetsmarknaden även här.
Betraktar vi emellertid enbart arbetslösa (korttids och långtids) samt undersysselsatta är trenden på lång sikt en ökad andel. 1962 var cirka två procent av den vuxna befolkningen antingen arbetslös eller undersysselsatt. 1990 hade denna andel mer än fördubblats och var då fem procent. Under loppet av fem år mer än fördubblades denna andel ytterligare en gång; till 12 procent år 1995.
Frågan är nu: för vilka har utsattheten ökat? Om vi istället för att bara svepa över alla vuxna i Sverige sänker oss ner och specificerar lite närmare vilka som möjligtvis har drabbats stärks bilden ytterligare av att bräckliga relationer till arbetsmarknaden inte enbart är en effekt av den ekonomiska krisen under 1990-talet.
Genom att betrakta ''kanterna'' av arbetskraften, nämligen äldre och yngre, blir vissa strukturförändringar som har ägt rum i arbetskraften synliga. Man kan då se två underliggande trender som tydligare pekar ut vilka strukturella skiften som skett.
Den ena är att kvinnor ersatt männen. Det här är extremt tydligt bland de äldre på arbetsmarknaden. 1962 arbetade 556 000 personer mellan 55 och 64 år. Inte mer än 30 procent av dessa var kvinnor. 1995 arbetar något färre äldre - 532 000 personer - och nästan hälften av dem är kvinnor.
Män mellan 55 och 64 år har sedan början av 1960-talet haft en stadigt sjunkande sysselsättningsfrekvens. 1962 arbetade 88 procent av de äldre männen, 1990 hade andelen sysselsatt sjunkit till 75 procent och 1995 är sysselsättningsfrekvensen nere i 64 procent. De äldre kvinnorna har däremot successivt ökat sin sysselsättning. 1962 arbetade inte mer än drygt var tredje kvinna mellan 55 och 64 år. 1990 arbetade 65 procent och 1995 nästan sex av 10.
Också bland yngre kan vi se en liknande utveckling. Unga män mellan 16 och 24 år har inte ökat sin sysselsättning särskilt markant under perioden. Redan 1986 var de nere på 1962 års nivå, alltså drygt 60 procent sysselsatta och 1995 arbetade inte mer än fyra av tio unga män.
1962 arbetade 37 procent av de unga kvinnorna. 1986 hade de passerat männen då 62 procent av de unga kvinnorna arbetade. 1995 arbetar kvinnorna fortfarande i större utsträckning än på 1960-talet och i något större utsträckning än sina manliga generationskamrater. [63]
Den andra är att arbetslösheten trendmässigt ökat tämligen kraftigt för främst de unga i arbetskraften. Inte minst har den under åren blivit successivt högre än arbetslöshetstalen för de medelålders. [64]
Genom att studera de yngre och äldre i arbetskraften kan vi således ana de förändringar som ägt rum.
Äldre män har successivt trängts ut ur arbetskraften. Den troliga förklaringen, vilket vi återkommer till nedan, är det förenade resultatet av en strukturomvandling från industribaserad sysselsättning till tjänste(omsorgs)baserad sysselsättning och ökade krav inom tillverkningsindustrin.
Det vill säga - vi har gått ifrån manligt dominerande industrinäringar till en ekonomi med fler kvinnligt dominerade arbeten. Samma mönster ser vi bland de yngre. Även om man där inte kan tala om en utstötningseffekt. Det är kanske inte så konstigt. Yngre män kan på ett annat sätt än äldre anpassa sig till strukturomvandlingen och söka sig till andra yrken.
De äldre har troligtvis också drabbats av de ökade kraven inom tillverkningsindustrin. Det handlar om de vi nedan beskriver som en förändring av själva produktionsmetoderna. Denna förändring verkar också ha påverkat de yngre, vilket vi ser i deras stigande arbetslöshetstal under hela den skildrade perioden. [65]
Vad är det då för strukturomvandling ekonomierna genomgått? Och hur återverkar de på arbetsmarknaden och därmed i slutändan välfärdssystemen?