Vad var det som kännetecknade arbetarefrågan?
För det första var den kopplad till strukturella förändringar i samhällsekonomin. I korthet man beskriva det som att de traditionella sätten att lösa människors behov av trygghet, vid barnafödande, sjukdom och ålderdom (nämligen genom jordbruksegendom och familjens stöd) undergrävdes av jordbruksbefolkningen växande armod och ökade rörlighet, inte minst mot slutet av 1800-talet då jordbrukets andel av den verksamma befolkningen började minska samtidigt som urbaniseringen tog fart. Allt färre hade någon egendom att falla tillbaka på, allt fler familjer var splittrade och levde långt ifrån varandra - kanske till och med på andra sidan Atlanten.
I den nya samhällsekonomin var i stället arbetskraften något man sålde och köpte för en viss del av dagen. Arbetet utfördes dessutom utanför hemmet. Det här skapade de strukturella problem som kom att kallas arbetarefrågan. Det ligger nämligen i sakens natur att arbetarens risker för fattigdom blev stora. En arbetstagare säljer sin arbetskraft och får betalt för den prestation han utför. Arbetsgivaren har därutöver inga skyldigheter. På arbetsmarknaden betalar man inte för icke utfört arbete. En del av lönen kan förvisso sättas undan för sjukdom och pension - men det är antingen en fråga för den enskilde individen eller en förhandlingsfråga mellan arbetstagare och arbetsgivare. Något särskilt stark förhandlingsposition hade arbetaren inte på denna tid, även om fackföreningsrörelsen hade börjat utvecklas. [7]
Med andra ord. I alla situationer då arbetaren inte kunde arbeta hotade fattigdom och armod. Som vid sjukdom eller olycksfall, eller vid arbetslöshet eller ålderdom, eller under åren som föräldrar då kvinnans försörjningsmöjligheter minskade. Arbetarefrågan handlade alltså i grunden om att en ny princip för hur de ekonomiska resurserna i samhället skulle fördelas hade växt fram.
Genom att människor för sin försörjning blev beroende av att kunna sälja sin arbetskraft på marknaden ökade risken för att en kris i livet skulle få mycket stora följder - därför att skyddsnät saknades. Poängen här är att dessa kriser säkert många gånger kunde bero på individuella svagheter eller problem, så som slöhet, alkoholism, dålig planering, men att man bakom varje individs levnadsöde kunde identifiera en generellt verkande mekanism.
Vi kan uttrycka det på följande sätt: Genom strukturella förändringar i samhällsekonomin ökade risken för att tillfälliga svängningar i ekonomin och/eller individuella kriser fick till följd att man inte klarade försörjningen. Utsattheten ökade med andra ord när penning- och marknadsekonomin bröt ner det gamla patriarkala systemet där de flesta trots allt ägde eller hade tillgång till jord, produktionsmedel och social förankring. Risken att falla utanför ökade med samhällets omvandling. [8]
En allt större del av befolkningen levde, för det andra, således under samma generellt verkande mekanismer. Alla kanske inte drabbades, en del blev inte sjuka, en del blev inte arbetslösa, men i grunden berörde det, åtminstone under denna tid, alla som arbetade som löneanställda. Det var, med andra ord, en gemensamt problem för en stor del av befolkningen. Det var inte fråga om marginalisering, eller utstötthet, utan en fråga om utsatthet för en hel social klass av människor och som berodde på deras position i den socio-ekonomiska strukturen.
Här ser vi också arbetarefrågans tredje viktiga dimension. Nämligen att den var nära kopplad till en social kraft i samhället som kunde göra anspråk på att företräda intressena hos en majoritet av befolkningen: arbetarrörelsen.
Genom denna omväg blir det möjligt att något tydligare peka ut några av de troliga skälen till att Geijers och Inghes uppmaning och anklagelse kunde få sådan kraft: Fattigdom och utslagning är något som drabbar individen med ofta hemska följder. Och många gånger kan man peka ut individuella skäl till varför varje människa råkat illa ut. Men bakom ligger generellt verkande mekanismer i samhället. Dessa generellt verkande orsaker drabbar potentiellt en stor del av befolkningen. Därför kan man också lägga politiskt kraft bakom uppmaningen att förbättra villkoren i samhället.