[1] Se Arbetsmiljökommissionen 1989, Arbeten utsatta för särskilda hälsorisker Rapport till arbetsmiljökommissionens kartläggning, Bilagedel F (Stockholm: Allmänna Förlaget), M Hellström 1993, Läkares arbetsvillkor inom olika specialiteter (Stockholm: Arbetsmiljöinstitutets undersökningsrapport 1993:33) och Ryszard Szulkin & Michael Tåhlin 1994, ``Arbetets utveckling`` i J. Fritzell & O. Lundberg (red.), Vardagens villkor Levnadsförhållanden i Sverige i tre decennier (Stockholm: Brombergs).
[2] Per Båvner 1994, Levnadsvillkor och sektor: skillnader mellan anställda i offentlig och privat sektor 1981 och 1991, Expertrapport till TCOs utredning om den offentliga sektorns roll i svensk ekonomi (Stockholm: TCO), 18.
[3] ibid., 17.
[4] Szulkin & Tåhlin 1994, 106.
[5] Socialstyrelsen 1994c, Folkhälsorapport 1994 (Stockholm), 26.
[6] Ingvar Lundberg, Töres Theorell, Piroska Östlin & Christer Hogstedt 1991, ``Arbetsmiljö`` i Finn Diderichsen et al (red.), Klass och ohälsa: en antologi om orsakerna till den ojämlika hälsan (Stockholm: Tiden/Folksam), 92. Se även Socialstyrelsen 1994c, 145.
[7] Piroska Östlin & Olle Lundberg 1991, ``Klass och sjuklighet`` i Finn Diderichsen et al (red.), 45, 49.
[8] Socialstyrelsen 1994c, 145.
[9] Lundberg, Theorell, Östlin & Hogstedt 1991,, 54.
[10] ibid., 54, 94. Se även Rolf Å Gustafsson 1994b, ```Traditionernas ok` inom arbetsmiljöpreventionen`` i G. Carlsson & O. Arvidsson (red.), Kampen för folkhälsan: Prevention i historia och nutid (Stockholm: Natur och Kultur).
[11] Finn Diderichsen & Göran Dahlgren 1991, ``Klass och ohälsa i ett generationsperspektiv`` i Finn Diderichsen et al (red.), Klass och ohälsa: en antologi om orsakerna till den ojämlika hälsan (Stockholm: Tiden/Folksam), 200, 205.
[12] SOU 1990: 44, Demokrati och makt i Sverige; Olof Petersson, Anders Westholm & Göran Blomberg 1989, Medborgarnas makt (Stockholm: Carlssons); jmf Bertil Gardell 1976, Arbetsinnehåll och livskvalitet (Stockholm: Prisma)
[13] Båvner 1994, 3; i en kongressrapport menar socialdemokraterna att den ``gemensamma sektorn bör bli ett föredöme`` vad gäller arbetsmiljö och att ``[d]et är nödvändigt att de anställda får större möjligheter att påverka sina jobb och ta ett större ansvar``. SAP 1993, De nya uppdragen: för arbete, omtanke och framtidstro (Stockholm: SAP). Problemet är att köp/sälj innebär att de offentliga och politiska ansvaret för detta minskar eller försvinner helt. Då återstår bara arbetmiljölagarna som gäller lika för privat och offentligt .
[14] Gustafsson 1994a ``Nya kriser eller eviga motsättningar i vårdpolitiken , Den ideologiskt tolkade sjukvårdskrisen`` och ``Arbetsorganisatoriska risker med de nya ekonomistyrningssystemen`` i R. Å. Gustafsson(red.) Köp och sälj, var god svälj ? -vårdens nya ekonomistyrningssystem i ett arbetsmiljöperspektiv, (Stockholm: Arbetsmiljöfonden).
[15] Lars Strömberg & Jörgen Westerståhl 1983 (red.), De nya kommunerna (Stockholm: Publica),108ff, 174; Olof Petersson 1992, Kommunalpolitik (Stockholm: Publica), 113f, 140; Gustafsson 1994a, 122.
[16] De olika siffrorna beror på hur man definierar den offentliga sektorn. I den högre procentandelen ingår även affärsdrivande statliga verk (SCB) vilket däremot inte ingår i den lägre (OECD). I båda är andra statliga och kommunala bolag exkluderade. Bengt Furåker 1987, Stat och offentlig sektor (Stockholm: Rabén & Sjögren), 60; OECD 1994, Economic Outlook nr. 55 , electronic ed. (Paris). Se även O Krantz 1984 , ``Offentlig tjänsteproduktion 1800-1980-några aspekter`` i A Kruse red Offentlig sektor och sysselsättning NAUT-rapport 1984: 6. Visserligen är äldre siffror över den offentliga sysselsättningen både svårtillgängliga och svårtolkade, men enligt de som finns tillgängliga skulle detta innebära att den offentliga sysselsättningen ungefär tredubblats sedan sekelskiftet och knappt fördubblats sedan 30-talet. Det är utan tvekan en kraftig förändring, men jämfört med vad som komma skulle framstår det inte som lika omtumlande. Expansionen hade ägt rum från en låg nivå, under en lång tidsperiod och i takt med andra länder. Så skulle det inte bli i fortsättningen.
[17] OECD 1994, egna beräkningar.
[18] Medan Sveriges avvikelse från genomsnittet ökat från 11 till 74 procent har variationskoefficinten för hela materialet endast ökat något (från 28,3 till 35, 4 procent), troligtvis till stor utsträckning på grund av Sverige, Danmark och Norge. OECD 1994, egna beräkningar.
[19] Återigen spelar definitionen en roll. Enligt OECD arbetade 32,2 procent inom offentliga sektorn 1985, enligt SCB 38,3 procent och tar man även med de offentligt ägda bolagen uppskattar Furåker andelen till 43 procent. Förmodligen rör det sig om en ännu större andel eftersom det offentliga är stor aktieägare främst genom AP-fonderna. Här finns så vitt vi kan bedöma inga tillförlitliga uppgifter, men kanske har var annan anställd i Sverige på något sätt det offentliga som huvudman. Furåker 1987, OECD 1994.
[20] Göran Ahrne & Håkan Leiulfsrud 1984, ``De offentligt anställda och den svenska klasstrukturen``, Häften för kritiska studier nr 1, 51.
[21]Jon Eivind Kolberg & Gøsta Esping-Andersen 1991, ``Welfare States and Employment Regimes`` i J. E. Kolberg (red.) The Welfare State as Employer (New York: M. E. Sharpe), 5.
[22] Forskningen om välfärdsstatens utfallssida är omfattande och världsledande och sträcker sig från låginkomstutredningen över levnadsnivåundersökningarna (LNU) och SCB:s undersökningar av levnadsförhållanden (ULF) till socialstyrelsens sociala rapportering och folkhälsohälsorapporter. Märkligt nog är fördelningseffekterna av de offentliga tjänsterna ett tämligen oundersökt område. Se Socialstyrelsen 1994b, Social rapport 1994 (Stockholm) och Johan Fritzell 1994, Fördelningseffekter av offentliga tjänster, Ds 1994: 86 (Stockholm: Finansdepartementet).
[23] Kolbergs & Esping-Andersen 1991, s3.
[24] Hypotesen att det är den offentliga sektorns omfattning som avgör den kvinnliga förvärvsfrekvensen får ett mycket starkt stöd i de nordiska länderna. Den offentliga sysselsättningen förklarar ensamt mellan 87 och 94 procent av den kvinnliga förvärvsfrekvensens nivå åren 1971 till1991: OECD 1994; OECD 1992, Labour Force Statistics (Paris), egna beräkningar.
[25] Furåker 1987, 60f. Petersson 1992, 140.
[26] Urban Herlitz 1989, Om den offentliga sektorns framväxt (Lund: Studentlitteratur), 41.
[27] Enligt Esping-Andersen är Sverige en föregångare när det gäller övergången till en post-industriell ekonomi, och han beskriver välfärdsstaten som denna övergångs ``barnmorska``. Men vi har genom denna välfärdsstatliga ``bias`` också fått en speciell inriktning på vår serviceekonomi - nämligen ``social service``. Gøsta Esping-Andersen 1990, The Three Worlds of Welfare Capitalism (Camebridge: Polity Peress), kap 8.
[28] Matti Alesto, Sven Bislev & Bengt Furåker 1991, ``Welfare State Employment in Scandinavia`` i J. E. Kolberg (ed.) The Welfare State as Employer (New York: M E Sharpe), 46.
[29] I slutet av 80-talet arbetade 26 procent av de offentliga anställda inom hälso- och sjukvården, 22 procent inom den sociala omsorgen och 18 procent inom utbildning och forskning. Enligt en vid definition således 66 procent av de offentlig anställda. Olof Petersson & Donald Söderlind 1993, Förvaltningspolitik, andra upplagan (Stockholm: Publica), 127.
[30] Enligt internationell definition ingår omsorgsarbetena i ISIC 9 (social service), där även utbildning, offentlig förvaltning och personliga tjänster ingår. Sverige har världens största registrerade ISIC 9-sektor. Vad gäller offentlig förvaltning, utbildning tillhör vi visserligen toppen men inte på någon extremt sätt, vad gäller ``personliga tjänster`` tillhör vi de med lägst sådan andel. Det indikerar att omsorgssektorn är den avgörande faktorn. 1992 utgjorde ISIC 9 38,3 procent av de anställda i Sverige. Genomsnitet för 20 OECD-länder (inklusive Sverige) var 29,1 procent. OECD 1992, egna beräkningar.
[31] Definition av socialisering i Nordisk familjebok vol 19, 1955.
[32] Den offentliga sektorns tillväxt har på många sätt inte handlat om att lägga under sig redan befintliga sektorer av ekonomin utan att göra kvinnans arbete i hemmet till ett avlönat arbete. Någon fullständig förklaring varifrån den offentliga sektorns arbetskraft kom ger detta dock ej. Kåre Hagen har försökt undersöka varifrån den offenliga sektorns anställda kom; om det verkligen var hemmafruarna som blev dess nya arbetskraft. Visserligen finns egentligen inga särskilt stabila data att tillgå, framför allt inte före det slutande 60-talet, men hans resultat är; av de kvinnor som 1981 var anställda i den svenska offentliga sektorns arbetade 1967 redan 30 procent inom denna sektor, 26 procent arbetade inom ``andra industrier``, 15 procent studerade och 29 procent var hemmafruar. 1974 har en stor omvandling av detta mönster ägt rum. Av 1981 års anställda var bara 16 procent hemmafruar 1974 och hela 57 procent arbetade redan inom offentliga sektorn. Kåre Hagen 1991, ``Wefare State Employees: Where Did They Come From?``, J. E. Kolberg (ed.), The Welfare State as employer (New York, M. E. Sharpe), 70.
[33] Enligt Esping-Andersen står offentliga sektorn för 82 procent av servicejobbens tillväxt mellan åren 1964-1985 i Sverige, Esping- Andersen 1990, 202.
[34] Siffrorna är tyvärr lite svåra att tolka eftersom en privatpraktiserande läkare i öppenvården mycket väl kan vara anställd också av ett offentligt sjukhus. Klas Åmark anger dock att ungefär var tredje läkare var privatpraktiserande runt sekelskiftet. Göran Theborn anger att högst 44 procent av läkarförbundets medlemmar var privatpraktiker 1940. Klas Åmark 1994, Vem styr marknaden?: Facket, makten och marknaden 1850-1990 (Stockholm: Tiden), 184; Göran Therborn 1989a, ``Arbetarrörelsen och välfärdsstaten``, Arkiv nr 41-42, 40f; SCB 1993, Arbetskraftsbarometern 1993, Information om arbetsmarknaden 1993: 3 (Stockholm), 64.
[35] Lennart Lundqvist 1991, ``Privatisering`` i Rothstein, B (red.), Politik som organisation (Stockholm: SNS), se även Peter Ström 1994, ``Hur påverkas de gamla och personalen av hemtjänstens privatisering? - om behovet av kritisk forskning om entreprenader i äldreomsorgen`` i Gustafsson, R(red.),Köp och sälj, var god svälj -Vårdens nya ekonomistyrningssystem i arbetsmiljöperspektiv (Stockholm: Arbetsmiljöfonden), 159, Bo Rothstein 1993, ``The Crisis of the Swedish Social Democrats and the Future of the Universal Welfare State``, Governance vol. 6 nr. 4.
[36] Petersson & Söderlind 1993.
[37] Lennart 1992, "Förvaltningschef och demokrati" i Statsvetenskaplig Tidskrift nr 3, 234. Se även Lundquist 1993, Ämbetsman eller direktör? (Stockholm: Norstedts), 77 ff för ett utförligt resonemang.
[38] Lundquist 1992, 255.
[39] Petersson & Söderlind 1993, 15f.
[40] Kjell A Eliassen & Mogens N Pedersen 1984, Svensk samhällsorganisation och förvaltning: En inventering av svensk forskning (Stockholm: HSFR); Gullan Gidlund 1994, Självstyrelse och demokrati - forskningens frontlinjer, Ds 1994: 45 (Stockholm). Se även: Rolf Jonsson 1987, Forskning om offentlig sektor, (Stockholm: Civildepartementet) och Harry Petersson 1987, Landstingskommunal demokrati och förvaltning: En kunskapsöversikt (Stockholm: Civildepartementet); Karin Tofft 1971, Om företagsdemokrati: en nordisk bibliografi efter första världskriget 2:a och uttökade upplagan (Stockholm: Utvecklingsrådet för samarbetsfrågor); Karin Tofft 1976, Om företagsdemokrati: en nordisk bibliografi 1971-1975 (Stockholm: Utvecklingsrådet för samarbetsfrågor).
[41] Deskriptiva ansatser förekommer rätt många, samt analyser av orsakerna till expansionen. Dock ej analyser av välfärdstjänsteproducenternas ställning och arbetsvillkor.. Ett par undantag är Furåker 1987 som gör en första ansats att analysera förändringen i en bredare mening och Bo Gustafsson 1988, Den tysta revolutionen: Det lokala välfärdssamhällets framväxt, exemplet Örebro 1945-1982 (Stockholm: Gidlunds), den senare behandlar dock ej personalens och de offentliga organisationernas villkor i någon större utsträckning.
[42] Exempelvis Stefan Svallfors 1989, Vem älskar välfärdsstaten?: Attityder, organiserade intressen och svensk välfärdspolitik Arkiv avhandlingsserie 30 (Lund: Arkiv).
[43] Ahrne & Leiulfsrud 1984; Furåker 1987.
[44] Walter Korpi 1992, Halkar Sverige efter?: Sveriges ekonomiska tillväxt 1820-1990 i jämförande belysning (Stockholm: Carlssons); Pär Hansson & Magnus Henreksson 1993, A new framework for testing the effekt of government spending on growth and productivity, working paper no 110. (Stockholm: FIEF); Hans Tson Söderström 1994 (red.) Välfärdsland i ofärdstid - konjunkturrådets rapport 1994 (Stockholm: SNS); Jonas Agell, Thomas Lindh, Henry Ohlsson 1994, ``Tillväxt och offentlig sektor``, Ekonomisk Debatt årg 22 nr 4; Magnus Henreksson, Lars Hultkrsantz, Ingemar Ståhl, Hans Tson Söderström, Lars Söderström 1994, Tillväxt och offentlig sektorn - svar till Agell, Lindh och Ohlsson``, Ekonomisk Debatt årg 22, nr 4; Christer Löfgren 1994, Tillväxt och offentlig sektor i OECD-länderna , Expertrapport TCO (Stockfolm: TCO).
[45] Per-Anders Edin & Bertil Holmlund 1994, Arbetslösheten och arbetsmarknadens funktionssätt bil. 8 Långtidsutredningen 1994 (Stockholm: Allmänna förlaget).
[46] Till exempel Kjell Jansson 1990, Inkomst- och förmögenhetsfördelning 1967-1987, bil. 19 till LU90 (Stockholm).
[47] Som alltid när det gäller klassificeringar gör man våld på verkligheten. Detta är vårt högst preliminära sätt att redovisa denna forskning.
[48] Bo Rothstein 1986, Den socialdemokratiska staten: Reformer och förvaltning inom svensk arbetsmarknads- och skolpolitik (Lund: Arkiv), 13.
[49] Åmark 1994, 220.
[50] Se till ex. Thorsten Nybom & Rolf Torstendahl 1989 (red.), Byråkratisering och maktfördelning (Lund: Studentlitteratur).
[51] Figur 6 och 7 ska uppfattas som principiella ilustrationer, och inte som försök till kvantitativa uppskattningar.
[52] Se vidare Göran Brulin 1989, Från den svenska modellen till företagskorporatism? Arkiv avhandlingsserie 31 (Lund: Arkiv) och Jonas Pontusson & Peter Swensson 1992, ``Varför har arbetsgivarna övergivit den svenska modellen?``, Arkiv nr 53-54.
[53] Den unika möjlighet som den offentliga sektorn i princip bär på i arbetsorganisatoriska avseenden - demokratisk kontroll över ``paragraf 32-frågor`` - synes dock ej ha medfört några avgörande skillnader mellan privat- och offentligt bedriven verksamhet: Den offentliga sektorns arbetsorganisation - även inom vård och omsorg - har under efterkrigstiden alltmer kommit att utvecklas enligt liknande mönster som resten av arbetslivet. Den nya uppdelningen i ``beställare`` (politiker) och ``producenter`` (vårdpersonal) ligger i linje med denna tradition och utgör sannolikt inget avgörande nytt i praktiska avseenden vad gäller politikernas roll som arbetsmiljöstyrare inom vården. På ett liknande sätt förhåller det sig med tankarna på medbestämmande. Utgångspunkten för medbestämmandelagstiftningen har ``tvärtom varit att de offentligt anställda i princip skall ha samma rätt till medinflytande som de anställda inom den privata sektorn [---]De företagsdemokratiska förslagen har ursprungligen och primärt avsett de privata företagen.`` (Petersson & Söderlind 1993, 168f) Jmf Agne Gustafsson 1979 (red.), Företagsdemokratin och den offentliga sektorn, 2:a reviderade uppl. (Lund: Studentlitteratur); Sune Björklöf m.fl. 1970, Sjukhusdemokrati (Stockholm: Prisma), Casten von Otter 1983 (ed.), Worker participation in the public sector (Stockholm: Arbetslivscentrum); Casten von Otter & Annika Jederström 1984, Medbestämmandeavtal i landsting: Det rör sig, men går det framåt? (Stockholm: Arbetslivcentrum); Håkan Hydén & Lars Zanderinn 1986(red), Fackligt inflytande kontra politisk demokrati (Lund: Dialogos); Tomas Bergström 1988, Konkurrerande eller kompletterande demokrati?Från MBL till MBA Lund Political Studies 39 (Lund); SOU 1977: 38, Företagsdemokrati i kommuner och landsting, SOU 1979: 26, Sjukvårdens inre organisation.
[54] Se Rolf Å Gustafsson 1987, Traditionernas ok: Den svenska hälso- och sjukvårdens organisering i historie-sociologiskt perspektiv (Stockholm: Esselte Studium).
[55] Se vidare Gustafsson 1987, 293ff.
[56] Åmark 1994, 194; se även Bengt Furåker & Rafael Lindqvist 1992, Arbetsrätt och offentlig sektor (Lund:Arkiv), 153.
[57] Åmark 1994, 184; Therborn 1989a, 40f; SCB 1993, 64.
[58] Åmark 1994, 184; se även Furåker & Lindqvist 1992, 153
[59] Gustafsson 1987, 365; se även Arnold J Heidenheimer 1980, ``Conflict and compromises between professionals and bureaucratic helth interests 1947-72``, 123 i A. J. Heidenheimer & N. Elvander (ed.), The shaping of the swedish health system (London: Croom Helm): ``His plan to initiate reform at the level of primary health care was based on a proposal to expand the number and scope of district doctors, and to focus delivery on health centres as well as hospital outpatient department. This constituted a direct challange to the profession`s disire to hold on to the free-forfee service principle.`` .
[60] Hirobumi Ito 1980, ``Health insurance and medical services in Sweden and Denmark 1850-1950`` i A. J. Heidenheimer & N. Elvander (ed.), The shaping of the swedish health system (London: Croom Helm), 63.
[61] Therborn 1989a, 41; Heidenheimer 1980, 123f.
[62] Uncas Serner 1980, ``Swedish health legislation: milestones in reorganisation since 1945`` i A. J. Heidenheimer & N. Elvander (ed.), The shaping of the swedish health system (London: Croom Helm), 101.
[63] Förutom de olika utredningarna i frågan och arkiven runt dessa existerar en omfattande debatt i Läkartidningen, Höjer har sammanfattat debatten i Axel Höjer 1949, Hälsovård och läkarvård - Igår, idag, imorgon (Stockholm: KFs förlag), i hans memoarer Axel J. Höjer 1975, En läkares väg (Stockholm: Bonniers, även tidskriften Motpol nr2 1982.
[64] Se Inga Michaeli 1986, Kampen om barnstugan (Stockholm: Statens institut för byggnadsforskning), kap 2; B. Gustafsson 1988, 68ff; uppslagsorden ``barnhem``, ``barnträdgård`` och ``daghem`` i Svenskt husmoderslexikon 1955, nionde uppl. band 1 (Stockholm: Medéns förlag); uppslagsordet ``kindergarten`` i Nordisk familjebok 1951-1955.
[65] B. Gustafsson 1988, 69.
[66] Svenskt husmoderslexikon 1955; Nordisk familjebok 1951-1955. Om statsbidragen 1944 skriver Annika Schéele i Barnomsorgen i Örebro (Ms. Örebro, 1986): ``Inte var det mycket, ca 10 procent, men det gav ändå staden en politisk möjlighet att ta över daghemmen och inordna den i den ordinarie kommunala verksamheten.`` Citerat ur B. Gustafsson 1988, 73.
[67] B. Gustafsson 1988, 72. Se äv. Yvonne Hirdman 1989, Att lägga livet till rätta: studier i svensk folkhemspolitik (Stockholm: Carlssons).
[68] ibid., 81.
[69] ibid., 74.
[70] ibid., 76ff.
[71] Michaeli 1986, 27f; Socialstyrelsen 1994a, Barns villkor i förändringstider: Slutrapport, Socialstyrelsen följer upp och utvärderar 1994: 4 (Stockholm), 7.
[72] Michaeli 1986, 31; ``Vid mitten av sjuttiotalet fanns således ett juridiskt-administrativt system på riksnivå bestående av en lag och en överenskommelse samt bestämmelser och rekomendationer från olika myndigheter, där kvalitetsaspekten utgick från barns behov och kvantitetsaspekten från arbetsmarknadens behov.``
[73] B. Gustafsson 1988, 78.
[74] ibid., 79. 1961 motionerade till och med LO:s ordförande i riksdagen om utökad barnomsorg.
[75] Se exempelvis Ström 1994.
[76] Citerat ur Rosmari Eliasson & Marta Szebehely 1992, ``Äldreomsorgens särart och särbehandling`` i R. Eliasson (red.), Egenheter och allmänheter: En antologi om omsorg och omsorgens villkor (Lund: Arkiv), 146f.
[77] ibid.
[78] Marta Szebehely & Rosmari Eliasson 1992, ``Hemtjänstens expansionshistoria - myter och statistik`` i R. Eliasson (red.), Egenheter och allmänheter: En antologi om omsorg och omsorgens villkor (Lund: Arkiv), 157.
[79] Eliasson & Szebehely 1992, 149.
[80] Se Per Gunnar Edelbalk 1990, Hemmaboendeideologins genombrott: åldringsvård och socialpolitik 1945-1965, Meddelanden från socialhögskolan 1990: 4 (Lund).
[81] Roine Johansson 1994, Nyinstitutionalismen inom organisationsanalysen (Stockholms universitet: Sociologiska institutionen), Working Paper no 16, 5.
[82] Se John W. Meyer & W. Richard Scott 1992, Organizational environments: ritual and rationality. ( London:Sage); James G. March & Johan P. Olsen, 1989 Rediscovering institutions: the organizational basis of politics. ( NY:Free Press).
[83] Johansson 1994 ger en god översikt över de olika grenar och temata som karakteriserar detta expanderande forskningsfält idag.
[84] Vi avser då Gustafsson 1987 och Rolf Å Gustafsson 1994b.
[85] Johansson 1994, 31-32.
[86] Se vidare Rolf Å. Gustafsson 1993, ``Ekonomi, politik, civilitet: ett handlingsteoretiskt bidrag till diskussionen om marknad, stat och civilsamhälle``, Sociologisk forskning nr 4. Analyser av Thatcher- och Reaganepoken i anglo-amerikansk politik har visat att slagordet"rolling the state back", kan hänföras till nyliberala och ekonomistiska perspektiv, vilka utsatts för en växande vetenskaplig kritik. Mot detta står den inomvetenskapliga utveckling som sammanfattats i uttrycket"bring the state back", varmed avses en uppvärdering av statens betydelse som samhällsfenomen och autonom kraft i sociala förändringar av olika slag; se March & Olsen 1989, 98 och Howard Glennerster & James Midgley (ed.) 1991, The radical wright and the welfare state. (Maryland: Barnes & Noble Books) . En viktig bakgrund till debatten är empiriska iakttagelser om "ostyrbarhet", dvs statens och politikens, tillkortakommande i förhållande till de vida och optimistiska välfärdsprogram som planerades och implementerades (med många gånger magra resultat som följd) under efterkrigstidens första två till tre decennier: Bo Rothstein 1994, Vad bör staten göra? (Stockholm: SNS) ger en översikt.
[87] Rothstein 1994, 169-170.
[88] Rothstein 1994 ger en god översikt, liksom Barry Hindess 1988, Choice, rationality and social theory. (London:Unwin)
[89] Här finns en lång tradition av kritik, där viktiga inlägg gjordes redan under 1970-talet: Se exempelvis Lively.
[90] Rothstein 1994, 169-170.
[91] March & Olsen, 48.
[92] Se Gustafsson 1994b, som hänvisar till Rothstein 1992a, Den korporativa staten (Stockholm: Norstedts).
[93] Se nästkommande not.
[94] Bo Rothstein 1992a , 24.
[95] Med ``traditionell`` menar vi ``så som idéhistoria brukligen bedrivs i praktiken``. Termen ``traditionell`` är å ena sidan inte så väl vald. För den idéhistoriskt bevandrade för den tankarna till det som brukar kallas ``den nordströmska traditionen`` med dess betoning på inlevelse och historia för historiens egen skull. Vi vill inte förneka att denna tradition är värdefull på många sätt, men det är inte den traditionen vi arbetar inom. Å andra sidan täcker termen just ett närmast outtalat men vanligt sätt att bedriva idéhistoria. För att uttrycka det klarare: det finns inte någon elaborerad modell för idéhistorisk metod, däremot ett utarbetat och beprövat arbetssätt. På sätt och vis kan man snarare betrakta idéhistoria som ett prespektiv än som en disciplin. Se Gunnar Aspelin 1948-1949, ``Idéhistorien som vetenskap`` i Lychnos ; Bo Lindberg & Ingemar Nilsson 1978, ``Sunt förnuft och historisk inlevelse: den nordströmska traditionen`` i T. Forser (red.), Humaniora på undantag: humanistiska forskningstraditioner i Sverige (Stockholm: PAN/Norstedt); Gunnar Eriksson 1983, ``Den nordströmska skolan`` i Lychnos; Tore frängsmyr 1984, Vetenskapsmannen som hjälte: Aspekter på vetenskapshistorien (Stockholm: Norstedts); Nils Andersson & Henrik Björck 1994 (red.), Vad är idéhistoria?: Perspektiv på ämnets identitet under sextio år (Stockholm/Stehag: Symposion), ``Efterskrift``.
[96] Sven-Eric Liedman 1987, Form och innehåll Arachne nr 2 (Göteborg: Institutionen för idé och lärdomshistoria), 157.
[97] Se de många texterna ur den idéhistoriska disciplinens historia i Andersson & Björck 1994. Se även Liedman 1987, 146f; Anders Florén & Mats Persson 1985, ``Mentalitetshistoria och mentalitetsbegreppet``, Lychnos.
[98] Göran B Nilsson 1973, ``Svensk liberalism vid mitten av 1800-talet: Ett metodprogram för praktisk idéhistoria`` i Koblik, S (red.), Från fattigdom till överflöd: En antologi om Sverige från frihetstid till våra dagar (Stockholm); Sven-Eric Liedman 1980, Surdeg (Stockholm: Författarförlaget); Sven-Eric Liedman 1984, ``Om ideologier`` i Om ideologi och ideologianalys (Göteborg: Institutionen för idé- och lärdomshistoria).
[99] Göran B Nilsson 1973, 126.
[100] Sven-Eric Liedman & Lennart Olausson 1988 (red.), Ideologi och institution: Om forskning och högre utbildning 1880-2000 (Stockholm: Carlssons), 22.
[101] En översikt över olika tolkningsperspektiv som kan användas vid kunskapssociologiska analyser - och som till sin karaktär ligger nära idéhistorisk forskning med inriktning mot formell och informell kunskap - finns i Rolf Å Gustafsson 1989, ``Kunskapssociologi och tolkning``, Häften för kritiska studier nr 1.
[102] En god översikt över genomförda enkätstudier av arbetsmiljöförhållanden kan erhållas genom den databas med information om 518 svenska mätinstrument för mätning av psykosocial arbetsmiljö och hälsa , som utarbetats av det sk Metodprojektet, Institutionen för stressforskning, Karolinska institutet (stencil).
[103] Kjell A Eliassen & Mogens N Pedersen 1984, Svensk samhällsorganisation och förvaltning: En inventering av svensk forskning (Stockholm: HSFR); Gullan Gidlund 1994, Självstyrelse och demokrati - forskningens frontlinjer, Ds 1994: 45 (Stockholm). Se även: Rolf Jonsson 1987, Forskning om offentlig sektor, (Stockholm: Civildepartementet) och Harry Petersson 1987, Landstingskommunal demokrati och förvaltning: En kunskapsöversikt (Stockholm: Civildepartementet); Karin Tofft 1971, Om företagsdemokrati: en nordisk bibliografi efter första världskriget 2:a och uttökade upplagan (Stockholm: Utvecklingsrådet för samarbetsfrågor); Karin Tofft 1976, Om företagsdemokrati: en nordisk bibliografi 1971-1975 (Stockholm: Utvecklingsrådet för samarbetsfrågor).
[104] Se Henreksson 1992, ``Vad förklarar den offentliga sektorns utveckling?`` i B. Södersten (red.), Den offentliga sektorn (Stockholm: SNS); Daniel Tarschys 1983, Den offentliga revolutionen (Stockholm: Liber); Rudolf Meidner 1975, Fackföreningsrörelsen och offentliga sektorn (Stockholm: LO).
[105] Till det kommer att detta troligtvis bara är just de ekonomiska förklaringarna. I en annan stor översiksartikel om välfärdsstatsforskningens syn på den offentliga sektorns utveckling nämns över huvud taget inte den översiktsartikel Henreksson referer. Här tillkommer dock dryga 140 referenser, och då är bibliografin inte ens komplett ur välfärdsstatsforskningsperspektiv. Henreksson 1992, ; Theda Skocpol & Edwin Amenta 1986, ``States and social policies``, Annual Reviev of Sociology nr. 12.
[106] Lars Hultkrantz 1992, ``Offentliga nyttigheter``, i B. Södersten (red.), Den offentliga sektorn (Stockholm: SNS), 153. Se äv. Jan-Erik Lane 1993, The public sector: Concept, Models and Approaches (London: Sage).
[107] Rötterna till detta synsett finns långt tillbaka, till exempelvis hos den svenskja ekonomen G Cassel i hans Socialpolitik från 1906. Annars är de mest namkunniga Paul Samulelson och R. A. Musgrave. Se Peter Bohm1977, Samhällsekonomisk effektivitet
[108] I Peter Antman 1994, ``Vägen till systemskiftet - den offentliga sektorn i politiken 1970-1992`` i R Å Gustafsson (red.) Köp och sälj, var god svälj - Vårdens nya ekonomistyrningssystem i arbetsmiljöperspektiv (Stockholm: Arbetsmiljöfonden) följs denna utveckling i Sverige.
[109] Om vi ser till Sverige finns de flesta inriktningarna representerade. Den välfärdteoretiska motivationen var länge stark levande (Bohm 1977) demarkationsproblemet har dykt upp gång på gång (Erik Höök 1962, Den offentliga sektorns expansion (Stockhol: IUI/Almqvist & Wiksell), Bo Gustafsson 1977 (red.), Den offentliga sektorns expansion (Uppsala: Almqvist & Wiksell), Johan A Lybeck 1984, Hur stor är den offentliga sektorn? (Malmö: Liber)), Wagners lag har använts som nästan ensam förklaringsgrund (Meidner 1977), efterfrågeförändringar utretts (Höök 1962), Baumols lag har också använts som ensam förklaringsgrund (Carl-Johan Åberg 1973, ``Den offentliga sektorns kostnadsutveckling``, Ekonomisk Debatt nr. 8). I mitten av 70-talet utvecklade Daniell Tarchys en typologi med nio orsaksförklaringar som i stort sett sammanfattade alla dessa ``ekonomistiska`` förklaringar (Tarschys 1983), samtidigt slog i ökande takt den negativa bilden om offentliga sektorn som ett i huvudsak ineffektivt sätt att producera ``varor`` igenom först bland ekonomerna och sedan i utredningsväsendet (Antman 1994).
[110] För en genomgång se Antman 1994.
[111] Exempelvis är det i stort sett enbart bland ekonomer som offentliga sektorns expansion betraktas som en (smyg)socialisering. Ett viktigt skäl till uppbrottet från den välfärdsteoretiska ansatsen var just inspirerad av detta, nämligen att offentliga sektorn växt över sitt ``ekonomiskt`` motiverade utrrymme. En hel rad (ny)liberala ekonomer har ägnat anselig kraft åt att försöka utröna vad som egentligen är individuellt delbara ``varor`` i offentliga sektorn och som därmed ur mikroekonomisk synvinkel kan/borde säljas och produceras på en marknad - man har alltså försökt bedöma socialsieringens omfattning. Se ex.vis Danne Nordling 1994, ``Välfärd utan skatter?`` i D. Fält (red.), Välfärd utan skatter?: från fogde till försäkring (Stockholm: Skattebetalarna).
[112] Lars Werin 1977, ``Värdering av allmänna nationalekonomiska teorier om den offentliga sektorns expansion`` i B. Gustafsson (red.) Den offentliga sektorns expansion (Uppsala: Almqvist & Wiksell), 190. Se äv. Antman 1994.
[113] Tarschys 1983, 33.
[114] Så sent som 1977 konstaterade historikern och ämbetsmannen Per Nyström att välfärdsstatens historia ``föga intresserat svensk historisk forskning``. Per Nyström 1983, ``Välfärdstaten och dess styrmekanismer`` (1977) i I folkets tjänst (Stockholm: Ordfront), 221. Se äv. Sven E Olsson 1993, Social Policy and Welfare State in Sweden
[115] Vår heuristiska indelning i faser betyder inte att vi hävdar att objekten, metoderna eller de teoretiska ramarna varit desamma inom varje fas.
[116] Ett i Uppsala under Bo Gustafsson om den offentliga sektorns expansion, ett under Göran Therborns ledning om ``Sverige under socialdemokrain 1932-76`` samt ett under Walter Korpi om ``Svensk socialpolitik i internationell belysning``.
[117] Olsson 1993, 17; Rafael Lindqvist 1990, Från folkrörelse till välfärdsbyråkrati: Det svenska sjukförsäkringssystemet 1990-1990 Arkiv avhandlingsserie 33 (Lund: Arkiv), 27f.
[118] Wilenskys första studie på områden publicerade han i själva verket redan 1958 tillsammans med Charles Lebeaux, där de nog kan sägas bygga på Wagners lag. Men, till skillnad från ekonomerna, så är deras förklaringsmodell inte mikroekonomisk utan funktionalistisk. Det moderna industrisamhället ställer så att säga funktionella ``krav`` på institutionella arrangemang för samhällets fortlevnad. Att politiken inte spelade någon roll låg latent i Wilenskys teoretiska rötter i teorierna om det ``pluralistiska samhället`` som menade att klasserna spelat ut sin roll och därmed ideologierna. I stället skulle samhället bestå av en mängd olika tämligen jämlika grupper som på olika sätt ändå kämpade för inflytande. Olsson 1993, 16; Ian Gogh 1985, Välfärdsstatens politiska ekonomi, sv. övers, ursp. 1979 (Lund: Arkiv), 22; Walter Korpi 1978, Arbetarklassen i välfärdskapitalismen (Stockholm: Prisma), 24-28; Korpi 1981, Den demokratiska klasskampen: Svensk politik i jämförande perspektiv (Stockholm: Tiden)11ff, 192. Tingsten var den mest framträdande tänkaren med denna inställning i Sverige, och det var mot denna syn som Leif Lewin revolterade i sin avhandling Planhushållningsdebatten så tidigt som 1967; Leif Lewin 1967, Planhushållningdebatten (Uppsala: Almqvist & Wiksell).
[119] Skocpol & Amenta 1986, 133.
[120] Olsson 1993, 18f; Lindqvist 1990, 29; Esping-Andersen 1990, 14; Göran Therborn, Anders Kjellberg, Staffan Marklund & Ulf Öhlund 1978, ``Sweden Before and After Social Democracy: A First Overview``, Acta Sociolocica vol. 21 - supplement. Jmf. Skocpol & Amenta 1986, 134f.
[121] Lindqvist 1990, 30; Korpi 1978; Korpi 1981. Jmf. Skocpol & Amenta 1986, 136ff. Egentligen är Leif Lewins avhandling om planhushållningsdebatten den första på detta spår. Den ingår kanske inte i välfärdsstatsforskningen, samtidigt utgör den ett första uppror mot pluralisttesen (Tingsten). För Lewin är det självklart att det är socialdemokratin som via parlamentarismen byggt välfärdsstaten. Men det är egentligen inte hans viktigaste slutsats, utan att detta bygger på en ideologi som inte brutit med de socialistiska rötterna.Via parlamentet har således arbetarrörelsen/klassen ändrat på maktförhållandena i samhället, menar han.Man kan säga att den svenska forskningen om välfärdsstaten fortfarande rör sig kring Lewins teser.
[122] Välfärdsstatsforskning = a) komparativa länderstudier c) aggregerade sociala utgifter c) socialförsäkringar.Olsson 1993, 16ff; Skocpol & Amenta 1986, 133; Lindqvist 1990, 27f. För en kritik se Esping-Andersen 1990, 17ff.
[123] Furåker 1987; Bengt Furåker 1989 (red.), Välfärdsstat och lönearbete (Lund: Sudentlitteratur).
[124] För två metodöversikter se: Theda Skocpol 1984 (ed.), Visison and Method in Historical Sociology (Cambridge: Cambridge university press) och Thomas Janoski & Alexander M. Hicks 1994 (ed.), The Comparative Political Economy of the Welfare State (Cambridge: Cambridge university press).
[125] Ur det korpska projektet har utvecklats en internationellt välrenommerad kvantitativ komparativ forskning om välfärdsstaten. Walter Korpi & Gøsta Esping-Andersen 1984, ``Social Policy ac Class Politics in Post War Capitalism: Scandinavia, Austria and germany`` i Goldthorpe, J. H (ed.), Order and Conflict in Contemporary Capitalism (Oxford: Oxford University press); Walter Korpi 1988, ``Makt, politik och statsautonomi i det sociala medborgarskapets framväxt: En jämförande studie av 18 OECD-länder``, Sociologisk Forskning nr 4; Walter Korpi 1991, ``Political and Economic Explanations for Unemployment: A Cross-National and Long Term analysis``, Statsvetenskaplig tidskrift nr 2; Joakim Palme 1990, Pension Rights in Welfare Capitalism (Stockholm: Swedish Institute for Social Research).
[126] Ur det therbornska projektet har emanerat en mer kvalitativt historiskt inriktad forskning och det ursprungliga neomarxistiska perspektivet har luckrats upp. Staffan Marklund 1982, Klass, stat och socialpolitik (Lund: Arkiv), Rothstein 1986; Therborn 1989a; Göran Therborn 1989b, ```Pillarization` and `Popular Movements` - Two Variants of Welfare State capitalism: the Netherlands and Sweden`` i Castles, F. G. (ed.), The Comparative History of Public Policy (Cambridge: Polity Press). Jmf Skocpol & Amenta 1986, 136
[127] Exempelvis anger Korpi att den starka koncentrationen på sociala utgifter inte kan teoretiskt motiveras. Esping-Andersson menar att man både måste bort från den renodlade socialdemokratiska modellen eftersom den har problem att förklara förutsättningarna för arbetarklassens mobilisering då förutsätter det den ska förklara, nämligen att ``socialism`` är ett naturligt mål för arbetar, samt använder en linjär modell som är allt för enkel. Korpi 1988 ; Esping-Andersen 1990, 16f. Se äv. Bo Rothstein 1992b, ``Marxism, institutionell analys och arbetarklassens makt``, Arkiv nr 51-52.
[128] Skocpol & Amenta 1986, 147. I sin hårda version kommer därför intresset att vändas inåt mot staten och dess aktörer och frågan blir så att säga om det kanske inte är byråkraterna själv, av egenintresse eller andra skäl, som driver fram välfärdsstatens expansion. I sin mjukare - och både mer intressanta och inflytelserika - version vänds snarare intresset mot samspelet mellan politik och institutioner. Denna utveckling är tydlig i Staffan Marklund 1988, Paradise lost?: The Nordic Welfare State during the Recession (Lund: Arkiv) som menar att just den institutionella karaktären på den skandinaviska modell som starka arbetarrörelser varit med och formar också gör den svårare att montera ner på grund av dess höga legitimitet. Jmf Torsten Svensson 1994, Socialdemokratins dominans: En studie av den svenska socialdemokratins partistrategi Acta Universitatis Upsaliensis (Uppsala) och Rothstein1994.
[129] Skocpol & Amenta 1986, 149.
[130] Rothstein 1992a, 43. Rothstein menar, gentemot de som sätter klassformering i första rummet, att det är statens strukturer som avgör arbetarklassens styrka och dessa strukturer är, menar han vidare, i vissa lägen öppna för aktörers påverkan. Rothsteins problem är dock att han till slut antingen hamnar i en strukturdeterministisk ansats (statens struktur förklarar allt) eller i en rent voluntaristisk ansats (eftersom en förklaringsmodell som sätter klassformering ytterst inte är giltig kan han i grunden inte förklarar varför de enskilda aktörerna agerar som de göra i dessa ``öppna`` historiska ögonblick annat än med hänvisning till deras dådkraft och individuella insikter).
[131] Rothstein 1986, 14, 20.
[132] Nyström 1983, 230. Jmf. Göran Therborn 1989c, ``State, Population and Productivity: Towards a Political Theory of Welfare States`` i Lassman, P (ed.), Politics and Social Theory (London: Routledge) i vilken han söker utveckla en teori om statens utveckling genom att betrakta dess vardagliga verksamheter.
[133] Den kommunala demokratin är ett genomtröskat ämne. I genomsnitt har utredningapparaten producerat ett betänkande per år om den kommunala demokratin sedan allmän manlig rösträtt infördes . Gidlund 1994. Det är emellertid viktigt att, åtminstone analytiskt, skilja på de formella demokratiska fora där de politiska beslutet fattas och demokratins förlängda arm, nämligen administrationen. Lika beforskad som den demokratiska sidan är, är den utförande sidan outforskad. Möjligen undantaget Bo Gustafsson som studerat det lokala välfärdssamhällets framväxt i Örebro i B. Gustafsson 1988.
[134] Rothstein 1986, 13.
[135] Esping-Andersen 1990, 20.
[136] Se Esping-Andersen 1990 och Kolberg & Esping-Andersen 1991.
[137] Skälet till detta är i hög grad teoretiskt. Själva kärnan i Esping-Andersens teori är att arbetarna i kapitalismen har blivit en komodifierad vara på arbetsmarknaden och att detta är grunden till löntagarnas underlägsenhet i maktresurser gentemot arbetsgivarna. Välfärdskapitalismen kan därför kategoriseras efter hur mycket och på vilket sett den går in och förändrar relationerna och utfallet på marknaden, hur den gör det kommer inte bara påverka eventuell dekommodifiering utan också hur stratifieringen - förhållandet mellan medborgarskap och klass - ser ut. I och med att man börjat intressera sig för statens relation till arbetsmarknaden är det nästan omöjligt att gå förbi statens stora roll som sysselsättare i de nordiska länderna. Esping-Andersen 1990.
[138] Esping-Andersen och andra som utgår ifrån teorin om komodifiering har teoretiska svårigheter att hantera offentlig sysselsättning. För om sysselsättningen totalt sett ökar i ett land via det offentliga så ökar ju staten därmed - enligt deras utgångspunkter - komodifieringen i samhället. En hemmafru som blir löneanställd blir ju - ånyo enligt teorins utgångspunkter - mer kommodifierad och förtryckt. För att komma undan detta har de infört en rad ad hoc resonemang som inte är särskilt övertygande. Närmligen att vissa dominansförhållanden, exempelvis i familjen, skulle vara värre än de på marknaden. Det är ju mycket möjligt att det är så, men det är likväl ett ad hoc resonemang eftersom det inte följer ur teorin. Se spec. Furåker 1989, kap. 9. Möjligtvis skulle man säga att minskad eller förändrad stratifiering här skulle stå mot komodifieringen. Dessutom leder, vilket är det viktiga för oss, deras teoretiska fastbindning vid köp och försäljning av arbetskraft att det i stort sett helt missar detta att den som sedan när arbetskraften är köpt ska ``utnyttja`` denna arbetskraft inte är privat kapital utan alla medborgarna via politiken. Undantaget här är Furåker 1987, som åtminstone varit inne på frågan, men utan att få rätsida. Här ser vi helt enkelt en viktig teoretisk lakun.
[139] T. ex. Per- Martin Meyerson 1991, Den svenska modellens uppgång och fall (Stockholm: SNS); Björn Elmbrant 1993, Så föll den svenska modellen (Stockhol: T. Fischer & Co).
[140] Anders L Johansson 1994, Den svenska modellen: en analys Samtal om rättvisa nr 12 (Stockholm: Brevskolan).
[141] Anna Hedborg & Rudolf Meidner 1984, Folkhemsmodellen (Stockholm: Rabén & Sjögren).
[142] I nästa steg inkorporeras även staten i detta och den roll politiken spelat som omfördelare och yttersta garant för full sysselsättning. Nästa begreppsliga steg i den svenska modellen handlar om den aktiva arbetsmarknadspolitiken, som ett specifikt svenskt drag. Till sist inkorporeras även de välfärdsstatliga arrangemangen.
[143] Korpi 1978, 1981.
[144] Åmark 1994; Anders L Johansson 1988, Tillväxt och klassamarbete: en studie av den svenska modellens uppkomst (Stockholm: Tiden); A. L. Johansson 1994.
[145] Lewin 1967, 222f. ``Viktigare än ägandet är effektiviteten och makten i samhällsekonomin. I planhushållningens samhälle med statens aktiva omvårdnad om samhällsekonomins optimala expansion har ju den oförmåga och de brister hos det kapitalistiska systemet avskaffats, som en gång uppkallade socialismen till kamp. Därmed förlorade också socialiseringskravet sitt intresse.`` Lewin 1967, 438.
[146] Se Nils Elvander 1991, Lokal lönemarknad: Lönebildning i Sverige och Sorbritannien (Stockholm: SNS), A. L. Johansson 1994, Klaus Misgeld & Klas Åmark 1991, Arbetsliv och arbetarrörelse modern historisk forskning i Sverige, Stockholm: Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Pontusson & Swensson 1992, Åmark 1994.
[147] Se R A Karasek & T Theorell 1990, Healthy work -Stress, productivity and the reconstraction of Working Life (NY: Basic books).
[148] Se Gustafsson 1994b.
[149] Se Rolf Å Gustafsson 1991, Kan vården demokratiseras?: Ett praktiskt försök med personal- och brukarinflytande (Stockholm: Arbetslivscentrum) och L Svensson & C Aronsson & Höglund 1990, Kan byråkratin förändras? (Stockhom: Ordfronts förlag) och B Gustavsen 1990, Vägen till bättre arbetsliv (Stockholm: Arbetslivscentrum).
[150] En översikt över den i vår mening mest intressanta svenska forskningstraditionen på detta område, som också medvetet eftersträvar en koppling till makro-frågor kan erhållas genom Rosmari Eliasson 1992 (red.), Egenheter och allmänheter: En antologi om omsorg och omsorgens villkor (Lund: Arkiv).
[151] Se Misgeld & Åmark 1991 för en översikt
[152] Exempelvis i de två empiriska undersökningar som kommit i projektet ``Riksdagen och de organiserade intressena`` - som handlar om svensk korporativism - där den vårdande staten är helt frånvarande trots att det sysselsättningsmässigt både är den största sektorn av staten och har varit den mest expansiva. Jörgen Hermansson undersöker hur beslutsfattandet varit utformat inom olika delar av staten. Han intresserar sig där för: den fiskala staten, den självreglerande staten, den fostrande staten, den sociala staten, den planhushållande staten. Förutom skolan är således hela den del av staten där själva arbetsgivarrollen är problematisk helt frånvarande. Lika dant är det hos Bo Rothsteins som undersöker korporativa arangemang inom politiska områden som: alkohol, arbetsmarknad, arbetsmiljö, författning, industri, jordbruk, miljö, skatter, skola. Rothstein 1992a; Jörgen Hermansson 1993, Politik som intressekamp: Parlamentariskt beslutsfattande och organiserade intressen i Sverige (Stockholm: Norstedts).
[153] Se SOU 1975: 90, Arbete åt alla; SOU 1979: 24, Sysselsättningspolitik för arbete åt alla.
[154] Det är viktigt att skilja mellan arbetslöshet och förvärvsfrekvens. Arbetsmarknanspolitiken har i stort sett - förutom under 70-talet - varit inriktad på att bekämpa arbetslösheten. I dag finns tämligen övertygande argument för att den offentliga expansionen inte påverkat nivån på arbetslösheten ( Se Edin & Holmlund 1994; Esping-Andersen 1990, 133) att den däremot påverkat färvärvsfrekvensen torde stå utom tvivel.
[155] Redan i mitten av sjuttiotalet påtalade Rudolf Meidner de dilemman som den dubbla rollen kunde ge upphov till, nämligen att om staten var den största arbetsgivare skulle snart lönepolitiken inkorporeras i den allmänna ekonomiska politiken och de fria fackföreningarna vara ett minne blott, eller, menade Meidner, måste de offentliga arbetsgivarna inrikta sig på att skapa en annan lönepolitik för de offentligt anställda, losskopplad från lönebildningen i den privata sektorn. Meidner 1975, 337f.
[156] Åmark 1994, Lennart Gustafsson 1988, Från patriark till part: Spelregler och lönepolitik för staten som arbetsgivare, Ds 1988: 4 (Stockholm: Finansdepartementet); Prop. 1986/87: 99, om ledning av den statliga förvaltningen; Petersson & Söderlind 1993, kap. 3.