Vad kan då denna inledande tillbakablick lära oss? Jo, den förser oss med frågor och perspektiv som vi kan använda för att analysera utvecklingen efter 1960-talet och hur vi ska beskriva den nuvarande situationen i Sverige.
Genom att utgå från arbetarefrågans perspektiv får vi inte bara tillgång till ett sätt att analysera vilka mekanismer och förändringar i samhällsekonomin (vilket i dag inkluderar de sociala trygghetssystemen) som påverkar utsatthet, marginalisering och utslagning utan också den politiska dynamik som dessa mekanismer genererar och samspelar med.
För att kunna besvara frågan om Sverige är på väg in i ett så kallat 2/3-samhälle räcker det inte med att man kan visa att 1/3 står utanför samhället eller lever i en marginaliserad position vis a vi majoriteten av medborgarna. En lika viktig ingrediens är frågan om hur den politiska majoritetsbildningen sker. Kännetecknet på ett 2/3-samhället är ur detta perspektiv ett samhälle där den politiska majoritetsbildningen snarare sker uppifrån och ner, än nerifrån och upp. Det vill säga ett samhälle där mellanskiktet föredrar att solidarisera sig med toppen av samhället.
Vi kan säga att vi får tre nivåer som vi måste ta hänsyn till.
· Den första nivån handlar om strukturella förändringar i samhällsekonomin.
· Den andra nivån handlar om hur dessa påverkar människors välfärd. Här kommer välfärdssystemen in som en medierande faktor.
· Den tredje om hur den politiska viljebildningen kring detta ser ut. Eller för att avgränsa problematiken ytterligare: Hur konstrueras välfärdssystemen, som från början skapades som en direkt respons på arbetarefrågan?
Viktiga följdfrågor blir:
Är välfärdssystemen inkluderande eller uteslutande?
Är välfärdssystemen baserade på att människors problem uppstår genom generellt verkande orsaker eller pekar de ut individens bristande förmågor?
Vilkas intressen framställs som viktigast att tillfredsställa?
Kort sagt: hur ser vår tids arbetarefråga ut? Finns det ens någon? Och vad är i sådana fall särskilt nytt?
Det måste omedelbart påpekas att det inte på något enkelt vis går att hålla i sär dessa tre nivåer, särskilt inte i en skildring av hur samhället förändrats de senaste 30 åren. Ett skäl är att det numera är svårt att skilja mellan strukturella förändringar av ekonomin och välfärdens utseende och utbyggnad. Den offentliga sektorn är en integrerad del av vår ekonomi. I vad mån den försörjer människor i form av bidrag eller arbete påverkar således både arbetsmarknad och människors välfärd. Samtidigt är den offentliga sektorn ytterst en politiskt styrd sektor, vars utseende åtminstone delvis formas av hur den politiska viljebildningen och responsen på förändrade villkor i samhället ser ut. Målet är att nivåerna ändå ska fungera som analytiska hjälpmedel när vi strukturerar vår skildring.
Som en närmast outtalad förutsättning bakom både Geijers tal till kongressen och makarna Inghes bok ligger idén om att alla medborgare ska ha en plats i samhället - integrering med ett tjusigare ord. Det är också kärnan bakom den generella välfärdsmodellen. Innan vi går vidare kan det därför vara värdefullt med en snabb bakgrundsteckning av den svenska välfärdsmodellens rötter och hur den hängde samman med den politiska majoritetsbildningen samt de ekonomiska produktionsvillkoren.