9. Tre drivkrafter bakom den nya arbetarefrågan

Jag menar att man måste tala om tre grundläggande (internationella) förändringar, som kanske inte nödvändigtvis hänger samman men som interagerar med varandra.

Den första handlar om en successiv övergång från en industribaserad sysselsättning till en tjänstebaserad sysselsättning. Nära kopplad till den är kvinnornas intåg på arbetsmarknaden.

Den andra handlar om förändrade produktionsvillor inom näringslivet. Starkare internationell konkurrens och teknologiutveckling har gjort att det fordistiskt baserade produktionskonceptet ersatts av vad som i forskningen kommit att kallas det post-fordistiskt produktionskoncept. Denna förändring berör inte bara hur själva arbetet utförs på arbetsplatsen. Det berör lönebildning, utbildning och i slutändan hur samhällets hela konsumtionsprofil kommer se ut.

Den tredje handlar om politiska policyreaktioner på dessa förändringar. För att förstå utvecklingen sedan 1970-talet tvingas vi skilja ut denna aspekt. Den policyomläggning som påbörjades i mitten av 1970-talet där kamp mot inflation sattes före kamp mot arbetslöshet har ett eget förklaringsvärde. Det innebär emellertid inte att man kan driva tesen att allt är möjligt. Denna policyomläggning sätter nämligen ramarna för det som är möjligt att göra.

Alla dessa tre strukturella krafter pekar dessutom åt ett liknande håll vad gäller arbetskraften: en större åtskillnad mellan de med stabilt fotfäste på arbetsmarknaden och de med svag ställning på arbetsmarknaden.

Tjänstesamhället bär på en dynamik mot ett serviceproletariat. Övergången till postfordistisk produktionsteknik verkar stimulera fram en klyvnad mellan en kärnarbetarkår och en pereferiarbetarkår. Också runt frågan om inflationen tycks problem med insiders och outsiders uppstå. Å ena sida är det en fördel - sett ur inflationskampens synvinkel - om de som inte drabbas av arbetslösheten slutar solidarisera sig med de arbetslösa. Då kan man fortsätta vinna val. Å andra sidan är det också ett problem, därför att de inne på arbetsmarknaden kan börja ta ut inflationsdrivande löner trots hög arbetslöshet.

Dessa tre marginaliseringstendenser sker inte opåverkade av varandra. De hänger ihop. De är inte heller opåverkbara utan äger rum på olika sätt i olika länder med skilda strukturella förutsättningar. Esping-Andersen menar att

''it is not that technology and income growth are unimportant engines of change, only that their impact must be anlyzed in terms of how the are institutionally filtered. The point is that similar technological innovations and economic growth take place in intitutional settings that diverge. The advanced capitalist societies are regulated by institutions that hardly existed in the era of industrialization: the welfare state, collective bargaining systems, mass education and the moderns corporation have emerged as important, if not decisive filters. Nation vary dramatically with regard to these regulatory institutions, and it is therefore naive to assume convergent trends in employment and stratification.'' ^[66]

9.1 Från industri till tjänster

I princip alla västliga samhällen har övergått från att vara industrisysselsättningsdominerade ekonomier till att domineras av tjänstesysselsättning. Det är särskilt tydligt för Sverige.

1961 arbetade en något större andel inom industrin (SNI 92 10-45) än inom olika tjänstenäringar (SNI 92 50-99). Redan året efter arbetade fler inom tjänstenäringarna. Sedan dess har industrins andel av sysselsättningen successivt sjunkit, precis som jordbruket, och sysselsättningen inom tjänstenäringarna successivt ökat. När man således talar om att jobben finns inom tjänstenäringen är det i dag en över 30-årig utveckling mot ett tjänstesamhälle det handlar om.

Sysselsatta efter näringsgren i Sverige 1961-1995 Källor: SCB (1969, 1989, 1995).

Utvecklingen är liknande i andra länder. Allt sedan 1960-talet är tjänstesektorn den dominerande och den växande delen av sysselsättningen.

Andel sysselsatta efter sektor i OECD- och EG-länderna 1968-1991 Källa: OECD (1993c).

Till en viss del är detta ett statistiskt sken. I Sverige har den kaka varav industrin är en andel växt genom den offentliga sektorns expansion. Den behöver således inte ha krympt i absoluta mått. Det har den emellertid. 1991 producerade industrin 33 procent mer än 1969, samtidigt hade antalet anställda minskat med 18 procent. 1994 producerar industrin lika mycket som 1990, men med cirka 200 000 färre anställda.

På lite längre sikt tyder mycket på att till exempel Hans Werthén har rätt när han menar att tillverkningsindustrin inte kommer behöva mer än 300 000 mycket högutbildade och genom robotisering och datorisering mycket högproduktiva arbetare. Precis som jordbrukets andel av produktionen en gång sjönk som en effekt av rationaliseringarna, sjunker nu industrins andel som en effekt av dess rationaliseringar.

Detta är ju i grunden bra, ty det frigör resurser. Men det verkar också ge upphov till strukturella problem. Man kan nämligen tala om något av en välfärdens paradox, som präglat västvärlden sedan början av 1970-talet. I takt med att allt mer resurser friställs från industriproduktionen, desto svårare blir det att utnyttja dessa resurser till att ytterligare öka våra samhällens välfärd.

Anledningen är två förhållanden. För det första är produktivitetsökningarna - grovt uttryck - en effekt av människans utträde ur produktionen. Produktivitet är, kan man säga, egentligen en statisk relation mellan människa och maskin. Ökad produktivitet bygger på ett kontinuerligt ersättande av människokraft med maskinkraft. Nationalekonomen Anders Forsman har uttryckt det så här: ''Den mycket snabbt stegrande produktiviteten betyder helt enkelt att arbetarnas betydelse i produktionsprocessen minskar drastiskt i betydelse.'' ^[67]

Följden är att allt färre löntagare får sin köpkraft direkt ur industriproduktionen. I industrisamhället var ändå hälften av den arbetande befolkningen direkt delaktiga i den högproduktiva produktionen och fick sin utkomst därifrån. En relativt stor andel fick således direkt njuta frukten av den.

För det andra innebär paradoxalt nog den stora produktivitetstillväxten i industrin - att man kan tillverka mera varor med samma arbetsinsats eller samma mängd varor med mindre arbetsinsats - att prisrelationen mellan varor och tjänster förändras till tjänsternas nackdel. Tjänsterna blir i relation till varor allt dyrare. Det brukar kallas Baumols kostnadssjuka efter ekonomen med samma namn. ^[68]

''His is an application of Engel's Law, but with a new twist: rising incomes will shift demand towards services, and enhanced manufactoring productivity will reduce the need for industrial labor. But, since service sector productivity grows much slower than in manufacturing, the end-result is a costdisease problem: when wage costs in services follow those in manufacturing, service labor will outprice itself.'' ^[69]

Detta gäller dock enbart under en viktig förutsättning - att löneutvecklingen i tjänstesektorn följer löneutvecklingen i industrisektorn. Om den inte gör det, om lönerna ligger fast i tjänstesektorn samtidigt som de stiger i industrisektor, blir inte tjänsterna dyrare i relation till varor. I takt med att tjänstesamhället expanderar förstärks, menar jag, därför kraften mot ökade löneskillnader. Risken är då stor att vi istället får tudelade samhällen, de som producerar tjänster har inte själva råd att konsumera tjänster.

Därför är det en viktig fråga var tjänsterna expanderar. Om, nämligen, det sker i den privata sektorn finns det starka skäl att tro att det kommer ske till priset av en ny lågavlönad tjänsteklass. Och denna tjänsteklass kan i dag bara uppkomma genom omfattande skatteavdrag och därmed minskande intäkter till den offentliga sektorn. Om denna tjänsteklass inte uppstår och vi inte får en skattefinansierad offentlig tjänstesektor kommer samhällena dels präglas av stor arbetslöshet, dels mycket ojämlik tillgång till välfärdstjänster.

''In the Baumol model'', skriver Esping Andersen, ''three outcomes are possible: first, the costdisease may simply result in mass unemployment; the second possibility is that service jobs can be promoted via governement 'subsidized' wages, primarily in the form of welfare state jobs; and the third possibility is that service employment will expand because of low wages that correspond to productivity differentials.'' ^[70]

Det här dilemmat är på intet sätt nytt. I själva verket har olika länder mött problemet på olika sätt. Man kan säga att de logiskt möjliga utkomsterna av Baumols kostnadssjuka idealtypiskt förverkligats i tre länder: Tyskland, USA och Sverige:

1. Vi har för det första den tyska vägen Där har man en tämligen reglerad arbetsmarknad och starka fackföreningar. Dessutom är socialförsäkringssystemen till stor del baserade på att kvinnorna är i hemmen. Vi har således ett läge där man inte tillåtit att stora löneskillnader vuxit fram, men man har inte heller låtit den offentliga sektorn växa. Facit: På tjugo år har inte ett enda nettojobb tillkommit och arbetslösheten har stigit kraftigt. I praktiken löste Tyskland sin arbetslöshet under en följd av år genom förtidspensionering.

2. Det andra vägen är den amerikanska. USA kan visa upp en imponerande tillväxt av arbetsmarknaden, ungefär i takt med Sveriges fast från en lägre nivå. I USA löste man dock dilemmat genom att tillåta ökade löneskillnader, en ny lågproduktiv och dåligt betald tjänstesektor växa fram. Till en mycket stor del är de nya jobben således ''junk''-jobs. 1969 tjänade en outbildad tjänstearbetare 66 procent av medianinkomsten för hela arbetskraften, i slutet av 80-talet var siffran nere i 46 procent.

Den här vägen ställer också specifika krav på socialförsäkringssystemet eftersom den bygger på att folk tvingas ut till de dåligt betalda jobben - då måste också skyddsnäten vara dåliga. I USA är det således en social katastrof att vara ensamstående mamma. 1986 föll hela 53 procent av dessa under fattigdomsgränsen, att jämföra med 4,7 procent i Sverige. En av fem är i dag fattig i USA.

3. Till sist återstår så den svenska vägen som har bestått i att vi inte låtit ett nytt låglöneproletariat växa fram men heller inte gått med på att välfärdsparadoxen blommat ut i arbetslöshet. För kostnadssjukan har gått att lösa - nämligen genom att det offentliga bygger ut servicesektorn i stället och därmed i praktiken subventionerar en del löner. Man kan således säga att den svenska modellen med en expanderande offentlig tjänstesektorn var en tidig lösning på just tjänstesamhällets problem.

Det innebär inte att Sverige helt lyckats undvika typiska drag i det nya tjänstesamhället. Ty trots relativt sett goda löner, arbetsvillkor och kvalifikationsmöjligheter för arbetare inom den offentliga sektorn i Sverige, uppvisar även denna en del av tjänstesamhällets arbetsmarknadsdrag.

En stor del av jobben som skapats i Sverige har varit deltidsarbeten. Mellan 1970 och 1986 ökade till exempel antalet sysselsatta med 538 000 personer. 369 000 av dessa - det vill säga nästan 7 av 10 - fick deltidsarbeten. Det var således en utveckling som verkade under hela 1970- och 1980-talet. Gör vi emellertid en jämförelse mellan hur läget var 1962 och hur det ser ut i dag blir utvecklingen än mer tydlig. Andelen deltidsarbetande har ökat från omkring 18 procent till nästan var fjärde sysselsatt.

Antal sysselsatt efter arbetstid 1962 och 1995, tusental

Det beror på att deltidsarbete är betydligt vanligare inom typiska postindustriella yrken, särskilt de yrken som stått för tillväxten i Sverige, nämligen vård, omsorg och utbildning. Även en annan indikator på anknytning till arbetsmarknaden har ett liknande utseende, nämligen om man är fast anställd eller tidsbegränsat anställd. Tyvärr finns denna statistik enbart från och med 1987. Det tycks som om tidsbegränsad anställning också är mycket vanligare i de postindustriella yrkena.

Den yrkeskategori som idag oftast utpekas som ett framtidsyrke, personliga och kulturella tjänster, är också det yrke som utmärker sig mest på detta område. Var tredje anställd arbetar halvtid och en av fyra innehar en tillfällig anställning. Detta kan jämföras med verkstadsindustrin där 10 procent arbetar deltid och drygt sex procent innehar en tidsbegränsad anställning.

Vi kan alltså säga att det strukturella skiftet från en industribaserad syselsättning till en tjänstebaserad åtminstone hittils tyder på att fasta heltidsarbeten byts ut mot tillfälliga deltisarbeten.

Tabell 8 Anställningsformer i olika yrken 1995, procent.

Sverige kunde fram till början av 1990-talet undvika några av tjänstesamhällets paradoxer genom utbyggnad av offentliga sektorn, så som arbetslöshet eller dramatiskt ökade löneklyftor och därav följande fattigdom. Vi har emellertid inte kunnat undvika vissa drag i den postindustriella arbetsmarknadsstrukturen: mer ostabil anknytning till arbetsmarknaden.

Dessutom ställer detta strukturella skifte i dag oss inför nya utmaningar. Det mesta tyder på att den offentliga sektorns expansion är avslutad. Inte i första hand på grund av att behoven av den offentliga sektorns tjänster minskat, utan på grund av politisk vilja och stora ekonomiska problem.

''This means that the female labor market and career hierarchy will freeze up. The new cohorts entering the labor force, male and female, will accordingly find themselves competing within the same, essentially private service sector. It is possible that women will be crowded out, and perhaps return to their traditional self-servicing role. It is also possible that over-supply within the private sector will create severe downward pressures on wages, and that a low-wage-based, American-style 'McJobs scenario' will evolve. In brief, the uniquely Scandinavian post-industrial mobility regime [...] may easily trasform itself into a German or American look-alike'' [min kursivering]. ^[71]

9.2 Från Fordism till Postfordism

Det är troligt att det inte räcker att analyser de senaste decenniernas förändring enbart utifrån skiftet från en industribaserad till en tjänstebaserad sysselsättning. Även inom industrisektorn har villkoren förändrats.

Den i mina ögon mest fruktbara analysen av detta pekar ut en transformation från ett fordistiskt produktionssätt till ett post-fordisktiskt. Denna transformation bär med sig en liknande problematik som den ovan skildrade: ökad grupp outsiders och större andel människor med bräcklig relation till arbetsmarknaden.

Denna transformation kan i huvudsak analyseras i två dimensionen. Å ena sidan en makronivå där produktionsmetodernas betydelse för hur inkomsterna fördelas i samhället betonas. Å andra sidan en mikronivå som behandlar vad produktionsmetoderna ställer för krav på arbetarna. En förenade länk mellan dessa två nivåer är lönebildningen.

Särskilt intressant med detta perspektiv är att det tar sin utgångspunkt i det vi kallat arbetarefrågan. Den fordistiska produktionsmetoden är nära kopplas till andra företeelser som Keynesiansk efterfrågepolitik, centralt förhandlade kollektivavtal och universell välfärdsstat. En förändring av denna produktionsmetod ändrar också på förutsättningarna för de andra komponenterna.

Den fordistiska, eller Tayloristiska, produktionsmetoden kan sägas karaktäriseras av tre egenskaper med effekter på mikronivå: mekaniserade monteringsband och specialbyggda maskiner, en hög specialiseringsgrad och arbetssplittring samt en låg grad av handlingsfrihet. ^[72] Detta förde med sig några paradoxala förhållanden. Kontrollen över själva arbetsprocessen, att arbetarna verkligen utförde det de skulle, fanns inbyggt i - drastiskt uttryck - själva maskinerna. Arbetet krävde ofta ingen speciell utbildning utan arbetskraften var principiellt utbytbar.

Innebörden kan man säga var att det inte förelåg några för produktionens villkor stora behov av att styra arbetet genom individuellt utformade löner. Behovet av en arbetskår av tillfällighetsarbetare var inte en del av produktionsprocessen. Å ena sida skulle detta kunna tolkas som en möjlighet att behandla stora delar av arbetskraften lite som man ville eftersom alla i princip var utbytbara. Å andra sidan innebar det en homogenisering av arbetskraften där en stor del levde under liknande villkor.

Det fordistiska produktionssättet ställer dessutom vissa externa krav på sin omgivande miljö. Produktivitetsvinster - vilket var det nya i fordismen - uppstår genom att kunna utnyttja stordriftsfördelarna med så kallade avtagande marginalkostnader, alltså att kostnaden för varje nyproducerad enhet tenderade att sjunka om enheten kunde utföras i mycket stor skala. Poängen är således att man genom den tayloristiska produktionsmetoden kan producera stora serier av identiska varor. Fordismen byggde således på höga fasta kostnader genom stora investeringar i maskiner. Därigenom blir företagen också sårbara för svängningar i efterfrågan. ^[73]

För att denna produktionsmetod ska kunna upprätthållas krävs därför en stabil och kontinuerlig avsättning för produkterna. Dilemmat med standardiserade produkter är emellertid att de inte utgör grunden till lyxkonsumtion. Precis som själva produktionsmetoden byggde på storskalig massproduktion krävde den att många människor kunde efterfråga dessa produkter. Det krävs kort sagt en masskonsumtionsmarknad, att arbetarna också kan köpa det de tillverkar. Därför behövdes mekanismer som kunde se till att produktivitetstillväxten också ledde till en tillväxt i efterfrågan på standardiserade produkter.

''The so-called Fordist paradigm provided a solution to the high fixed overhead costs of massproduction technology by ensuring high and stable levels of mass consumtion.'' ^[74]

I slutet av 1960- och början av 1970-talen menar en rad forskare att den fordistiska produktionsmetoden började tappa i kraft. Det finns flera skäl till detta. Ett av de mest inflytelserika perspektiven menar att fordismen teknologiskt brände ut sig. ''De produktivitetsvinster som kunde förverkligas genom ytterligare reduktion av arbetscyklerna och/eller ökningar av kapitalintensiteten minskade över tiden.'' ^[76] I den ekonomiska krisen spår under 1970-talet följde också generellt minskad efterfrågan och intensifierad internationell konkurrens. Samtidigt innebar den mikroelektroniska revolutionen att kostnaderna för en automatisering som ej bygger på standardiserad massproduktion minskade.

Följderna på mikroplanet är en på en gång minskad och ökad betydelse av arbetskraften. Svaret på minskad efterfrågan och intensifierad konkurrens har nämligen blivit ökad differentiering av produktionen. Det är möjligt att producera i kortare, mer specialiserade serier. Detta, samt mikroelektroniken, ställer större krav på arbetskraftens kompetens. Arbetsgivaren behöver därför instrument för att kunna belöna produktivitet och för att kunna behålla de kärnarbetare på vilken produktionen beror, därför att kontrollen över arbetarna inte längre på samma sätt som tidigare är inbäddad i själva produktionstekniken.

Det här får också följder på makroplanet och den förmedlande länken mellan produktion och efterfrågan: lönebildningen. Med differentierad produktion blir det inte längre lika viktigt att upprätthålla en jämn köpkraft över hela befolkningen. I stället blir det möjligt att rikta in sig på mindre segment av befolkningen. Produktionstekniken är också mer öppen för och bättre på att både klara och parera svängningar i efterfråga. Detta hänger väl samman med behov av att kunna premiera en mindre sektor av arbetskraften. Därmed minskar också behovet av centrala kollektivavtal. I själva verket motverkar de ju behovet av flexibel lönesättning. ^[77]

Därmed kan vi säga att den grundläggande harmonin i det fordistiska samhället mellan de olika systemen brutits upp. Vi kan också tala om att konturerna av en dual arbetsmarknad skapats:

1) En fast kärna av arbetare som företagen behöver för att behålla kompetens och företagets grundläggande funktioner med goda löner och anställningsvillkor står mot en mer perifer eller ''flexibel'' kår av arbetare som kan tas in vid behov eller söka sig till det företag eller bransch som för tillfället behöver personal. I början av 1990-talet hade 13 procent av arbetskraften i Sverige tidsbegränsade anställningar, i USA 25 procent.

2) Det tycks dessutom vara så att även denna ''flexibla'' arbetskår är uppdelad i två delar; vi kan kalla dem konsulterna och tillfällighetsarbetarna. Konsulterna står för specialistkompetens som olika företag kan hyra in vid behov. De har således något unikt att erbjuda och är därför inte utbytbara. Tillfällighetsarbetet präglas i stället av att det är till för att lösa tillfälliga toppar i produktionen. ^[78]

3) Därmed förändras också villkoren för välfärdsstaten ur åtminstone två perspektiv.

Å ena sida kräver inte produktionsmetoden att alla arbetare också är potentiella konsumenter. Därmed försvinner en del av drivkraften från detta håll att också allas köpkraft ska upprätthållas eller tryggas mot svängningar. Välfärdssystemen så som de skapades under fordismen kan dessutom sägas stärka denna tendens. De är skapade för en permanent stabil arbetskår som inte stadigt vandrar in och ut i arbetslöshet, deltidsjobb och tillfälliga jobb.

Å andra sidan torde det inte råda något tvivel om att vi därmed ser konturerna av en ny arbetarefråga. Det vill säga, vi har ett system för arbetsmarknaden (arbetsmarknad och socialförsäkringssystem) som lämnar människor utan trygghet, temporärt eller permanent. ''For workers not located in the core, the post-welfare state is in many respects very much like the 'social assistance' welfare state of the pre-war era.'' ^[79]

Eller som en annat forskare har uttryckt det:

''Traditional welfare state programs were predicated on the assumtion that most workers would have a single occupation for most of their adult lives, and perhaps even remain in the same firm or enterprise. Today, continous, secure employment is a distant dream for a growing portion of the labor force. There has been a new 'flexibility' in private sector work arrangements, but it has not been matched by a new flexibility in social protection programs.'' ^[80]

5) Bilden är nu emellertid inte så entydig. Att kärnarbetarna behåller den ''fordistiska'' säkerheten kan också skapa en rigiditet på arbetsmarknaden som arbetsgivarna inte är intresserade av. Viktiga delar av nyliberalismen kan därför tolkas som ett försök att också utsätta kärnarbetarna för den nya arbetsmarknadens osäkerhet. ''The most obvius will be reluctance of core workers to move into the uncertain world of the periphery [...] Dualism also reinforces rigidities on the shop flor and the internal labor market.'' Men också inflationsdrivande lönekrav. Därför kan man säga att dualismen leder till en uppsättning strategier hos arbetsgivarna:

''Employers spend a great deal of time to smash the core, on the one hand, and trying to escape to the periphery in the other. The later takes a variety of forms, from migration to low-wage, non unionized labor markets [...] to contracting out. It also lead to a particular vision of the future: a world without the social institutions of the core (unions, regulation and social security).'' ^[82]

9.3 Från full sysselsättning till anti-inflationskamp

Under efterkrigstiden kom allt fler länder att betona och skapa instrument för att bekämpa arbetslösheten. Särskilt under slutet av 1960-talet blev detta ett uttalat mål och i många länder utökades välfärdsstaten. ^[83]

Under 1970-talet drabbades västvärlden av flera ekonomiska kriser och problem. 1973 och 1979 ökade oljepriserna dramatisk. Det internationella betalningssystemet havererade under tryck från Vietnamkrigets finansiering. Dessa kriser ägde rum samtidigt med början på en reaktion mot arbetarnas ökade makt under 1970-talet och övergången från en ekonomi dominerad av industri med dessa snabba produktivitetsökningar till en ekonomi dominerad av tjänstenäringar med dess många gånger mindre förutsättningar för produktivitetsökningar.

Från och med mitten av 1970-talet börjar allt fler länder och inte minst ekonomer hävda att de ekonomiska problem som uppstod under 1970-talet berodde på att ekonomierna blivit stela och oflexibla. Främst pekades arbetarnas - eller fackföreningarnas - allt för stora makt ut samt de olika välfärdssystemens omfattning. I stället menade man att marknadskrafterna måste få större svängrum. Här äger en omsvängning rum från kamp mot arbetslösheten till kamp mot inflationen. ^[84]

Fortfarande pågår den vetenskapliga och politiska debatten om orsakerna bakom både problemen och den faktiska svängning i policyformulering som ägde rum under 1970-talet. Redan 1985 visade Göran Therborn att den internationella ökning av arbetslösheten som inleddes under 1970-talet varken berodde på välfärdsstatens expansion, internationalisering av ekonomierna, arbetskostnadernas expansion eller vinstkvotens minskning. Inte heller, menade han, handlade det om ekonomiernas omställning från varu- till tjänsteproduktion eller om teknologiutvecklingen.

I stället menar han att de länder som lyckades stå emot arbetslösheten kunde göra det genom att de hade väl fungerande institutioner i samhället för att bekämpa arbetslösheten. Therborn hävdade därför att arbetslösheten i första hand berodde på nationella strategier. Också Walter Korpi har visat att ökade lönekostnader inte är en hållbar som förklaring. Han har även försökt påvisa att välfärdsstaternas storlek inte påverkar tillväxttakten. ^[85]

Deras resultat är emellertid inte oomtvistade. Den gängse ekonomiska analysen pekar snarare ut just välfärdsstaternas expansion, arbetarnas ökande makt och den internationaliserade ekonomin som förklaring bakom de ekonomiska kriserna, den ökade arbetslösheten och minskade tillväxttakten i västvärlden. ^[86]

Vi behöver inte ta ställning i denna konflikt här. I stället kan vi konstatera följande tre fenomen: arbetslösheten har ökat i alla länder och ingen har lyckats ta sig tillbaka till full sysselsättning när man väl hamnat i hög arbetslöshet, arbetslöshetens ökning hänger nära samman med kampen mot inflationen, nära kopplad till detta policyskifte är krav på förändringar av välfärdssystem och arbetsmarknadsregleringar i mer marknadsmässig riktning.

Vi kan således säga att denna utveckling förstärker de strukturella skiften vi ovan skildrat. Särskilt markant är dels att det leder till en större andel i befolkningen med utsatt relation till arbetsmarknaden, dels att välfärdssystemen förändras om så att de med utsatt relation till arbetsmarknaden inte längre får del av universella välfärdssystem (i den mån sådana fanns tidigare).

Historiskt har vägen till massarbetslösheten gått genom tre viktiga vägskäl. Det första inträffade 1975 när arbetslösheten började stiga i alla västländer förutom Japan, Norge, Schweiz, Sverige och Österrike. Det andra inträffade i början av 1980-talet då Belgien, Danmark, Holland, Kanada och England störtade ner i tvåsiffrig arbetslöshet. I mitten av 1980 fick detta Göran Theborn att hävda att västländerna snarare än att konvergera allt mer skilde sig från varandra vad gäller arbetslöshet.

Så här en bit in på 1990-talet tycks denna tes inte lika övertygande. Sverige, och möjligtvis Norge, har gått med i klubben av arbetslöshetsländer. Ytterligare fyra länder har ramlat ner i massarbetslöshet, medan två lyckats ta sig upp till medelhög arbetslöshet. Allt fler tycks falla in i arbetslöshet. Den genomsnittliga arbetslöshetsnivån har höjts. Skillnaden mellan länderna har minskat. ^[87]

Tabell 9 Arbetslöshetstal 1983 och 1994, procent av arbetskraften.

Denna förändring kan beskrivas som att allt fler länder tvingas välja inflationskamp före kamp mot arbetslösheten. Det grundläggande skälet till detta är, att på grund av internationaliseringen av ekonomierna och särskilt valutaavregleringen kan ett enskilt land inte hålla en högre inflationsnivå än andra länder utan allvarliga konsekvenser för ekonomin.

Så fort inflationen börjar synas svarar marknaden med högre räntor, vilket ökar den statsfinansiella tyngden - vi tvingas automatiskt till traditionell anti-inflationspolitik.

Ihållande högre inflation än omvärlden underminerar konkurrenskraften om man har fasta växelkurser. Att devalvera sig ur det medför en överföring av inkomster från löntagare till kapitalägare och från inhemsk sektor till konkurrenssektorn. Att använda flytande växelkurser kan tyckas vara en lösning - i praktiken bidrar det dock till internationell valutaturbulens och osäkerhet. På sikt är det troligt att inflation därmed leder till högre arbetslöshet.

I en statistiskt studie av sambandet mellan arbetslöshet och inflation synes sambandet klart. Anti-inflationskampen har lett till högre arbetslöshet. Av 21 OECD-länder under perioden 1971 till 1991 finns det bara två länder där det inte tycks existera något samband alls - det vill säga att vilken inflation som helst tycks samverka med vilken arbetslöshet som helst - alltså ingen så kallad Philipskurva, nämligen USA och Sverige. I två länder är sambandet det ovan antydda, nämligen att högre inflation leder till högre arbetslöshet, nämligen Grekland och Portugal. Till sist finns det ett klart negativt samband 17 av de 21 undersökta länderna. Nämligen lägre inflation är lika med högre arbetslöshet .

Tabell 10 Sambandet mellan inflation och arbetslöshet

i 21 OECD-länder, en regressionsanalys.

Detta kan emellertid inte tolkas som ett i alla tider gällande samband, utan speglar den historiska utveckling vi beskrivit ovan. Det är således ingen intäkt för att man genom högre inflation kan köpa lägre arbetslöshet. Philipskurvan tycks enbart gälla åt ett håll: det går att få ner inflationen - men till priset av hög arbetslöshet. Den säger oss också detta: Milton Friedmans och de andras teorier om hur det hela till slut stabiliserar sig runt en naturlig (låg) arbetslöshet tycks inte gälla generellt.

Anti-inflationspolitiken är en viktig orsak bakom massarbetslösheten - det är vad siffrorna visar.

Men - de visar också - om än inte lika klart - att det inte går att gå åt andra hållet. Följer man sambandet mellan inflation och arbetslöshet i tiden i Sveriges och USA så kan man se hur en inflations-arbetslöshetsspiral sätter i gång när man försöker köpa mindre arbetslöshet med högre inflation. Å andra sidan får vi inget klart samband mellan hög inflation och arbetslöshet förrän inflationen rusar under flera år i rad som i Grekland och Portugal.

Den höga arbetslösheten är således till åtminstone väsentlig del ett resultat av en policyomläggning där en viktig ingrediens är kamp mot inflationen. Det finns dessutom inga tecken på att det så att säga skulle fungera att gå åt andra hållet. Därför måste vi nog betrakta detta som en del av den strukturella omvandlingen av västekonomierna.

Med denna policyomläggning har emellertid inte enbart följt hög arbetslöshet. Den har också följts åt av vad vi kan kalla en högervåg. Om vi knyter tillbaka till figur 1 som handlade om olika sätt att förhålla sig till arbetarefrågan kan vi säga att denna högervåg har inneburit att arbetarefrågan antingen ses som icke befintlig eller att man enbart ser till dess symptom.

Denna policylinje är således en integrerad del av vad vi kallat den nya arbetarefrågan eller den nya utsattheten. Vi kan säga att den nya arbetarefrågan uppstår genom att nya generella utsatthetsmekanismer negligeras, utnyttjas för att ytterligare öka utsattheten eller enbart symptombehandlas.