I socialdemokratins främsta debattorgan, Tiden - tidskrift för socialistisk kritik och politik, äger en märklig och samtidigt spännande diskussion om framtidens s-politik rum. Precis som partiledningen hoppar man runt som på heta kol. Å ena sida vill man bort från 80-talets marknadeexesser, å andra sidan vill man inte riktigt erkänna att det ofta var partiets egna felaktiga analyser som drev fram överdrifterna.
I redaktören Anne-Marie Lindgrens reflexioner samsas ett nästan yrvaket försvar för skola och dagis med dåligt underbyggda och slentrianmässiga utfall om att vi levt över våra tillgångar och att den generella välfärden lett till att roffarmentaliteten brett ut sig.
Jag vet inte vem som skriver tidskriftens ledare, men samma tvehågsenhet går igen även där. Med anledning av Göran Greiders tal vid partikongressen tar man i senaste numret (6/93) upp debatten om socialdemokratin och offentliga sektorn, men vägrar att lyssna på anklagelsen om att marknadsliberalismen fick ett för stort grepp om partiet i slutet av 80-talet.
Visst, lite naiva var vi nog, erkänner man. Men i princip är det bara på den borgerliga kanten privatiseringskraven drivits. Ja, de som i debatten hävdat - däribland jag själv - att det ägde rum en ihopkoppling mellan "förnyelsediskussionen" inom s och det av borgarna efterlängtade systemskiftet efter valet 1988 är ingenting annat än "politiska motståndare" som "söker utnytja andra partiers interna debatt för sina egna, annorlunda syften". Grupper med "påstådda vänsterförtecken" har, menar man, helt felaktigt hävdat att SAP visat undergivenhet mot borgerliga och kapitalistiska intressen.
Har Tiden stängt av hörapparaten eller vad? Har man aldrig läst utredningarna från denna tid? I det mest nyliberala dokument producerat under s-regering som jag känner till, Långtidsutredningen 1987, förespråkas ju öppet privatiseringar av den offentliga sektorn. Den beställar-utförar-modell som är grundbulten i systemskiftet föddes på det socialdemokratiska finansdepartementet.
I ledaren skriver man att den socialdemokratiska förnyelsen först och främst handlat om innehållet i offentliga sektorn och att det är just det som skiljer från högern. Så var det säkert till stor del. Men i den rapport som låg till grund för beställar-utförarmodellen kunde man ändå läsa: "Detta innebär i princip att beställare (d.v.s. politikerna) inte behöver beakta organisationskonsekvenser" (Ds 1989: 10).
Inte blir det tydligare av att man väljer att jämföra behovet av inflytande över offentliga sektorn med konsumentens rätt att bestämma vilken sorts kläder han/hon vill ha. Därmed har man ju missat hela poängen. Själva möjligheten att välja om man vill köpa en kavaj från Armani eller på postorder från Ellos avgörs ju av människornas position på marknaden, av klassklyftorna. Idén med den offentliga sektorn, däremot, var att ge alla samma chanser i starten, så att valfriheten på marknaden kunde spridas till flera. Och att samtidigt viktiga, närmast existentiella, tjänster skulle finnas tillgängliga för alla oberoende av hur man lyckades där ute.
Att detta verkligen är arbetarrörelsens vision framgår med all önskvärd tydlighet om man läser - det annars rätt bedrövliga - 90-talsprogrammet: "Både i produktion och kapitalbildning finns det starka ojämlikhetsskapande mekanismer...Rättvisa och jämlikhet är därför något som ständigt måste erövras, en vall som ständigt måste förbättras och byggas på---Den offentliga verksamheten är ett av arbetarrörelsens viktigaste medel att förändra verkligheten. Den är vårt bästa vapen att åstadkomma en klasslös tillgång på vård, omsorg, kultur, utbildning - de viktigaste inslagen för att skapa likvärdiga livschanser för alla människor."
Trots sin otydlighet landar Tiden ändå i en hoppingivande slutsats: Att det är dags för socialdemokratin att ånyo ta upp kampen för medborgarmakt över samhället. Vallbyggandet borde emellrtid få en mer framskjuten plats i analyserna.
Vid sidan av trevandet efter en ny officiell hållning finns dessutom den öppna och intressanta debatt som gör Tiden nödvändig. Som Lars Ingelstams efterlysning av en ny ekonomisk teori för tjänstesamhället i förra numret, eller Bo Malmbergs analys av åldersstukturens inverkan på ekonomin i nya numret.
I det senaste numret finns också en artikel av Klas Åmark som pekar rakt in i det dilemma socialdemokrain hade att hantera under 80-talet. Det var inte någon anonym internationalisering som förändrade Sverige under förra decenniet, menar han, utan framväxten av en stor urban medelklass som inte hade någon plats i den svenska kompromissen mellan arbete och kapital. Det var främst denna medelklass organisationer som drev en militant lönepolitik under 80-talet och därmed krossade det svenska förhandlingssystemet.
Just här ligger väl 90-talets utmaning, att upprätta ett nytt samhällskontrakt där så stora grupper av denna nya medelklass ingår att breda politiska välfärdslösningar möjliggörs.
Ska arbetarrörelsen sätta någon prägel på den kompromissen måste man dock mycket bättre än i dag definiera vad man verkligen vill och varför. Tiden har en bit kvar på den vägen.
Tiden nr 6 1993.
Tidigare publicerad i Aftonbladet 4/1 1994.
De galna åren - FELDTS SVARTSYN ©Peter Antman