Assar Lindbeck står på podiet, upplyst underifrån av overheadapparatens vita sken. Salen är full av landets tyngsta journalister. Lindbeck drar med högt tempo igenom ekonomikommisionens förslag hur Sverige ska räddas, presenterat i skriften Nya villkor för ekonomi och politik som vi precis fått i våra händer. Frågorna efteråt handlar bara om två saker. Antingen ställs frågor som på olika sätt kan stärka kommisionens förslag eller så har någon blixtsnabbt plockat ut ett enskilt förslag och försöker få Lindbeck att ta ställning i en massmedialt enkelt konflikt, hur drabbas Agda i Brandbergen. En stackars kvinna bryter samförståndet.
- Har inte Walter Korpi visat att vi inte halkat efter övriga västvärlden?
- Walter Korpi... ryter Assar Lindbeck till och blir om möjligt ännu vitare i ansiktet...Walter Korpi tror att Sverige ligger på månen, för honom gäller helt andra lagar än för oss. Korpi är ju - och så kommer det - ingen ekonom.
Ordningen återställs. Ingen ekonom! Andra lagar! Amen härre gud!
Ändå är det exakt här diskussionen borde börja. Andra lagar - andra ekonomiska lagar. Låt mig nu bara flika in att utredningens omfattning och ambitioner är enorma; det finns ingen rimlig möjlighet att på några korta recensionrader återge hela dess vidd. Några principfrågor dock.
Andra lagar? Jag har tidigare hävdat att Linbeck-kommisionens rapport skulle vara nyliberal. Vid en noggrannare genomläsningen måste jag dock ta tillbaka påståendet eller åtminstone nyansera det. Assar Linbeck och kommisionens medlemmar står i en mening - dock inte i samförståndets mening - djupt ner i svenska politiska och ekonomiska värderingar. Exempelvis betraktar man "välfärdsstaten...som en triumf för västerländsk demokrati" och man tar arbetslösheten på mycket stort allvar - ja, arbetslösheten måste bekämpas till varje pris. Man menar till och med att den starka jämlikhetstraditionen är värd att försvara.
Emellertid innehåller ovationen en reservation - jämlikheten får bara försvaras så länge den inte påverkar marknadsekonomins sätt att fungera. Och någon stanns här är perspektivskiftet så stort att uppslutningen kring välfärden börjar låta ihålig. Det skulle kunna uttryckas annorlunda: Endast genom att tillåta nyliberala medel kan vi nå socialdemokratiska mål - det är vad kommisionen påstår. Själva grundintuitionen är nämligen att Sveriges ekonomiska kris beror på att politiken, våra organisationer (konsekvent definierade som särintressen) och våra höga jämlikhetsambitioner skadat och förvridit marknadsekonomin i dess kärna. Slutsatsen är sedan given, avreglering, decentralisering, nedskrärning av offentliga sektorn - allt för att stärka, som man uttrycker det, marknadens signalsystem.
Frågan om vilka regler som gäller på månen framstår plötsligt i ett annat ljus. De regler Linbeck hänvisar till är nämligen inga regler ute i det verkliga livet, inte ens regler som formulerats genom ihärdigt empiriskt undersökande. Nej, det är regler sådana de ser ut i den nationalekonomiska teorin - tänkta ekonomier som en kritisk nationalekonom kallat det. Assar Lindbeck har lagt ett teoretiskt raster över den svenska krisen, och fundamentet i detta reaster är något som kallas Laffer-kurvan, och som låg bakom både Tachers och Reagans ekonomiska politik. Tanken är att varje avsteg från den ideala marknadsmodellen innebär svåra effektivitetsförluster, därför finns det givetvis enorma vinster att göra genom avregeleringar (allt härlett från den enkla utbuds-efetrfrågemodellen). Problemet är att det inte fungerat i ett enda land. Därför kan man undra vem som verkligen håller till på månen.
Ingen ekonom? Synsätter får givetsvis konsekvenser på politiken och i slutändan motivationen bakom demokrati och politik över huvud. När Lindbeck-kommisionen spyr galla över särintressena så har de som motvikt bara en sak i huvudet - den tänkta ekonomin, den perfekta jämvikten, allmänintresset. Och för att nu bara ta ett exempel ur alla politiska rekomendationer så menar man att cheferna för fackdepartementen främst måste vara kompetenta ekonomer - således inte kunniga inom det område man basar över. Exemplet rymmer i sin litenhet hela den omvandling av tänkandet som ägt rum under de senaste åren, från verksamheternas innehåll till ekonomisk effektivitet - inte som medel utan som mål.
De skrämmande slutsatser som växer fram ur rapporten är - utan att författarna verkar medvetna om det - rekomendationen att låta ideologierna dö och att staten måste skyddas mot medborgarna (särintressena). Man rekomenderar också varmt "att en liknande strategi" som användes frö att få igenom skattereformen "bör följas också i framtida reformverksamhet". Hur gick då det till? Genom "ett i det närmaste kuppliknande förfarande" skriver Stefan Fölster i Sveriges systemskifte i fara? (IUI, 1993).
Egentligen vill jag inte misstänkliggöra kommisionens motiv och ambitioner. Frågan är större än så. Vad händer när man tillämpar tänkta ekonomier på verkligheten, inte som ett sätt att förstå den utan som alltings mått? Jo, det mänskliga handlandets rikedom inte bara krymper i böckerna utan också i verkligheten. När jämlikhet, demokrati och ett mänsligt samhälle inte är utgångspunkten, då blir varje deklaration om att öka välfärden innehållslös - man har nämligen inte längre någon måttstock, någon idé om, vad välfärden skulle innebära. Därför vore det underbart om det verkligen var sant att kommisionens rapport blivit nedstoppad i sopporna, som en av dess medlemmar, Olof Pettersson, uttryckt det. Tyvärr måste man var mycket mer pessimist än så. Kommisionens förslag har varit allmän politiks visdom åtminstone sedan 1989 - ja, strax innan vägen till depressionen inleddes.
Assar Lindbeck m fl, Nya villkor för ekonomi och politik - ekonomikommisionens förslag, SOU 1993: 16.
Tidigare publicerad i TLM nr 2 1993.
De galna åren - EN NAKEN STEGÖ ©Peter Antman