Varför blev Sverige så rikt? Kanske kan svaret på den frågan både ge en förklaring till varför vår produktion nu för tredje året i rad stagnerar och samtidigt peka ut en lösning på problemet?
Det tror åtminstone högerdebattören Cecilia Stegö i sin bok Systemskiftet - en 1800-talshistoria, där hon lyfter fram perioden 1840-1870 som både förklaring till vårt välstånd och förebild för lösningar. Just denna tid sker nämligen ett "historiskt klipp", menar hon, ett liberalt systemskifte, som genom avregleringar, betoning av äganderätten och individens eget ansvar lägger grunden till det svenska tillväxtundret.
Vi har emellertid glömt bort detta i historieskrivningen, menar hon. Välfärdens barnbarn har aldrig fått veta varifrån "allt det goda" kommer därför att "den sena Fördelningens historia" fått dominera över "det tidiga Skapandets". Därför har vi också glömt bort de institutionella regelverk som krävs för ett dådkraftigt företagande. I stället har vi under 1900-talet ägnat oss åt en påreglering som successivt "urholkat skaparkraften i näringslivet" - vilket dagens kris är en direkt effekt av. Hon har med andra ord enorma ambitioner med boken.
Det borde hon inte haft, ty som historieskrivning är den närmast att beskriva som en seminarieövning, en väl skriven c-uppsats. Dessutom är det är fult att lura läsaren, som hon gör, genom att försöka inbilla oss att hon gjort en stor upptäckt av något fördolt. "Den ideologi som politiskt och ekonomiskt dominerat 1800-talet var liberalerna. Mycket få historiker torde vilja sätta den saken i fråga." Så stod det i läroböckerna när jag läste historia i mitten av 80-talet.
Utan de storsvullna ambitionerna kunde däremot hennes egen ensidiga och idealistiska inrikting på hur liberalismens idéer matrialiseras gått att ha överseende med därför att framväxten av ett fungerande bankväsen och frihandeln är en viktig del i svensk ekonomisk historia. Då kunde den totala frånvaron av varje förståelse av den rovdrift på arbetare den tidiga industrialismen innebar kanske varit förlåtlig. Nu blir det bara krystat och oväderhäftigt.
För hur ligger det egentligen till med det svenska tillväxtundret? Cecilia Stegö visar i en statistikdel en kurva över BNP-tillväxten mellan 1870-1915 som visar en raketutveckling. På 45 år har vår produktion fem-dubblats enligt kurvan, ja, inom loppet av 10 år (1905-1915) har BNP fyrdubblats. Men siffrorna är, svagt uttryckt, missvisande. Jag vet inte var hon fått dem ifrån, varifrån hon hämtat uppgiften att löpande priser under denna tid motsvarar den reala utvecklingen.
Sanningen är nämligen den att det tog 50 år att över huvud taget fördubbla BNP. Ser man till det relevanta måttet real BNP per invånare ser det likadant ut. Under den tid Stegö beskriver som Fördelningens tredubblas däremot BNP/invånare under loppen av 30 år - detta alltså under folkhemskapitalismen. Enbart det faktumet torde falsifiera Stegös hela tes.
Men inte nog med det. Det 1870-tal hon så höjer till skyarna var i själva verket ett mycket svårt decennium. Precis som i våra dagar följde hårda tider på avregleringarna. 1877-79 minskade exempelvis BNP/invånare med sammanlagt 8,9 %. I själva verket spelade dessutom staten en avgörande roll för att hålla ekonomin igång genom omfattande investeringar i infrastruktur. Och så är det genomgående. Stegö nämnder de historiska fakta, eftersom de finns i läroböckerna, men så fort de går emot hennes tolkning gör hon ingenting utav dem. Det är ingen dålig poäng att tillväxten först tar rejäl fart under 90-talet då tullarna, både på livsmedel och maskiner, åter åkt upp.
På sätt och vis behöver man spegelvända Stegös beskrivning; Stat och hemmamarknad inte företagande och export har varit grunden i den svenska ekonomiska utvecklingen. Det vore naturligtvis en överdrift, det är snarare dynamiken dem emellan man bör skildra - men det är ofta staten och hemmamarknaden som kommit först.
Staten har i nästan varje betydelsefull period spelat en avgörande och ofta pådrivande roll. Och den grund varpå hela industrialismen byggde lades faktiskt genom hårdhänt statlig inblandning. Ty det var skiftesreformerna inom jordbruket som möjliggjorde försörjning med mat till allt fler, som skapade hemmamarknader och den så viktiga havreexporten samt lösgjorde det trasprolitariat som försåg industrin med arbetskraft.
Liberalismens epok kan också lika gärna beskrivas som en förstärkning av byråkrati och centralmakt. Ämbetesväsendet avprivatiserades och ett modern regeringsorgan byggdes till exempel upp. Och frisläppandet av räntan 1864 som Stegö gör sådan poäng av innebar i själva verket att riksbanken fick ökade möjligheter att styra samhällets räntenivå.
Så är det på område efter område. Lyfter man på den ideologiska gemaken är det märkbart naket under. Stegö tar 1890-talet som ett exempel på hur viktig exporten och frihandeln varit för den svensk industrin. Problemet är bara att snilleindustrin då växte och frodade under tullskydd och med hemmamarknaden som grogrund.
Varje generation skriver sin egen historia brukar det heta. Sannare är väl emellertid att varje ideologi kräver en egen historieskrivning. Just det har Cecilia Stegö åstadkommit och jag föreställer mig att boken kommer bli välutnytjad i studiecirklar på högerkankanten.
Om historiens dynamik fortsätter att återupprepa sig kommer andra saker hända på vänsterkanten. Det har gått Stegö förbi, men varje gång det avreglerats i Sverige har en ny eller stärkt arbetarrörelse stigit fram ur röken: 1880-tal, 1930-tal, 1970-tal och, vem vet, kanske 1990-tal.
Cecilia Stegö,Systemskiftet - En 1800-talshistoria (Nerentius & Santérus förlag)
Tidigare publicerad i TLM nr 2 1994.
De galna åren - ATT TA FRÅN DE FATTIGA ©Peter Antman