Under 60-talet slutade industrin växa i Sverige och i slutet av decenniet började dess andel av ekonomin att minska. I stället expanderade tjänsterna. I dag består drygt 60 procent av Sveriges ekonomi av tjänster. Mönstret ser lika dant ut i andra västländer och handlar alltså inte om att just Sverige skulle ha ett så ogästvänligt företagsklimat.
Men vad händer med jobben och välfärden när en allt mindra andel av befolkningen får sin direkta utkomst från industrin, när man kan tillverka lika mycket eller mer med allt färre anställda?
Kommer det verkligen nya jobb och hur ser de i sådana fall ut? Och vad innebär den nedväxlade tillväxttakten som den ökade andelen tjänster faktiskt ger upphov till för möjligheten att finansiera en offentlig sektor?
Just detta är vad Kjell-Olof Feldt nya bok "Rädda välfärdsstaten!" i första hand handlar om, inte om olika obehagliga förslag, även om de finns där också.
Tyvärr är boken präglad av eftertankens kranka blekhet. Tyvärr, inte för att det är fel i sig utan för att medvetenheten om denna långsamma och långsiktiga strukturella förändring skulle behövt ha varit betydligt mer närvarande i den ekonomiska politiken de senaste 20 åren. I stället har allt intresset riktats mot 70-talets ekonomiska obalanser. Orsakade av det internationella valutasamarbetets sammanbrott och de två oljekriserna har ändå höga skatter och stor offentlig sektor fått bära hundhuvudet. Och i den kritiken var Feldt själv en framträdande person, som ansvarig politiker stämde han in i kören - "återindustrialisering, återindustrialisering!". Och vägen gick över devalveringar och åtstramning av offentliga sektorn.
Nu medger Feldt att det inte är där kärnproblemet ligger utan i vad vi kan kalla välfärdens paradox. Han uttrycker det inte exakt så, men tankefiguren ligger ändå i botten av hans bok. I takt med att allt mer resurser - arbetskraft - friställs från industriproduktionen, desto svårare blir det att uttnyttja dessa resurser till att ytterligare öka våra samhällens välfärd. Dels därför att fördelningskonflikten ökar när allt färre får sin direkta utkomst ur den högproduktiva industrin - vilket sätter fart på inflationen. Dels därför att skillnaden i produktivitet mellan industiproduktion och tjänster ger upphov till ett kraftigt tryck mot ökade löneskillnader och därmed ökade klassklyftor.
Det ironiska är att den svenska expansionen av offentliga sektorn var en tidigt men delvis omedveten lösning på tjänstesamhällets problem. För hur ser det ut i övriga västländer? Sverige har världens högsta andel förvärvsarbetande.
Det hade vi inte 1968. I Schweiz och Danmark till exempel arbetade en större andel av den vuxna befolkningen. Vi låg på samma nivå som Japan och Storbritannien. I Sverige expanderade sedan den offentliga sektorn mer än i något annat västland; medan andelen sysselsatta stagnerade eller stod still i nästan hela övriga västvärlden så ökade den i Sverige. Andelen sysselsatta växte förvisso också i USA och Kanada, men från en mycket låg nivå och till priset av kraftigt ökade löneskillnader.
För i princip finns det endast två vägar ur knipan.
Antingen låter man de höga produktivitetsvinsterna tillfalla den lilla elit som äger och arbetar med produktionskapitalet. Deras rikedom sprids sedan genom överklassens konsumtion av tjänster till övriga befolkningen - vi får ett tjänarsamhälle i stället för ett tjänstesamhälle. De amerikanska vägen således.
Eller så erkänner vi att produktiviteten egentligen är samhällelig, att tillverkningsindustrins produktionsförmåga bara är ena sidan av myntet, att den är beroende och betingad av en stor "lågproduktiv" omgivning av utbildning och omsorg, och att därför den höga produktiviteten måste komma alla till del. Den svenska modellen således. Bara så kan full sysselsättning skapas utan att klyftorna i samhället ökas. Ja, förmodligen är det över huvud taget det enda sättet att åstadkomma full sysselsättning.
Så ser de vägval vi står inför ut (kanske ska man tillägga att man kan gå den europeiska massarbetslöshetens väg också om man samtidigt håller tillbaka offentliga sektorn men uppräthåller minimilöner på den privata arbetsmarknaden). Borgerliga ledarskribenters vältrande i Feldts obehagliga förslag under devisen att valrörelsen måste handla om rätt saker leder därför till det omvända - att kärnfrågan kommer bort.
Problemet är att inte heller socialdemokratin mäktar se dilemmat. Sedan början av 80-talet har man också därifrån deklarerat att den offentliga sektorn är färdigbyggd. Ja, 1990 började man till och med tala om skattesänkningar och privatisering av offentlig verksamhet. Med detta som utgångspunkt har Feldt, nu när den Europeiska arbetslösheten också nått Sverige, förmodligen dragit den enda kvarvarande slutsatsen: vi måste upprätta ett B-lag. Hur smärtsamt det än är.
Socialdemokratin kan inte bara avfärda Feldts bok, först om man omvärderar den offentliga tjänsteproduktionen på nytt har man något eget alternativ att komma med. Men också efter en sådan omvärdering kvarstår förmodligen mycket smärtsamma prioriteringar.
Det är förvisso till stor del Kjell-Olof Feldt svartsyn och marknadsliberalism som leder honom in på den amerikanska vägen. Men även om man gentemot honom kan visa att internationaliseringen och den keynesianska teorins impotens inte sätter de begränsningar han hävdar, att Sverige - utom under de två oljekriserna - de senaste 20 åren haft överskott i vår handel med omvärlden, att svenska företags expansion utomlands i första hand beror på att den svenska marknaden blivit för liten och att vår nuvarande kris inte är orsakad av offentliga sektorn utan av nyliberal avreglerings- och antiinflatinspolitik så pekar han på en mycket svår konflikt.
Just nu står Sverige med rumpan bar och i en mening spelar det ingen roll varför. Budgetunderskottet ruvar som en hök över den enda mänskliga lösningen. För även om man inte håller med om att skatter är en belastning för ekonomin så kan de inte vara hur höga som helst, och även om sysselsättningen kommer öka i det privata näringslivet i takt med att konjunkturen vänder kommer man inte åt det strukturella problemet så länge den offentliga vägen eller B-lagsvägen är stängda.
Därför tvingas jag motvilligt hålla med Feldt om att det nog finns en konflikt mellan trensfereringssystemen och det han kallar statens kärnverksamhet - sjukvård, omsorg och utbildning. För om bidragssystemen slår undan fötterna på kommunerna kommer arbetslösheten öka ännu mer och trycket mot tjänarsamhället bli ännu större.
Men är det några borgerliga politiker som tänker vifta med boken under valdebatterna måste denna använda rejäla skygglappar. Feldts kritik mot den borgerliga "valfrihetsrevolutionen" inom skolan är svidande och ännu hårdare går han åt det faktum att nästan hälften av den borgerliga regeringens besparingsplaner tas ut i kommunerna utan några som helst realistiska analyser av vad det kommer leda till. Staten vrider åt kranen men struntar i ansvaret.
Dessutom visar han hur egenavgifterna - borgarnas darling - i pensionsförslaget (och alla andra egenavgifter för den delen) leder till att sjukvården, äldreomsorgen, skolor och dagis kommer betala framtidens pensioner och socialförsäkringar genom nedskärningar. De avdragsgilla egenavgifterna är nämligen inte enbart regressiva (det vill säga slår hårdare mot låginkomsttagare än höginkomstagare) de kommer också urholka kommunernas skatteunderlag.
Förespråkar man dessutom tillväxt i denna sektor ökar konflikten ytterligare. Feldt pekar på de svåra valen. Men för att inte hans lösningar ska bli Sveriges måste det komma motförslag som vågar ta tag i tjänstesamhällets dilemma. Annars återstår nog bara Feldts väg - låglöneproletariat och socialbidrag.
Kjell-Olof Feldt, Rädda välfärdsstaten! (Norstedts)
Tidigare publicerad i Aftonbladet 7/6 1994.
De galna åren - NYGAMLA VILLKOR ©Peter Antman