Kvinnorna har i alla tider tagit hand om och fostrat barnen och stöttat och hjälpt de äldre. Det har ägt rum på olika sätt, under olika villkor och säkert både med olika omfattning och kvalitet. Historikern Lena Sommestad har fångat detta självklara i en träffande formulering: ''Det samhälleliga reproduktions- och omsorgsarbetet kan inte skäras bort eller sparas in, bara organiseras om eller försummas.'' [196]
Hur det organiseras eller huruvida det försummas påverkar inte bara de direkt berörda, barnen och de äldre, det påverkar också kvinnornas livssituation. Vi har redan skildrat barn- och äldreomsorgens långa historia i Sverige. Här är inte platsen för att också skildra kvinnornas situation ur samma långa perspektiv. I stället ska vi inrikta oss på frågan: hur har det offentliga organiserandet av barn- och äldreomsorgen påverkat kvinnorna?
I dag förvärvsarbetar omkring 8 av 10 kvinnor i Sverige. Det är en både ur internationellt och historiskt perspektiv mycket hög siffra. För 25 år sedan förvärvsarbetade omkring 6 av 10 vuxna kvinnor och går vi 50 år tillbaka arbetade 4 av 10 kvinnor. För hundra år sedan lönearbetade inte mer än 2 av 10 vuxna kvinnor. Samtidigt är bilden inte helt rättvisande därför att, åtminstone den tidiga, statistiken inte tar med kvinnor i jordbruket utan enbart arbete inom industri- och servicenäringar. I själva verket har kvinnorna i Sverige en lång tradition av delaktighet i produktionen.
Under industrialiseringens första period, när allt fler familjer tvingades söka sin utkomst på en arbetsmarknad där arbetet skildes från hemmet, minskade förvärvsarbetet bland gifta kvinnor. I mitten av 1940-talet arbetade endast en liten minoritet av de gifta kvinnorna i förvärvslivet. Intressant nog kan man konstatera att bland ogifta kvinnor arbetade däremot nästan alla och i början av 1940-talet var faktiskt hälften av alla kvinnor mellan 15 och 65 år ogifta. Vi kan uttrycka det så här: så länge inga hinder förelåg mot förvärvsarbete så arbetade svenska kvinnor. [197]
Det är just organiserandet av dessa ''hinder'' som vi intresseras oss för här. Hur har de påverkat kvinnorna? Det är inte alldeles klart att man kan påvisa några direkta, ''bevisbara'', relationer mellan den offentliga omsorgens organisering och kvinnors mer allmänna villkor i dag. Man kan däremot, menar jag, peka ut några områden där vi med relativt stor sannolikhet vet att den offentliga omsorgen inverkar i kvinnors liv och påverkar deras livsmöjligheter. Med stigande osäkerhetsgrad handlar det om arbete i den offentliga omsorgen, arbete tack vare den offentliga omsorgen, jämställdhet tack vare förvärvsarbete och slutligen, men mest osäkert, hur det påverkat familjens villkor.
Många kvinnor har fått arbete inom den offentliga barn- och äldreomsorgen. Genom dessas utbyggnad har således ett stort antal kvinnor kommit ut på arbetsmarknaden. Det tidigare dolda omsorgsarbetet i hemmet har blivit synligt arbete. Men inte bara volymen på det formellt organiserade omsorgsarbetet har ökat, också villkoren för det har förändrats. Från att ha bedrivits som ideellt arbete blev det först timavlönat, utbildningskraven ökade och till slut växte en fast yrkeskår med fast månadslön och hög facklig organisering fram. Att arbeta med barn och gamla innebär i dag samma arbetsmarknadsregler och samma sociala förmåner som inom vilket annat arbete som helst. Så har det inte alltid varit.
Samtidigt skiljer sig barn- och äldreomsorgen från varandra. De har inte bara olika organisationshistorier utan också olika krav på och därmed villkor för personalen. Låt oss betrakta dem var och en för sig.
Det finns två traditioner inom äldreomsorgen. Fattigvården som blev ålderdomshem och den ideellt organiserade hemhjälpen som blev hemtjänst.
Ålderdomshemmen har sitt egentliga ursprung i de fattiggårdar som skapades under 1800-talet. Det speciella med dessa var att det fanns en föreståndarinna på gården som i viss mån kunde bedriva omsorg gentemot de äldre. Redan 1908 började socialvårdsförbundet bedriva utbildning för ålderdomshemmens föreståndarinnor. Med tiden tillkom också annan personal, främst vårdbiträden - som utbildades på själva ålderdomshemmet. Personalen var anställd och en stor majoritet arbetade heltid. [198]
Från början var föreståndarinnan i praktiken den enda personalen, men med tiden blev den underställda personalen allt fler. 1962 gick det drygt fyra vårdbiträden per föreståndarinnan. 1975 drygt sex. Under 1960- och 1970-talet tredubblades personalen på ålderdomshemmen, från cirka 7000 1962 till drygt 22 000 1975.
Den kvantitativt mest omfattande verksamheten, både vad gäller berörda äldre och personal, är emellertid hemtjänsten. Hemtjänstens tradition finner vi istället i frivilligorganisationers och kommunernas anlitande av äldre kvinnor till låg lön. Som det hette i en tidning 1951: ''avsikten är att sysslan skall utföras av kvinnor som inte egentligen har lust att ge sig ut i förvärvsarbete men som ändå på det här sättet skaffar sig lite extra nålpengar och samtidigt känner att de gör en allmännyttig gärning''. [199]
Hemtjänsten kom därmed länge att inte betraktas som ett yrke. En mycket stor del av personalen arbetade per timme, korta deltider, var outbildade och äldre. Men i takt med att hemtjänstens omfattning ökade förbättrades också hemtjänstpersonalens villkor.
I början av 1970-talet var 57 procent av personalen (siffran är från Stockholm) över 50 år, inte mer än 0,4 procent arbetade heltid, 98 procent var timanställda och 1 av 4 hade någon form av utbildning för yrket.
Först 1975 avskaffades det så kallade samaritavtalet som reglerade timanställningen. Ett nytt kollektivavtal träffades som underlättade fasta anställningar. Under 1970- och 1980-talet ökade personalens arbetstider, utbildningsnivån höjdes och personalens ålder sjönk. I slutet av 1980-talet arbetade 19 procent heltid, 26 procent var över 50 år och varannan hade någon form av utbildning för yrket. [200]
Fortfarande återstår dock många likheter. Det är ännu ett utpräglat kvinnoyrke. 1988 var 95 procent av personalen i äldreomsorgen kvinnor. Jämfört både med arbetsmarknaden i sin helhet och offentliga sektorn är äldreomsorgspersonalen över lag äldre. Där arbetar en större andel medelålders än inom andra yrken. I slutet av 1980-talet hade fortfarande hälften av personalen enbart folkskole- eller grundskoleutbildning, att jämföra med 25 procent inom offentliga sektorn. Trots ökad utbildningsnivå hade inte mer än en femtedel av personalen någon längre gymnasie- eller högskoleutbildning inriktad på arbete med äldre och handikappade. [201] Att arbeta inom äldreomsorgen innebär fortfarande låg lön. Medellönen för kvinnor inom äldreomsorgen var 1991 12 000 kronor, för vårdbiträden var den 11 840 kronor. Det är inte många yrken som har lägre lön. [202]
Dessa villkor berör en stor grupp kvinnor. Äldreomsorgen tillhör ett av Sveriges största yrken.
Ser vi till hemtjänsten arbetade 5 200 personer som hemsamariter 1956. 10 år senare arbetade 28 600. Och ytterligare 10 år senare 72 800 personer. 1986, som är det sista året vi har separata uppgifter över hemtjänstens personal, arbetade 75 800 personer som vårdbiträden. Mellan 1976 och 1986 ökade däremot antalet arbetade timmar kraftigt, från 45 miljoner till 79 miljoner.
Ser vi till både den öppna och slutna kommunala äldreomsorgen ökade antalet yrkesverksamma med omkring 108 000 mellan 1962 och 1991, från 22 000 till 130 000 anställda. Drygt 100 000 kvinnor fick således arbete inom äldreomsorgen genom dessa utbyggnad. [203] (Diagram 4.1)
Barnomsorgen har en annan historia. Redan 1897 startades det första seminariet för barnträdgårdslärarrinnor. Till deras anställningsvillkor var tidigt kopplat olika sociala förmåner. Barnträdgårdslärarinnorna skulle vara unga. Exempelvis fick man 1956 inte vara äldre än 30 år för att komma in på förskoleseminariet. Redan i de första statliga utredningar läggs också ambitionen fast vad gäller personalens utbildning. De ska i möjligaste mån vara förskolelärare.
Traditionen har också här hållit i sig. 1992 hade 54 procent av barnomsorgspersonalen en eftergymnasial utbildning med inriktning mot barn. Knappt fyra procent av personalen var utan utbildning med inriktning mot barn. Resten hade någon form av gymnasieutbildning för barnavård. [204] Åldersprofilen inom barnomsorgen är också ännu låg. Nästan 70 procent av personalen inom barnomsorgen är under 39 år. [205]
Nu är emellertid inte denna bild helt sann. Under 1960-talet började ju kommunal barnomsorg också bedrivas i form av familjedaghem. För dessa har arbetsvillkoren och utbildningsnivån sett väldigt annorlunda ut. Precis som inom äldreomsorgen använde man sig här av kvinnor som inte sökt sig ut i arbetskraften men som ville tjäna en extra hacka. Fram till 1966 betalade dagbarnvårdarna ingen skatt på sin ersättning från kommunen. Några sociala rättigheter var heller inte kopplade till ''yrket'', varken semester, pensionspoäng eller andra rättigheter som tillkom andra yrkesarbetare. [206] Med statsbidragens införande 1969 förbättrades denna situation.
I början av 1970-talet hade inte mer än 16 procent av dagbarnvårdare utbildning för barnomsorg. Ännu i dag är utbildningsnivån lägre bland dagbarnvårdarna. 1994 saknade nästan var tredje dagbarnvårdare utbildning för vård av barn. Inte ens tre procent hade eftergymnasial barnvårdarutbildning. [207]
Redan från början var barnomsorgsyrket, trots kravet på utbildning, lågavlönat. Precis som arbete inom äldreomsorgen tillhör det i dag yrkena med lägst löner. 1992 tjänade en gymnasieutbildad barnskötare 11 110 kronor och en högskoleutbildad förskollärare 12 460 kronor. [208]
Också barnomsorgen har berett jobb till en stor mängd kvinnor och tillhör även det de största yrkena i Sverige. Tyvärr går det inte i statistiken på ett enkelt sätt att skilja mellan personal som arbetar med förskolebarn och personal som arbetar med skolbarn i fritidshem. I runda tal 18 procent av personalen arbetade med yngre skolbarn 1994. I den följande statistiken skiljer vi emellertid inte på dessa kategorier. Ju längre tillbaka vi går desto mindre andel arbetade dock inom fritidsverksamheten därför att den var så bristfälligt utbyggd. Statistiken över barnomsorgens personal är inte heller lika heltäckande som inom äldreomsorgen. Först 1980 började SCB genomföra den så kallade barnomsorgsundersökningen och i de äldre statliga utredningarna om barnomsorgen har man inte ägnat personalens numerär särskilt stor uppmärksamhet.
I slutet av 1940-talet arbetade drygt 2 500 personer på daghem. 1970 hade personalstyrkan (för hela barnomsorgen) utökats till ungefär 9 500 anställda. Samtidigt hade familjedaghemsverksamheten skjutit fart. 1970 fanns det uppskattningsvis 21 000 kommunalt kontrakterade dagbarnvårdare. 12 år senare hade antalet anställda i barnomsorgen växt betydligt, till omkring 100 000 personer. 1994 arbetar totalt 128 000 personer i barnomsorgen (inklusive dagbarnvårdarna). Sedan 1940-talet har således över 120 000 personer fått arbete inom den kommunala barnomsorgen. Sedan 1970 omkring 90 000. [209] (Diagram 4.2)
Vi kan således konstatera att någonstans runt 200 000 kvinnor har fått arbete tack vare barn- och äldreomsorgens utbyggnad. Redan att arbetet på detta sätt synligjordes och prissattes var förstås betydelsefullt. Som vi sett ovan så vårdas äldre av de äldre i arbetskraften och barnen av de yngre i arbetskraften. Det finns således tämligen goda skäl att misstänka att det arbete de idag utför avlönat utförde de tidigare oavlönat.
Men det finns också goda skäl att tro att utbyggnaden av barn- och äldreomsorgen inte bara påverkat kvinnorna som fick arbete inom omsorgssektorn utan också lett till att andra kvinnor frigjorts från omsorg om barnen och de gamla några timmar varje dag. När det gäller småbarnsföräldrarna är det ju inte en tankegång som är så svår att förstå. Finns det ingen annan som kan ta hand om småbarnen om dagarna så kan näppeligen mammorna arbeta. Om de som tar hand om barnen på dagarna tar hand om fler barn än vad mammorna gör i hemmen så borde rimligen frigöras arbetskraft för andra uppgifter. Allt sedan 1951 års utredning om barnomsorgen har man räknat på den här typen av trade-off relationer och funnit den lönsam.
För de äldre är det inte lika självklart. Visserligen kan vi peka ut den åldersgrupp kvinnor som har föräldrar som börjar bli åldersskröpliga: nämligen 55 till 64 år (gränsen är givetvis inte exakt men är den man använder i arbetskraftsundersökningarnas och folk- och bostadsräkningarnas redovisningar). Det är på dessa omsorgen om de äldre tidigare vilat. Däremot vet vi inte i vilken utsträckning. Här föreligger ju inte riktigt samma relation som med barnen. Ett småbarn kan man ju inte titta till ett par timmar om dagen och sedan lämna åt sig själv. Då händer det otrevliga saker. Det kan man däremot göra med de äldre. Majoriteten behöver inte omsorg dygnet runt. Vi kan emellertid något uppskatta omfattningen av omsorgen. Ännu i början av 1950-talet levde 27 procent av de äldre tillsammans med något utav barnen. I dag är motsvarande andel inte mer än några procent. Även för de äldre finns det tämligen goda skäl att tro att den arbetsdelning den offentliga äldreomsorgen innebär har underlättat för fler äldre kvinnor att söka sig ut i arbetskraften än vad som fått anställning inom äldreomsorgen.
Så långt är det enkelt, men om man vill ''bevisa'' detta, då börjar problemen. För hur ska man mäta det hela? Man kan förstås ge några övergripande makromått.
1960 förvärvsarbetade 39 procent av kvinnorna i åldern 16-64 år, 1970 58 procent, 1990 80 procent och 1992 76 procent. 1992 arbetade 1,1 miljoner fler kvinnor jämfört med 1960 och en halv miljon fler jämfört med 1970. [210] Omkring 200 000 av dessa hade fått jobb inom den kommunala barn- och äldreomsorgen.
Men det som på makronivån ser självklart ut, nämligen att antalet arbetande kvinnor växte mycket kraftigt samtidigt som omsorgen byggdes ut - är inte lika entydigt på mikronivå. Här spelar oss statistiken vissa spratt. Ty när vi talar om sysselsatta rent allmänt så räknas också de som för tillfället är frånvarande in. Och i takt med att antalet sysselsatta kvinnor ökat har också antalet frånvarande kvinnor ökat, därför att föräldraförsäkringen samtidigt byggts ut. All kvinnors ökade frånvaro (exklusive semester) mellan 1976 och 1988 bärs upp av kvinnor med barn under 7 år. 1988 var 27 procent av kvinnorna med barn under 7 år borta från sitt arbete.
Låt oss jämföra två årtal. 1970 hade 385 000 barn mellan 0 och 6 år sin mor i arbetskraften, 1992 686 000. Det var en dramatiskt ökning. Emellertid var inte alla dessa närvarande på arbetet. Många var hemma med sina barn trots att de räknades som sysselsatta. 1970 hade 72 000 barn en mamman som räknades som sysselsatt men i själva verket var frånvarande. 1992 hade 205 000 barn en mamma som räknades som sysselsatt men i själva verket var frånvarande. Om vi kompenserar för det förhållandet visar det sig att 1970 hade 38 procent av småbarnen faktiskt förvärvsarbetande mödrar, 1992 63 procent. Att jämföra med den ''officiella'' sysselsättningsstatistiken som säger 46 respektive 90 procent.
Hur ser det ut om vi riktar oss direkt mot småbarnskvinnorna. Mellan 1964 och 1992 har antalet kvinnor med barn under sju år i arbetskraften ökat med nästan 300 000 personer. Antalet helt utanför arbetskraften har sjunkit lika kraftigt. 1964 stod 330 000 av småbarnsmammorna utanför arbetskraften, 1992 90 000. Men om vi också tar hänsyn till hur många som är frånvarande, som för tillfället inte ägnar sig åt arbete förändras bilden. 1964 var 22 200 frånvarande från arbetet under mätveckan, 1992 nästan 160 000. Denna stora förändring hänger samman med dels att många fler kvinnor tillhör arbetskraften, dels den utbyggda föräldraförsäkringen. Men vi kan också konstatera att 1992 var lite drygt 150 000 fler kvinnor verkligen sysselsatta. Nu är det tyvärr svårt att göra en uppskattning av personalstyrkan inom barnomsorgen och hur den förändrats. Men ett grov mått ger vid handen att mellan 65 000 och 85 000 årsarbeten tillkommit i barnomsorgen mellan 1964 och 1992. Dessa skulle således ha gjort det möjligt för 150 000 att förvärvsarbeta.
Tabell 4.1 Småbarnsmödrars (0-6 år) sysselsättningsstatus 1964, 1970 och 1992
| 1964 | 1970 | 1992 | |
| I arbetskraften | 180 800 | 304 200 | 480 400 |
| Sysselsatta | 143 000 | 242 600 | 298 800 |
| Frånvarande | 22 200 | 54 900 | 159 700 |
| Arbetslösa | 5600 | 6600 | 21 900 |
| Utanför arbetskraften | 329 200 | 307 900 | 89 600 |
| Summa | 510 00 | 612 100 | 570 000 |
| Verkligt sysselsatta | 143 00 | 242 600 | 298 800 |
| Personal i förskolebarnomsorgen (Ca)* | 2000 | 8000 | 70 000 |
Källor: SCB (1973a, 1973b, 1993f); SOU 1967: 8; 1972: 27; Socialstyrelsen (1995c).
Nu är det här inte helt rättvist. Också inom barnomsorgen är personalen frånvarande. Den har ung arbetskraft och många är föräldralediga.
Dessutom är det inte säker att det här är rätt sätt att räkna på. Innan kvinnor får barn arbetar de i lika stor utsträckning som männen. Räknar vi bort kvinnorna med barn under 7 år är inte mer än knappt fem procent av kvinnorna frånvarande från arbetet. När småbarnskvinnornas barn blir större börjar kvinnorna ånyo att arbeta. Först deltid och sedan allt längre. Skulle de kunnat göra det om det inte fanns barnomsorg? Poängen jag är ute efter är denna: genom arbetsrättslagar, föräldraledighet och barnomsorg kan kvinnorna behålla sin kontakt med arbetsmarknaden. Därför kan de också ta upp sitt jobb efter hemmavaron med barn. Därför bör man kanske räkna de anställdas insats inom barnomsorgen som större än den statiska tvärsnittsbilden ger. En mängd kvinnor kan arbeta efter det att barnen blivit större tack vare att barntiden inte innebar kapitalförstöring.
Ser vi barnomsorgen ur det perspektivet ''frigör'' den mycket fler kvinnor än de som för tillfället har små barn och samtidigt förvärvsarbetar. Några exakta siffror på detta är svårt att ge.
Ännu svårare är det med äldreomsorgen eftersom vi inte vet i vilken omfattning kvinnor skulle vårda de äldre om inte äldreomsorgen fanns. Också här kan vi emellertid åtminstone illustrera utvecklingen. Låt oss, vilket inte är orimligt, anta att de som tar hand om de äldre är kvinnor någonstans mellan 55 och 65 år. 1960 var, enligt folk- och bostadsräkningen, 119 000 i dessa åldrar sysselsatta, 1970 168 000 i och 1986 277 000. Under samma period ökade antalet anställda i hemtjänsten med 64 000 personer och antalet hjälpta åldringar från cirka 70 000 till 277 000, alltså med 207 000 personer. 64 000 fler i äldreomsorgen skulle, om vi hårddrar exemplet, ha frigjort 158 000 för arbete.
Tabell 4.2 Hemtjänsten och äldre kvinnors sysselsättning
| 1960 | 1986 | Ökning | |
| Personal i hemtjänsten | 11 500 | 75 800 | 64 300 |
| Hjälpta äldre | 70 000 | 277 000 | 207 000 |
| Sysselsatta kvinnor 55-64 år | 119 000 | 277 000 | 158 000 |
Det verkar alltså, trots viss osäkerhet, som om utbyggnaden av barn- och äldreomsorgen inte bara fört med sig fler kvinnliga anställda inom omsorgerna utan också möjliggjort för fler kvinnor att arbeta med annat. Också på en mer övergripande nivå är sambandet mellan utbyggd offentlig sektorn och antalet kvinnor i arbetskraften tydlig. (Diagram 4.3) Mellan 1971 och 1991 ökade antalet anställda i offentliga sektorn med 570 000 anställda. Antalet kvinnor i arbetskraften ökade samtidigt med 593 000 personer.
Också internationellt finns ett samband mellan kvinnlig förvärvsfrekvens och hur utbyggd den offentliga sektorn är. Sambandet är här visserligen något svagare, det går också, i viss mån, att åstadkomma genom en extrem låglönelinje och stora löneskillnader på arbetsmarknaden. Men på det hela taget är relationen stabil. Särskilt i Europa. [211] (Diagram 4.4) För att kvinnor ska kunna komma ut på arbetsmarknaden i stor utsträckning krävs en utbyggd offentlig sektor.
Nu kan man ju fråga sig om kvinnor verkligen vill arbeta, eller om de hellre skulle vilja vara hemma. Kanske arbetar de enbart för pengarnas skull? I en enkät till 28-, 33, och 43-åringar ställde SCB frågor om hur man såg på arbetet. 21 procent av kvinnorna menade att de enbart hade sitt arbete på grund av inkomsten. Är det ett bevis på att kvinnorna ''egentligen'' skulle föredra att vara hemma. Då måste vi betänka att 27 procent av männen tyckte det samma. Samtidigt anger 90 procent av både männen och kvinnorna att ''arbetet betyder mycket för min självkänsla''. [212]
Kvinnornas ökade utträde på arbetsmarknaden har också inneburit en ökad närvaro i den stora världen, ekonomiskt, politiskt och socialt. Det torde inte råda något tvivel om att den ökade förvärvsfrekvensen ligger bakom de kraftiga förändringar i jämställdhet man kan registrera. Denna förändring kan givetvis inte enbart hänföras till den utbyggda barn- och äldreomsorgen. Också den övriga utbyggnaden av den offentliga verksamheten, förändrade lagar, regler och attityder. Men i så måtto barn- och äldreomsorgen varit en förutsättning för ökat yrkesarbete bland kvinnor har det också varit en förutsättning för ökad jämställdhet i den stora världen.
Vi kan tala om tre förmedlande mekanismer som faktiskt gör det rätt så självklart att ökat kvinnligt förvärvsdeltagande kommer öka drivkraften mot jämställdhet.
För det första kommer kvinnornas relation till sina män på mikronivå att förändras. I och med att allt fler kvinnor kan bidra med egna ekonomiska medel till hushållet minskar deras ekonomiska beroende av sin man. I en studie av nio industriländer kunde en forskare visa att kvinnornas ekonomiska beroende av sin man var betydligt lägre i Sverige än i de andra länderna. (De andra länderna var Australien, England, Kanada, Nederländerna, Norge, Schweiz, Tyskland och USA). I en annan studie visar Magnus Nermo att ännu 1981 var 19 procent av de sammanboende kvinnorna nästan helt eller mycket ekonomiskt beroende av sin man. 1991 var motsvarande andel drygt 7 procent. Samtidigt hade andelen som inte alls eller till mindre grad var ekonomiskt beroende av sin man ökat från 34 till 46 procent. Alltså nästan hälften av alla sammanboende eller gifta kvinnor. [213]
Det är inte bara så att kvinnornas ekonomiska beroende under aktiv ålder minskar. Genom att vara yrkesverksamma får de också bättre pensioner. 1970 hade 50 procent av kvinnorna men 88 procent av männen intjänade pensionspoäng i ATP-systemet. 1990 hade 84 procent av kvinnorna och 88 procent av männen det. Kvinnorna har fått en tryggare ålderdom. Däremot skiljer det fortfarande mycket mellan antalet pensionspoäng män och kvinnor tjänat in. I genomsnitt hade männen 4,37 och kvinnorna 3,11 intjänade pensionspoäng 1990. [214]
När kvinnor börjar förvärvsarbeta kommer de i kontakt med andra som arbetar och delar deras villkor, särskilt andra kvinnor. Därmed blir det också lättare att agera kollektivt för att försvara sin intressen eller driva viktiga frågor. Precis som makten en gång något kunde förskjutas från arbetsgivarna när männen började organisera sig kollektivt i fackföreningar bär kvinnornas ökade förvärvsarbete på, åtminstone potentiellt, samma kraft. Kvinnorna har också mycket kraftigt ökat sin fackliga organisationsgrad. I dag är 86 procent av kvinnorna fackligt organiserade, inom offentliga sektorn är mer än 90 procent med i facket. Kvinnor har faktiskt en högre organisationsgrad än männen i dag. Så har det inte alltid varit. 1968 hade kvinnorna 20 procentenheter lägre organisationsgrad än männen. [215]
En synlig effekt av kvinnornas ökade fackliga organisationsgrad är den minskade ojämlikheten mellan mäns och kvinnors löner. Det är visserligen ett faktum att kvinnor för det första är överrepresenterade i låglöneyrken och att skillnaden mellan mäns och kvinnors löner, även i samma yrke, fortfarande är relativt stor. Men det är också ett faktum att skillnaden över tid har minskat.
1973 tjänade en kvinnlig industriarbetare 84 procent av männens lön, 1991 90 procent. En kvinnlig industritjänsteman tjänade 63 procent av männens lön 1973, 1991 75 procent. Inom offentliga sektorn ökade kvinnornas lön i procent av männen från 81 till 85 procent för statligt anställda och 74 till 87 procent för kommunalt anställda. [216] (Diagram 4.5)
Kvinnornas ökade förvärvsdeltagande leder också till större närvaro i politiken. Kanske låter det inte som så självklart. Varför skulle hemarbetande kvinnor ha mindre tillträde till politiken? Det är trots allt ett faktum att det varit så; och det är kanske inte så konstig. Politiken är en integrerad del av den stora världen. I den politiska demokratin finns dessutom ett inbyggt jämlikhetskrav. Varje medborgare är lika mycket värld och har, när han eller hon går till valurnan precis samma makt. Det är mycket svårt att upprätthålla en diskriminering i ljuset av denna demokratins grundidé.
Kvinnornas närvaro i politiken har också ökat. I slutet av 1968 utnyttjade en större andelen av män sin rösträtt än kvinnorna. I början av 1990-talet råder det omvända förhållandet. Skillnaden mellan mäns och kvinnors medlemskap i politiska partier har också minskat, men här är anslutningsfrekvensen fortfarande större för män. Ser vi till andelen kvinnor i Sveriges riksdag har den ökat markant sedan 1960-talet. I början av 1960-talet var knappa 10 procent av riksdagens ledamöter kvinnor. I början av 1980-talet hade andelen ökat till drygt 20 procent. I 1991 års val var 33 procent av riksdagens representanter kvinnor och i 1994 års val 40 procent. [217]
Fortfarande är skillnaden mellan män och kvinnor på många områden stora. En liten andel kvinnor är chefer i näringslivet, en minimal andel kvinnor sitter på topposter inom organisationslivet, män är fortfarande betydligt mer aktiva inom politisk opinionsbildning. Detta kan dock inte förta det faktum att jämlikheten mellan män och kvinnor ökat påtagligt i den stora världen.
Hur ser det emellertid ut i den lilla världen, i familjen? Har kvinnornas ökade förvärvsfrekvens inneburit att också familjebildningen och familjernas inre arbetsdelning förändrats?
Familjebildningen i Sverige har förändrats kraftigt. Men huruvida och i vilken mån det beror på kvinnornas ökade deltagande i arbetskraften är svårt att säga. Det kan finnas en rad andra skäl också. Där det borde vara mest påtagligt är i den inre arbetsdelningen inom familjerna. I vilken utsträckning kvinnor sköter hemmet borde variera beroende på om de är hemma på heltid eller förvärvsarbetar. Hur ser det då ut idag?
Kvinnor sköter fortfarande både barn och hem i en helt annat utsträckning än männen. Kvinnor lägger ner i genomsnitt 33 timmar i veckan på hemarbete och männen 20 timmar. Räknar man in även tidsåtgången för förvärvsarbete lägger män och kvinnor ner ungefär lika mycket tid på arbete totalt. Kvinnorna förvärvsarbetar färre timmar, männen fler. (Diagram 4.6)
Fördelningen skiljer sig emellertid mellan olika familjetyper. I barnfamiljer är arbetet mer ojämlikt fördelat. Även i sambofamiljer utför kvinnorna en större andel hemarbete. Men skillnaden är inte så stor. Det blir den när man skaffar barn. I småbarnsfamiljer utför kvinnorna nästan dubbelt så mycket hemarbete som männen och männen arbetar dubbelt så mycket som kvinnorna. [218]
Arbetet är således jämlikt i tid men ojämlikt i fördelning. Frågan är emellertid om det skett någon förändring över tid? Det har det. 1974 arbetade kvinnor i sambofamiljer nästan 7 timmar mer per vecka än männen om man räknar samman förvärvsarbete och hushållsarbete, 1981 fyra timmar. 1991 arbetade både män och kvinnor lika mycket. Samtidigt har fördelningen av hushållsarbete blivit jämnare. 1974 ägnade männen 5,5 procent av sin arbetstid till hushållsarbete, kvinnorna 65 procent. 1991 utförde männen 11 procent av sin arbetstid till hushållsarbete, kvinnorna 41 procent. Fördelningen har således blivit jämnare, både vad gäller totalt arbetad tid och hur den fördelas. [219] (Diagram 4.7) Kvinnornas utträde i arbetslivet tycks således ha påverkat arbetsdelningen i hemmet. Åtminstone något. Till en del förklaras förändringen dock av att man totalt sett lägger ner mindre tid på hushållsarbete.
Denna förändring går också igen i olika attitydundersökningar. I själva verket är attityderna ofta mer jämlikhetsförespråkande än hur verkligheten gestaltar sig. Och det finns tydliga generationsskillnader mellan män.
I en attitydundersökning från 1993 menade 55 procent av männen i åldern 16-29 år att ansvaret för barnen borde delas lika. Bland män mellan 34 och 54 år menade 35 procent att ansvaret borde delas lika. På frågan om pappan borde vara föräldraledig åtminstone två månader höll 70 procent av de yngre männen med och 57 procent av de äldre männen. (Tabellbilaga Tabell A4.1)
I en annan attitydundersökning framgår att bland 43-åriga män anser 29 procent att mannen ensam bör arbeta medan kvinnan är hemma med barnen. Bland 28-åriga män föredrar 18 procent detsamma. Skillnaderna mellan mäns och kvinnors attityder avtar med sjunkande ålder. En stor andel av samtliga menar att ansvaret bör delas lika, antingen genom att båda arbetar deltid och delar på ansvaret, eller att båda arbetar heltid och delar på ansvaret. Också här är det stor skillnad mellan äldre och yngre män. 41 procent av 43-åringarna stödjer någon form av dela lika-princip. 54 procent av de 28-åriga männen menar att ansvaret på något sätt bör delas lika. (Tabellbilaga Tabell A4.2)
Man kan samtidigt konstatera att idealet ligger långt från verkligheten. Störst andel totalt, både för män och kvinnor, menar att båda bör gå ner på halvtid för att kunna dela på ansvaret. Fem procent gör det ute i den krassa verkligheten.
Det tycks således som om den nya situationen påverkat både den faktiska ansvarsfördelningen och attityderna kring jämställdhet.
Men har kvinnornas ökade förvärvsarbete också påverkat svenskt familjeliv i bredare bemärkelse? Det här är närmast omöjligt att svara på. Familjebildningen har förändrats mycket kraftigt de senaste decennierna.
Antalet gifta har minskat, antalet som ändå lever tillsammans har ökat, antalet barn födda av ej gifta mödrar har ökat och antalet upplösta äktenskap och samboförhållanden ökat. Över huvud taget har rörligheten ökat. Samtidigt kan det vara värt att påpeka att en större andel finner någon att leva med i dag än förr. Men en större andel skiljer sig också. Det innebär att bland de ensamstående finner vi idag till övervägande delen personer som någon gång levt ihop med någon annan. Förr fann man till stor del personer som aldrig över huvud taget hittat någon livskamrat.
Det är också viktigt att veta att majoriteten av Sveriges befolkning i varje fall bor i en kärnfamilj och att nästan alla barn föds i en familj bestående av både mamma och pappa.
Huruvida denna förändring hänger samman med kvinnornas ökade förvärvsarbete kan man bara spekulera om. Däremot när det gäller barnafödande verkar det troligt att både förvärvsfrekvensen och barnomsorgens utbyggnad spelar en roll.
I dag dröjer det också längre tid innan man skaffar barn. Tiden mellan sammanflyttning och barnafödande har ökat. Barnafödandet har också skjutits uppåt i åldrarna. 24 procent av kvinnor födda i mitten av 1940-talet hade fått sitt första barn vid 20 års ålder, sex procent av kvinnor födda i mitten av 1960-talet hade fått barn vid 20 års ålder. Det här har säkert att göra både med förlängda studier och med ett behov av att etablera sig på arbetsmarknaden innan man föder barn. Det har ju gått bra. Tack vara barnomsorgen behöver ju inte småbarnsåren innebära att man slås ut från arbetsmarknaden. Tills för några år sedan i varje fall.
Men 60-talisterna får inte färre barn än 40-talisterna, de hämtar upp eftersprånget. I slutet av 1970-talet såg det emellertid ut som om kvinnorna skulle minska sitt barnafödande kraftigt. Samtidigt som kvinnorna trädde ut på arbetsmarknaden sjönk fruktsamheten från 2,5 barn per kvinna i mitten av 1960-talet till 1,7 barn per kvinna i slutet av 1970-talet. Trenden pekade kraftigt nedåt. Under denna tid var skillnaden mellan barn med mödrar i arbetskraften och tillgången till kommunal barnomsorg mycket stor. Men i takt med att barnomsorgen byggdes ut ökade fruktsamheten igen. Idag har Sveriges kvinnor en fruktsamhet på 2,1 barn per kvinna, vilket tillhör bland de högsta talen i den industrialiserade världen. [220]
Familjelivet har således förändrats mycket. Till en del säkert tack vare och på grund av kvinnornas ökade förvärvsarbete. Men det verkar inte ha gått ut över barnafödandet. Huruvida det gått ut över någonting annat är svårare att svara på.
Det är en ljus bild vi här gett. Fullt så ljus ser den inte ut längre. Visst, kvinnor är mer närvarande i offentligheten i dag. Det finns till och med en jämställdhetsminister. Men det finns också en rad hot.
Löneutjämningen mellan män och kvinnor har i praktiken avstannat. Andelen vuxna kvinnor i sysselsättning har sjunkit drastiskt. Vi är i dag nere på det sena 1970-talets nivå. De flesta kvarstår förvisso i arbetskraften men de är arbetslösa. Männen är också drabbade, men det är deras arbetsmarknad som växer nu. Kvinnornas fortsätter däremot att sjunka. 120 000 arbeten har försvunnit från offentliga sektorn sedan 1990. Och till sekelskiftet kommer lika många till försvinna.
Samtidigt har arbetsvillkoren på arbetsmarknaden förändrats. Och det är främst de lågutbildade LO-kvinnorna som drabbas. Många kvinnor har tvingats minska sin arbetstid eller upplever att den tid de arbetar är för liten. 1988 uppgav 180 000 personer att de ville och kunde arbeta mer. De var undersysselsatta. 135 000 av dessa var kvinnor. 1995 arbetade drygt 350 000 människor deltid trots att de ville arbeta mer. 315 000 av dem var kvinnor. Samtidigt ökar andelen av de anställda som har en dålig anknytning till arbetsmarknaden 1988 var 11,4 procent av alla anställda tidsbegränsat anställda, 1995 var 13,4 procent tidsbegränsat anställda. Mer än hälften av dessa var kvinnor. [221]
Offentliga sektorn var förutsättningen för kvinnornas frigörelse och ökad jämställdhet. Det finns en ljus historia att berätta. Det är också en god grund att stå på. Mycket återstår ännu. Men hur det ska gå är inte längre så självklart. Ett av Sveriges unika signum vad gäller kvinnor och förvärvsarbete är att kvinnor ur alla samhällsklasser förvärvsarbetar lika mycket. Så är det inte i alla länder. Där arbetar de högutbildade kvinnorna mer och de lågutbildade är hemma och sköter barn och hem. Ja, på många ställen sköter de också de högutbildade kvinnornas hem. Till mycket låga löner förstås. Sveriges unika signum är nu hotat.